Sax och nyckel!

Under hela helgen har vi letat efter dotterns gympadojor. Högt och lågt. Ute, inne, under sofforna, på toaletten, i barnens rum, i källaren... De har inte funnits någonstans. Idag blev jag desperat, så jag tänkte: Sax och nyckel!!. Ja, det är en slags magi-grej jag hörde talas om på Mix Megapols morgonprogram. Om man verkligen, verkligen saknar något, så ska man lägga en sax och en nyckel i ett fönster. Sedan ska man gå därifrån och göra något annat, och inom en dag (eller några timmar) så hittar man det man letar efter. Enligt programledarna (Adam och Gry, förstås) så funkar det verkligen. Och nu var jag ju desperat. Så jag stegade iväg mot köket. Rörde min nyckelknippa, men ville hitta en sax först, så jag gick till kökslådan för att gräva upp en. Fann den. Tog den i handen. Vände mig mot fönstret för att lägga den där... Och då fick jag syn på dem. Där, under köksbordet, låg de: dotterns skor. Där vi suttit och ätit middag tidigare samma dag. Där jag nästan garanterat vet att jag letat förut. Där var de. Sammanträffande och naturliga orsaker och allt sånt tråkigt till trots kan jag inte låta bli att säga: tack, gamla konstiga magi! Sax och nyckel. Magi till husbehov -- som funkar!

(ska tilläggas att man tydligen inte ska använda denna trolldom för ofta, för då slutar den fungera. Bara när det verkligen behövs!)

Min melodi

Ah. Helg. Efter en härligt galen vecka på jobbet. TVÅ (2!) hela studiedagar "on site". Underbart! Kklättra upp flera meter i de mest fantastiska stålkonstruktioner för att titta på tömning och fyllning av reaktorer... Diskutera högtrycksspolning av reaktormassa med förmän och project managers som på något sätt fått för sig att jag besitter all kunskap man kan önska i ämnet (lite har man ju snappat upp, så det gick ganska bra)... Översätta engelska facktermer till svenska och svenska facktermer till engelska... Skoja med galna engelsmän, tyskar och holländare... Kul, kul! Det är underbart roligt att få delta i arbetet på det här sättet. Inte bara sitta på kontoret -- även om det också är kul. Sedan är det ett faktum att jag ääääääälskar att gå omkring i skyddsutrustning! Hjälm, stålhätteskor, overall, handskar, skyddsglasögon... Den här gången fick jag bära munskydd också. Kan man begära mer?

Just nu sitter jag här och smuttar på en slivovice, medan omröstningen i Melodifestivalen är i fuuuull gång. Och jag kan säga att jag inte är ett dugg intresserad över hur det går. Förr var jag det. Då var jag liksom med. Nuförtiden... *bleck*, som man brukar säga på amerikanska om nåt man inte tycker om. Det är inte my cup of tea längre.

Och... Just det... Skrivandet... Mmmmmm.... Tja... Det går. Bara inte så snabbt. Och tråkigt nog utan något att rapportera. Det liksom glider på, utan några större händelser. Hittar jag några fel, så ändrar jag. Jag putsar mest på dialoger eller scenövergångar, men än så länge har det inte varit alltför dramatiskt. Känns skönt. Och slutet på boken är det jag är mest nöjd med teknikmässigt, och det är där jag är nu. Jag räknar inte med alltför stora ingrepp där, vilket möjligtvis betyder att jag snart är klar med den här redigeringsomgången. Hurra!!

Nej, jag får väl följa omröstningseländet nu, då...

En liten reflektion om läten

Läten. Talläten (alltså inte kroppsläten, för det är ett heeeelt annat (icke desto mindre spännande) ämne). Utfyllnadsläten i tal. Har ni tänkt på att det kan finnas sådana som är signifikativa för en speciell nationalitet? Okay, så ni fattar inte riktigt vad jag menar? Ingen fara: jag ska förklara.

Jag hade inte en aning om det här fenomenet förrän jag läste om det i Diana Gabaldons "Främlingen". Dianas huvudkaraktär Claire noterar där att skottarna har ett läte som är "typiskt skotskt". Det är något sorts djupt hummande som produceras långt ner i halsen: mphmmm, ungefär. Används i diverse sammanhang: som ett medgivande eller bara ett bevis på att skotten faktiskt lyssnar på vad som sägs, ja... när som helst när det känns nödvändigt, i princip. Det är förresten, om vi ska snacka författarteknik, en sådan där liten detalj som ger en extra dimension till den värld Diana skapar med sitt skrivande. Det skapar en helhetsbild som gör karaktärerna mer levande, som gör dem lätta att höra och se framför sig. Och att Diana noterat detta läte som är så speciellt just för skottar, tyckte jag var särskilt imponerande.

