Strama åt is king

Idag, just idag, är Matt -- som är Kathy's make -- i Luleå, för att kolla in sin eventuella nya arbetsplats. HOPPAS Luleå visar sitt bästa jag. HOPPAS allting stämmer, så att jag får över hela familjen hit. Gud, vad kul. Och jag som aldrig varit högre upp i Sverige än Sunne!

Ja, go' vänner. Sådant tänker jag på just nu. Det är lite så, att jag fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter julen. Jag försöker att inte pressa mig själv för hårt, för man behöver faktiskt vila också, och se sig om litegrann. Hur ska man kunna göra ett bra jobb av skrivandet, om man inte lever det liv man skriver om? Ja, nu lever ju inte jag på artonhundratalet (även om man kan tro det när man ser våran brödrost) men... Ja, ni vet vad jag menar. När jag väl sätter mig ner och öppnar dokumentet, går det dock ganska bra. Det är lätt att ordna i berättelsen nu: allting ligger på plats, och jag gillar strukturen. Det är som jag redan berättat: det som kan ändras är grammatiken, sedan balansen, så att meningarna flyter bra. Jag stramar åt där jag kan. Dialoger är bra på det viset, där finns alltid en massa man kan dra ner på eller korrigera. Jag lägger gärna in för mycket dialog, för att jag gillar att skriva dialog. Mycket av det, har jag nu märkt, förvirrar mer än det klargör. Bort med det. Eller skriv om och gör det mer klart. Jag har massor av passager också, där karaktärer ingår som strängt taget inte behöver vara där. Och de pratar också! Helt onödigt. Så det tar jag bort. Det låter kanske dramatiskt, men det är inte så: dessa passager är så överflödiga, att man kan klippa bort dem utan större problem. Och ur allt det här, utkristallerar sig en berättelse som jag hoppas ska hålla för många läsningar. Som jag hoppas man ska tycka om, och vilja läsa om och om igen.

Min inspiration just nu är en vas som jag köpt. Jag älskar glas. Glaskonst. Glas. Vaser, skulpturer, dricksglas, ljuslyktor... Och just den här vasen från Steninge slott blev jag så fruktansvärt kär i när jag var ute och julhandlade, att jag var tvungen att köpa den åt mig själv (ja, jag antar att jag är urtypen för egoist):



Den är... jag vet inte... Är det jugend, tro? Den är, hursomhelst så otroligt, otroligt vacker att jag inte kan se mig mätt på den. Bilden gör den INTE rättvisa. Glaset är alldeles, alldeles gnistrande klart, och mönstret både modernt och gammalt på samma gång. Spännande, dramatiskt och romantiskt. Precis så som jag vill att Legacy ska vara. Och Steninge slott -- dit ska jag! Nångång.