*gnägg*

Hej å hå... Efter en tid av lite splittrade tankar och allmänt slappt fokus, är jag nu tillbaka på banan, med högt lyftat huvud, spänstiga steg och framåtvända öron. Ser ni mig där jag travar? Just nu ägnar jag min tid åt ännu lite mer redigering. Jag hade ju målet att få ner Legacy med tiotusen ord. Riktigt så bra har det inte gått -- jag har än så länge bara lyckats banta bort ungefär fyratusen ord -- men som jag känner det kvittar egentligen mängden just nu. Att sätta ett konkret mål på tiotusen ord mindre ger ett mål dit jag ska och måste sträva, men om jag klarar det eller inte har för mig ingen betydelse. Huvudsaken är att jag har mitt mål, och att ordmätaren minskar. Hela tiden måste jag se på historien på ett helt annat, och lite strängare sätt. Det finns faktiskt en massa darlings jag kan ta livet av. Jag hittade till exempel en alldeles nyss. Det smärtade i hjärtat att behöva radera den här (därav namnet "Kill your darlings", antar jag) -- mest därför att jag gillade den snygga miljöbeskrivningen, och känslan i hela passagen. Men det var nödvändigt, eftersom den inte hade någon direkt mening, utan faktiskt mest tog plats. Det blev snyggare när jag hade tagit bort den och skrivit om det som var kvar: mycket tätare, med bättre och renare konflikt och (framför allt) inte så mycket struntprat. Dessutom gav det en liten bra twist till Charles personlighet, som inte fanns där förut. Även om det ser ut som om han ibland handlar impulsivt och överilat, vill jag så ett frö i läsarens sinne att det faktiskt kanske inte alls är så.

Surprise attack, wasn’t that the term used in battle? For a brief moment, as he was lead by a confused servant through the depressingly dark hallways and passages of Harcourt Manors, the thought struck him that perhaps it was this very effect that lord Charles had sought. Mr Radcliffe had spent most of the trip cursing his lordship for his impulsive decision. Compared him to a three-year-old, had Mr Radcliffe, and he had snorted at the man’s folly – but stepping into the chamber where the Marquis was lying, and seeing Buckley; stern and for once very grave by the bed, hand on the bedpost gripping the wood as if he wanted to rip it straight off, Mr Radcliffe felt a tad bit ashamed for ever having doubted his client’s rationale. This, he realized, was the only way to handle this matter.

Den här passagen, alldeles i början av boken, kommer kanske (förhoppningsvis) läsaren att bära med sig till slutet, där Charles reagerar på ett sätt som kan tolkas lite som man vill. Ingen vet säkert, eftersom ingen vet hur Charles tänker (faktiskt inte ens jag själv, alla gånger). Nu får läsaren en liten godbit, som gör det hela lite mer intressant: det är ju alltid kul att få bilda sig en egen uppfattning om en person. Och att inte veta om man har rätt, och att heller aldrig få veta det (det kan mynna ut i väldigt roliga diskussioner med andra läsare på det viset).

Det kan inte påpekas för många gånger hur viktigt det är att alltid, alltid fundera över vad som behövs och inte behövs i ens berättelse. Det är en superviktig tumregel i redigeringsprocessen!

---------------

Okay... Jag hämtade just in posten. Däri fanns ett paket från min älskade tvillingsjäl Kathy. Här hemma väntar ett paket som jag just skulle skicka till henne -- idag eller imorgon. En av presenterna jag tänkte ge henne, är ett armband med en trollslända. Gissa vad som låg i hennes paket?? Just precis: ett armband med en trollslända (underbart, underbart vackert, kan tilläggas). Vi delar jäklar i mig hjärna!