För en tid sedan läste jag en bok av en amerikansk "författarkollega" -- en novellsamling som heter Elephant's kiss (som tyvärr inte har getts ut i sådär jättemånga upplagor). I den beskriver hon i jättefina ögonblicksglimtar Sverige och de människor som lever här (hon är gift med en svensk man, förresten). Och där hittar hon faktiskt ett typiskt svenskt ljud, nämligen det där speciella "dra-in-luften-mellan-tänderna-ljudet". Norrlänningarnas "ja", om ni fattar. Typiskt svenskt, menar denna amerikanska författare, därför att det enligt henne inte finns någon annan nationalitet i världen som gör såhär. Kanske har hon rätt. Möjligtvis.

Ända sedan jag läste om dessa båda läten -- det typiskt skotska och det typiskt svenska -- har jag funderat på om det kan gälla för fler nationaliteter. Däremot har jag inte kunnat hitta fler exempel. Förrän nu! För nu har jag fått en tysk chef, och voila -- nu har jag hittat ännu ett typiskt läte! Det tyska lätet. Såvitt jag har förstått (genom noggrann observation *himlar med ögonen*) uppstår det som ett sorts tillägg i slutet på en mening, och oftast då i samband med en fråga. Det låter som ett djupt framstött, samtidigt mjukt uh eller möjligtvis huh. Väldigt snyggt -- och totalt omöjligt att härma. I alla fall för mig. Och det kan förstås bero på att jag är svensk, och på att lätet är något som följer med tyskan. Precis som skotskans Mmphmmm. Eller svenskans indragning av luft mellan tänderna.

Tre exempel. Det bildar nästan ett underlag för en vetenskaplig slutsats.
Och är det inte fascinerande? Människan är fascinerande. Det är bara så.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. G'natt!

Mitt bloggvärde!

Har egentligen inte tid att blogga nu, men jag måste nämna att jag uppdaterade ramen med lite skojsigheter från den här sajten.

Tack Sama för tipset!

Här går det undan...

WAAAAAAAAAAH! Spring, spring... Livet springer iväg från mig... Samtidigt lever man ju mitt i det. Försommar, barn, hem som ser ut som kaos, jobb, storslagna planer... Mannen och jag har blivit tomtägare, ser ni. En vacker, vilsam bit ängsmark. Ett litet, fint paradis. Så småningom blir det kanske ett hus där. Kanske, säger jag, eftersom de närmaste grannarna, som också är markägarens dotter, inte vill höra talas om att något byggs på marken. Man blir häpen när man ser hur vuxna människor agerar ibland. Och då fattar man att verkligheten överträffar dikten. Nå, det blir nog bra. Jag skulle vilja lägga ut bilder, men har tappat bort USB-sladden... Fasen också.

I vilket fall som helst så händer det lite på skrivarfronten också. Inget dramatiskt. Men Och allra minst är hon min formar sig fint i mina händer. Ibland undrar jag vad som händer inne i hjärnan. Hur en scen som man inte sett någon lösning på efter en, två, tre redigeringar, och liksom lämnat som en någorlunda godtagbar nödlösning, plötsligt rätar ut sig och blir solklar. Så har det varit ett par gånger under den här omgången. Jag har hittat lösningar på det mesta som varit lite stolpigt, så nu flyter historien fram. Det kan vara ett resultat av att jag:

1. Blivit mer säker på min egen röst

2. Blivit mer erfaren som författare (vilket låter hemskt pretto. Men det är det inte)

3. Känner att jag äntligen fått en riktning och ett mål med boken.

Ja, det är sant: jag hade inte riktigt den riktningen från början. Jag hade stunder där jag funderade över vad jag ville ha sagt, och där jag inte kunde komma på ett svar. Så är det inte längre: storyn har blivit klar, karaktärerna starka, temat tydligt. Så hundra redigeringsomgångar har tydligen hjälpt.

Naturligtvis är allt det här vad jag känner och anser -- sedan kan andra säkert ha andra synpunkter. But... who cares about the others? Det är bara jag och min bok. Fuck the rest. Nä, jag skojar bara. Eller... Nästan.

