The dröm...

Vad gör jag nu? Ja, vad gör jag nu? Gissa tre gånger. Jag satt med Legacy idag igen, kämpade som vanligt med att få det att stämma. Jag är på sidan... hmmm... 80 nånting. Och nu, mina vänner, börjar det gnissla i maskineriet. För nu, när jag kommit så här långt, och mentalt ändå känner mig färdig med storyn, vill jag ju inte råka på fler större redigeringar: jag vill ju göra det här som kallas "tweaking", när man putsar lite fint på texten. Men, men... Så har det inte blivit. Jag har hittat en del som jag inte är nöjd med -- alltså, är det bara att kavla upp ärmarna och skriva om, tills jag blir nöjd. Så här är det: jag har ett mål, en nyckelscen. Dit ska jag. Som det är nu, tar jag en vid sväng innan problemet och kommer sladdande in från sidan. Det funkar, det också. Men ska det vara så? När det blir både tajtare och snyggare att komma rätt på från början? Nej. Så då måste det ändras.

Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.

Såg på Läckberg och Rudberg på TV4+ idag, förresten. Jag har tidigare haft någon sort allergi mot just det här programmet, och undvikit det med bestämdhet. Men idag bestämde jag mig för att prova -- och... tja... Det var lite ytligt, det var det. Men förvånansvärt trevligt ändå. Fast jag gillade nog dokumentären om den danske författaren som gick häromkvällen mer (Författaren som inte hann skriva, tror jag den hette). Den var intressant. Mycket intressant. Och lite djupare, förstås, men det beror kanske på formatet och lite sånt.

En sak jag gillade skarpt i båda programmen var att se författarna hålla föreläsningar och föredrag om skrivandet och sina böcker. Det är alltid lika inspirerande! Och jag kan inte låta bli att sucka och tänka på hur det skulle vara att få skriva böcker, och sedan få tala om dem med andra, dela med sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Vilken absolut, underbar njutning! Det var samma känsla jag fick när jag såg Diana Gabaldon i Fergus: tänk, om det där var jag. Inte så att jag är exhibitionist. Inte så att jag älskar att hålla föredrag. Och absolut inte så att jag måste bli lika välkänd som hon. Eller Läckberg. Eller Rudberg. Men tänk att få gå ut och tala om det man älskar mest: om ett jobb man verkligen älskar, om karaktärer som man älskar, kanske lära ut något (om det finns nåt jag kan, som ingen annan redan kan, vill säga) -- och höra andras åsikter och lära sig av dem. Vad underbart! Det är lite som den här bloggen, det ska ju erkännas, och visst är det kul att blogga -- men det är nåt annat med direktkontakt. Det är där det skapas... magi.