En sak på skrivarfronten som är så där.... hårslitande frustrerande är att jag kommit in på en distanskurs på högskolan. Att skriva historiska romaner. Fattar ni, eller? Hur j-a coolt som helst. Dick Harrison är en av föreläsarna. Visst, han är lite torr, men han har en viss underfundig humor som gör hans böcker intressanta, och den research han lägger ner på sina böcker är beundransvärd. Hursomhelst ansökte jag om kursen innan jag fick jobb. Ergo: nu har jag jobb, och nu kan jag inte gå kursen. Å ena sidan älskar jag att jag har jobb, och det är ett bra jobb, men, men... Möjligtvis skulle jag kunna gå kursen och inte ha så höga krav på mig själv -- bara sno åt mig de föreläsningstillfällen jag kan och försöka så gott det går... Problemet är bara att jag alltid har så höga krav på mig själv. Jag kan inte göra något halvdant, för då mår jag dåligt. Och jag gör inget om jag inte brinner för det (det är därför huset alltid är VÄLDIGT ostädat när det är ostädat och VÄLDIGT rent när det (under vissa sällsynta tillfällen) är rent (*he, he*)). Så... Det bidde nog jobbigt med en kurs ovanpå allting annat som händer. Nå, jag får se.

Okay, så hittade jag en till...

Årets första kajakdag idag. Jajamän. Och det kändes riktigt, riktigt bra. Armarna och ryggen är det för övrigt ingen fara alls med, om jag nu ska analysera mina styrkor och svagheter. Där är jag ganska stark. Det värsta är -- tro det eller ej -- benen. Jag spänner dem på nåt sätt, och blir snabbt trött. Men det ordnar ju upp sig efter ett par kajakturer (jag måste erkänna att jag skrev "omgångar" först, vilket jag efter en stunds eftertanke ändrade till "kajakturer". Nu sitter jag här och funderar på om det kanske bara är jag som har en sådan låg fantasi och om det var överkänsligt av mig att ändra ordet. Och så funderar jag på det intelligenta i att avslöja min tankekedja för alla som läser den här bloggen). Härligt är det i alla fall (och med tanke på föregående parentes blir följaktligen den här meningen helt fel. Fasen också). Naturen är så underbart vacker just nu (det där kan iallafall inte tolkas fel).

Annars har jag hoppat framåt i redigeringen. Nu är jag på sidan 180, vilket känns som en framgång. En annan sak är att en MYCKET intressant titel dök upp medan jag redigerade en av de scener som ligger på de här sidorna. Det var genom en karaktärs tankar som den dök upp -- sådär, bara. Och den kändes faktiskt riktigt klockren med en gång. Underligt nog. Ask, and Thou Shalt Receive... Den tar upp det centrala temat i boken, ligger på flera plan, berör flera karaktärer... Ja, den knyter till och med an till den viktiga symboliska handlingen som sker i slutet. Hör här:

Och allra minst är hon min.

Min man är tveksam. Nämnde att det var en sådan där titel man lätt glömmer, och som man aldrig hittar igen ens om man letar, eftersom man glömmer "och"-et när man googlar efter den. Jag vet inte... Kanske. Själv tycker jag att den har en viss trevlig Elisabeth George-klang. Med lite Håkan Nesser på ett hörn. Den känns rätt, på något sätt. Nå, vi får se. Den läggs till den lilla hög av favorittitlar jag har (nu blir det som bekant tre stycken) så får jag se när jag är klar med redigeringen. Det borde bli snart. Skönt!

Utdrag ur en kapitalists dagbok

Precis nu tog jag beslutet att slänga en 370 ord lång passus ur Vad-Den-Nu-Heter. Och när jag kollade på sidmätaren insåg jag plötsligt att det hänt en hel del. Jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Visst har jag sett det, men jag har inte reflekterat över det. Men nu...
Så här är det: jag är på sidan 151. Det är så långt jag har redigerat. Och boken är på 325 sidor. Fattar ni? 325! Vet ni vad den var när jag började? 367!!! På halva boken har jag alltså gjort mig av med 42 sidor text. 42 sidor. Och, det må jag faktiskt påstå, det är först nu allting känns riktigt bra. Och ska jag berätta en annan sak? Det andra, renskrivna utkastet -- det jag vill kalla det första försöket till en riktig bok -- var på 416 sidor! Jag är enormt tacksam mot den man (frilansar som lektör men är egentligen ungdomsboksförfattare) som först läste igenom det här manuskriptet och som faktiskt såg något där, något som var värt att visa en publik -- men som rådde mig att banta ner och redigera boken rejält. De orden har jag burit med mig i mitt skrivande sedan dess. Det är så oerhört viktigt, det här med att redigera och kondensera texten. Det blir så mycket bättre när tar sig tiden.

Det här har jag visserligen tjatat om förut. Men det tåls att upprepas. Det tåls verkligen att upprepas. Med den här omgången redigering tror jag att boken är helt färdig. Det känns så. Den här gången är jag ganska säker. När jag läser texten känns den balanserad och lätt att följa. Dialogerna är upprensade och tillspetsade, motiven uppklarade, alla karaktärer utkristalliserade. Mest nöjd är jag nog ändå med hur jag lyckats "överdriva" allting med utgångspunkt från den berömda konflikten. Allting är konflikt. Rejäl konflikt. Det blir mycket intressantare då. Charlie, huvudkaraktären, är svårare att förstå sig på, mer envis, intensivare och kanske en aning svårare att tycka om. Akshay är lättare att följa, en mjuk men stark motpol. Charlies antagonister är starkare, farligare och oförsonligare. Där är gott om sex, mord, misshandel, humlor och krämig korma. Det blir, tror jag, en riktigt trevlig mix. Jag är supernöjd! Tre års arbete -- and it's finally starting to pay off. Och för första gången känner jag mig ganska avslappnad. Det får gå som det går med den här boken. Allt står inte och faller med den. Jag har faktiskt -- vilket jag för bara några månader sedan inte trodde var möjligt -- ett jättemysigt, roligt, varierande jobb som jag kan luta mig tillbaka mot.

Imorgon ska jag gå på premiär av en ny superbutik i min pyttelilla, men fina stad. Det lär vara ett Ullared i miniatyr. En affär som har allt. Kul med sånt. Kul med satsningar. Särskilt i småstäder.

Sedan har maken och jag nu äntligen spanat in en tomt som vi på allvar tycker är fin och ser potential i. Snyggt läge, plant på ena sidan och sluttning på den andra, där det kanske, kanske växer tallar. Tallar på tomten är nämligen ett ganska viktigt krav från min sida. Nå, vi får se vart det leder. Än så länge är det bara spekulationer och drömmar. Men sånt är ju förstås också trevligt.

Liten update

Söndag. Regndag. Vilket innebär att det blivit en del gjort idag. Fortsatt redigerande på Vad-det-nu-är-den-heter, alltså... Det går riktigt bra, måste jag säga. Allting framträder skarpt och fint, och det är inte särskilt svårt att få fram det så som jag vill ha det heller. Jag vet inte om det är för att jag har fått lite mer erfarenhet när det gäller det här med redigerande (känns ju troligt) eller om det beror på att storyn fått tid på sig att mogna under månaderna, så att det bara är att lägga dit allting där det ska vara -- eller en kombination av båda. Det går iallafall smidigt. Samtidigt börjar jag nu längta efter att redigera Legacy igen. I fredags såg jag nämligen en film som ett led i min säkerhetsutbildning på jobbet. Filmen, en en-timmes lång föreläsning av en man som varit med om (och på grund av eget säkerhetsslarv skapat) en olycka på ett oljeraffinaderi gav mig en hel del inspiration. Det är hemskt att behöva säga det, eftersom det samtidigt var en av de mest fruktansvärda, skakande och gripande föreläsningar jag någonsin sett, men så är det. Den ilska som den drabbade mannen bar på, det självförakt han visade inför sina egna misstag, den frustration han kände över vad han åsamkat sina nära och kära, samt redogörelsen om hur det är att bli allvarligt brännskadad var jätteintressant att bevittna, om man nu ska tala i författartermer (på mänskligt plan var det förstås mindre trevligt). En del av det han berättade, kan jag ha stor nytta av när jag redigerar Legacy -- särskilt inför scenerna med min antagonist Charles, där jag ser en hel del paralleller.

Samtidigt är jag sugen på att se hur själva storyn har mognat, efter att jag lämnat den ifred under så många veckor. Säkert en hel del. Jag kommer förmodligen att se löjligt mycket som är fel, vilket jag måste säga att jag verkligen ser fram emot. För varje redigeringsomgång, och särskilt för varje växling mellan den engelska och svenska storyn, har jag hittat mer och mer av min egen författarröst. Jag skriver mer och mer som jag tycker att jag vill ha det, inte så som jag tror att andra vill ha det. Jag är mer avslappnad, har mer roligt med texten. Och då fungerar också texten bättre, har jag märkt.

Nä, nu ska jag gå och lägga mig, för jag är supertrött. En sak bara, innan jag går, just med tanke på filmen jag såg i fredags: sätt alltid säkerheten framför allt. Det gäller inte bara er som jobbar på oljeraffinaderi. Det gäller alla. Tänk säkert. Alltid säkert. För olyckor kan faktiskt hända, och då kommer ni att tacka er lyckliga stjärna för att ni bar de där skyddsglasögonen, eller det där bilbältet, eller de där knäskydden, eller vad det nu är. Och, för guds skull: ta hand om er själva, och varandra. Lova mig det.

Genomgång!

Oj, vad roligt att få så många röster på enkäten! Vad duktiga ni har varit! Tack så jättemycket, allihop -- också för alla kommentarer och tips och förslag.

Resultatet är som följer:

3 röster (18%) på Det rätta skälet

3 röster (18%) på Fånga Humlor

4 röster (25%) på Mord, män och mjuka humlor

6 röster (37%) på Den ryska barnflickan

Intressant. Vi har två favoriter: en som är lite mer humoristisk, och en som är mer traditionell. Känns helt rätt. Det rätta skälet och Fånga humlor, som alltså fått minst röster, ryker. De andra två tänker jag spela på. Jag har funderat mycket på det Ponnymamman sa i sin kommentar till förra inlägget, om att hitta en titel som slår an temat i boken. Det är verkligen så man ska tänka, och jag har väl varit inne på den tankebanan med Mord, män och mjuka humlor... Det är också den mer intressanta titeln, och den som slår an tonen i boken. Men än har jag inte bestämt mig. Jag kanske kommer att spela lite på orden i båda titlarna, möjligtvis ändra om dem. Med tanke på teman, är jag också lite sugen på att använda ordet "främling" eller "främmande" någonstans i titeln, men det är än så länge bara en tanke. Jag är just nu nöjd med att veta att jag har två titlar att jobba med. Känns riktigt bra. Och det känns riktigt bra och exklusivt att ha fått sån storartad hjälp. Tack igen, allihop!

Enkätdags!

Enkätdags, då. Vilken titel skulle locka er på hyllan? Tänk er att ni går i bokhandeln och ska shoppa lite goda böcker. Det är sommar, ni behöver något lättsamt, roligt och underhållande -- en stunds mysig, spännande läsupplevelse. Ni ser er om... och era ögon fastnar på en hylla med en bok på display. Boken har ett snyggt, stylish omslag. Kanske i klara, fruktiga färger; som en vitamininjektion. Lockande. Ni tar upp den: den är tung och härligt tjock. På baksidan läser ni:

Charlie Nordberg trodde hennes sommar skulle bli dödligt tråkig. Istället blev den dödligt farlig.

Okay, det där var bara ett skämt... Men nu har ni i alla fall läst om boken på baksidan och tycker att innehållet låter intressant. En ny deckarserie om en halvsvensk ung tjej. Och mordäventyr på engelska ostkusten... Hur fel kan det bli? Skriven av Linda G... nånting... Från svenska västkusten. Ja, men är inte det därifrån Camilla Läckberg kommer? Jo, så är det ju. Då måste ju Lindas bok också vara bra. Nu hänger allt på titeln. Är titeln spännande, så slår ni till! Ni vänder på boken och läser.... Ja, vad läser ni? Vad står det?

Till höger ser ni enkäten med tänkbara alternativ. Delta GÄRNA. Det vore jätteroligt att se vad ni tycker. Alla röster är, som ni nog vet, anonyma.

(Förutsatt att folk har röstat) ska jag sedan gå igenom och ta ställning till resultatet. Sedan -- kanske, kanske -- har vi äntligen en titel till min bok.

Så kom igen nu -- rösta på!

Da flu & da book

*host, host*

Ja, nu har man överlevt en släng av flunsan. Eller man är åtminstone på bättringsvägen. Hostan är fortfarande riktigt dålig, och riktigt jobbig, men... ingen feber. Man får vara tacksam för det. Nu är det mannen som är sjuk, medan barnen håller på att tillfriskna från sin släng av sleven. Fast de hade maginfluensa istället. Vi har varit sjuka en vecka, och huset är en katastrof. Det ligger ett berg med tvätt i tvättstugan, på golven virvlar dammråttorna, det ligger saker överallt... Men det blir ju så. Jag ska ta tag i det. Senare idag.

Jag har varit så trött varje kväll (jag har jobbat i två dagar också), att jag inte orkat skriva så mycket heller. Lite grann har det blivit, och det går framåt. Igår drog jag fram det allra, allra första utkastet till boken, som på den tiden hette "Ringar på vatten" (tills min man påpekade att det var titeln till en populär erotisk novell. Hur han nu kunde veta det *höh, höh, snörvel*) och läste igenom valda delar. Riktigt pinsamt, faktiskt. Rysansvärt pinsamt. Hade jag varit redaktör, hade jag sågat mig själv längsmed fotknölarna. Men vad jag ändå har att säga om det, så är det ändå ett utkast: ett helt utkast. Och från det utkastet till dagens, har det utvecklats en hel del. Det är kul att se. It's so worth it, liksom.

Just nu måste jag verkligen säga att jag hittat Charlies röst. Jag har varit lite feg tidigare, och inte riktigt vågat satsa. Nu gör jag det i fulla mått. Jag har riktigt kul. Det är det här skrivandet går ut på: att njuta av texten och bara ha kul.

Hum, hum, humlor...

Inget genombrott på titelfronten ännu. Inget genombrott någonstans alls (förutom möjligen på mitt nya jobb, där förberedelserna inför månadsrapporten redan är klara). Jag är lite för trött för att redigera just nu, känner jag. Jag har dragit ut hela boken på papper, och gått hårt åt med rödpennan. Problemet är att jag kanske använder rödpennan lite väl flitigt, och det tror jag beror på att jag är lite väl svag när jag är trött: allting ser liksom halvkasst ut. Nå, jag hade tänkt hinna med en kvart innan jag lägger mig idag, iallafall. Titeljagandet har väl gått sådär... Sama kickade ju igång mig på den något underliga titeln "Mord, män och mjuka humlor". Det var ju bara något jag slängde ur mig för att ha ett exempel, men hey, det är inte helt fel, alltså. Titeln ligger faktiskt ganska gott i munnen. Visserligen, som Sama också kommenterade på förra inlägget, kanske normalt folk inte associerar just humlor till något som är mjukt. Tro mig -- man får faktiskt en förklaring i boken, men för de som ser titeln... Det kanske blir lite väl underligt? Annars har jag börjat gilla titeln mer och mer. Det kan ju vara så att takten (ja, sjung orden ett par gånger, så känner ni den. Mord, män och mjuka humlor. Mord, män och mjuka humlor. Mord, män...) lockar folk. Det är ju tre-tal med på ett hörn också -- det är något som folk instinktivt uppfattar som trevligt.

Ja, det är något att fundera på... Kanske jag kan ändra ordet "mjuka" till något annat. "Humlor" tycker jag ska vara kvar -- det är en bra metafor och ser lagom tokigt ut. Ett tag var jag faktiskt inne på "Fånga humlor", men man får ju onekligen underliga associationer till en sådan titel. Boken är ju inte direkt en vetenskaplig studie på randiga insekter.

Nåja... Nu måste jag putsa på slagsmålsscenen i kapitel 8 (en annan grej jag roat mig med inför den här redigeringsrundan är att lägga till underfundiga kapiteltitlar, vilket faktiskt har gett boken ett rejält lyft, rent stilmässigt). Sedan läggdags. Förhoppningsvis sover lilltjejen bättre inatt, så att jag och maken slipper springa nattliga vändor till hennes rum. Fingers crossed...

Titlar -- ett sånt påhitt

Finns det en kurs i att få till bra titlar? Kommer det naturligt för alla? Det är så viktigt -- en slarvig titel jagar i alla fall bort mig. Det finns uppenbarligen (har jag märkt medan jag undersökt saken) ett antal sätt att sätta sina titlar. Helst ska de fånga tonen i boken -- det är det ultimata.

Efter att ha analyserat deckargenrens alla titelkombinationer, kommer här några recept:

Tvåordskombinationen. Här kan vi leka i all evighet. Iskallt mord. Iskallt begär. Farligt byte. Hett byte. Vanligtvis består titeln av klichéartade ord som, i mitt tycke, lovar ett inte alltför djupt innehåll. I Janet Evanovich's fall används dessa titlar (de svenska) för att sätta tonen för en hel serie, och ordet "byte" är med för varje bok -- vilket skulle indikera vilket yrke hon har (hon är en sorts prisjägare). Man väntar sig lagom lättsam underhållning, inte alltför mycket hjärngympa och kanske lite sex -- och det är vad man får. Men de som satte titlarna för den svenska marknaden bet sig antagligen lite i svansen: Janet Evanovich slutar ju aldrig producera böckerna om deckaren Stephanie Plum, vilket gör att man nu börjat pröva mer eller mindre desperata kombinationer med ordet "byte". Eller vad säger ni om: Explosivt byte. Fångat byte. Skuggat byte. De engelska versionerna ger ett bättre intryck. Första boken heter One for the money, tvåan Two for the Dough, trean Three to get Deadly osv. Ni ser mönstret, förstås? I mitt tycke är det här ett roligare sätt att presentera sin serie än två-ordskombinationen. Nåja... Vidare:

Vi har också Det Kärnfulla sättet. Stenhuggaren, Predikanten, Isprinsessan, Tyskungen... Alla Läckbergs. Paradiset, Sprängaren av Marklund. Det är kort och drivande, fångar ens uppmärksamhet, ger en fingervisning om vad boken handlar om, ganska fantasirikt. Påminner om Minette Walters: Blomsterkronan, Skulptrisen, Bränningen, Eldstungan. Ett enda ord i bestämd form. Man kan förstås också använda ett kort ord i obestämd form: Paranoia (Joseph Finder) eller Arabesk (Barbara Nadel).

Sedan har vi Det traditionella sättet, där titlarna gärna beskriver kärnfenomenet i boken: Pappas lilla flicka, För hennes eget bästa, I fiendens närvaro (alla av Elisabeth George). Allt som återstår, Offer utan namn, Sista utvägen (Patricia Cornwall), eller svenska Spåren på bryggan (Lars Rambe) och Flickan som lekte med elden (Stieg Larsson) De här titlarna känns, som sagt var, ganska traditionella. Vi hittar dem hos Agatha Christie, PD James, Sir Arthur Conan Doyle. Det är eleganta och välgenomtänkta titlar. Samtidigt är de lite provocerande, tankeväckande. Man får också lätt bilder och uppfattningar av innehållet, vilket väcker ens nyfikenhet.

Ett annat sätt är Det humoristiska. Här sätter vi Håkan Nesser med sin Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Inget i titeln antyder att det här är en deckare, och titeln är alldeles för lång för att vara i närheten av kärnfull. Ändå väcker den intresse, och tar upp något som återspeglas i boken. Titeln ger också en fingervisning om den varma humor som finns i boken. Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith kan vara en sådan titel också. Känns inte alls som en deckare, men humorn och värmen är där.

Sist, och kanske minst, eftersom jag just nu inte hittat något bra exempel på det, även om jag sett att används, är Motsats-sättet. Man blandar något positivt med något mörkt och fasansfullt för att skapa en chockeffekt. Eller, för den delen, tar ett mjukt ord och använder det tillsammans med ett mörkt, lite hotfullt omslag. Ta Honungsfällan av Unni Lindell, till exempel.

Allt det här kan kombineras i all oändlighet. Det är inte lätt... Intressant är det däremot. Det är vad jag har att spela med, när jag ska leta titel för min bok. Titeln just nu, Det rätta skälet, var en nödlösning redan när jag hittade på den, och är inte bättre nu. Det är en tungrodd titel som inte ligger alls bra i munnen. För många t-möten, osnyggt komponerad. Den måste sålunda bort. Så.... vad är det jag vill förmedla med min bok? Ska jag analysera den, så är den mer underhållande och lättsam än djup och psykologisk. Ingen Janet Evanovich, men mer henne än Åsa Larsson. Min bok är inte skriven på ett "svenskt sätt": tonen och språkrytmen är engelsk, fast den är på svenska. Jag skulle således vilja hitta en väg mellan det traditionella och det humoristiska sättet.
Men det skadar aldrig att gå igenom alla varianter, för att hitta den bästa, så det tycker jag att vi gör nu:

Tvåordskombinationen är så löjlig att jag inte ens vill prova mig fram där. Det finns oändliga kombinationer av ord, och alla är väl inte riktigt så klichéartade, men... Usch... Vad kan man tänka sig för min del? Utan förskoning? Farlig sommar? Desperat handling? Förlagt mord? Hahahahahaaa! Ja, herregud... Finns det inte redan hundra böcker med de titlarna? Nej, det är inget för mig.

Det kärnfulla sättet kan man få fram en del bra titlar med. Frågan är vad man ska hitta på för min bok... Barnflickan? Sommarmord? Dagboken?

Man kan förstås bygga vidare på de här titlarna och med hjälp av det traditionella sättet få fram en del bra titlar: Sanningen om Jelena. Den ryska barnflickan. Här kan man faktiskt ha jätteroligt... Man kan i princip hitta på vad som helst. Den sena resenären (som är ord ur en dikt som figurerar i boken)... Den ensamma flickan... Den ryska duvan... Flickan på fotot...

Det humoristiska... Vad kan man tänka sig där? Mord, män och mjuka humlor? Äsch, jag har ingen aning... Den titeln funkar kanske för Motsats-sättet också.

Fasen, vad svårt. Några förslag? Utan att ni har en aning om vad boken handlar om? Nej, det kanske är svårt. Nå, lite kort kan jag väl säga att boken handlar om en ung, lite näsvis dam, Charlie, som påtar sig att vakta ett hus på kusten över sommaren. Huset har tillhört en gammal detektiv, och när hon snokar omkring i hans gamla gömmor hittar hon ett gammalt foto taget på bårhuset. Flickan på fotot visar sig snart vara en ryska som jobbade som barnflicka hos stadens store man, och vars kropp en dag flöt upp på en strand utanför staden. Charlie blir självklart nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Via olika, mer eller mindre lagliga sätt, rullar hon upp Jelenas gruvliga hemligheter, vilket får folk i den lilla byn att vakna upp och protestera. Och i bakgrunden lurar mördaren, som känner sig alltmer hotad och desperat för varje ny sanning som kommer upp till ytan...

Nåt sånt.
Hursomhelst så har jag en bok. Men ingen titel. Vad f-n ska den heta??

Skrivsidan uppdaterad

Äntligen är skrivsidan uppdaterad, den här gången med ett litet uppmuntrande tips om hur man löser skrivkramp! Håll till godo!

Se upp i backen!!

Har jag verkligen inte skrivit något inlägg sen jag städade datorn? Nej, tydligen inte. Det är väl inte så konstigt, i och för sig, för nu är jag faktiskt på sluttampen med Det rätta skälet (som inte ska heta så, utan istället ska döpas om till....[...]... Eller kanske.... [...]... Eller kanske hellre... [...]... Fasen också. Titlar som är så viktiga -- och så är de svårare att få till än själva boken!!) och är ganska fokuserad på den saken. Jag är nöjd på hur jag lyckats få ihop allting den här gången. De väldigt få luckor eller nödlösningar som fanns, är nu garanterat borta. Dialogerna är tajtare, karaktärerna utmejslade... Jag vet inte säkert hur många sidor jag bantat bort, men det är nog strax över tjugo -- och betänk då att det här är från en roman jag faktiskt ansåg mig vara färdig med för ett år sedan. Usch, så mycket man lär sig på ett år. Tillräckligt mycket för att inse att boken förmodligen inte är färdig nu heller -- men den är i alla fall så färdig den kan bli. Så här nöjd som jag är nu, har jag aldrig varit med den. Allting, och nu menar jag faktiskt allting, ligger fint på plats, precis så som jag vill ha det. De fel som nu finns, är ytterst små och kosmetiska. Annars känns allting komplett. Och just det där, mina vänner, är tillfredsställelse i sin yppersta form (i alla fall när man talar i typ... författartermer *host, ahem*).

Det är lite mackel att få ihop dagarna så att de innehåller något för alla, det måste jag erkänna.
Idag är jag däremot ganska nöjd: jag har hunnit förvärvsarbeta, mysa med ungarna, städa källaren, byta sängkläder, tvätta kläder, träna, duscha, ge ungarna kvällsmat, käka middag själv, ha en timmes tv-stund, och nu sitter jag här och bloggar, vilket jag snart måste sluta med om jag ska hinna skriva lite på romanen innan jag går och lägger mig... Fast innan dess måste jag nog hänga upp tvätten också... Just det, ja... Nå, hur som helst, så går det kaempegrejt, som ni hör. Det är trevligt att vara högeffektiv. Det går ju faktiskt att få ihop allting på ett ganska tillfredsställande sätt.

Nej, nu kan jag inte sitta här. Det är dags att skriva lite skönlitterärt!

Den snabba datorn!

Ha! Vårstädade min laptop idag. Oj, vad mycket sk*t som låg där. Sånt man (av förståeliga skäl) inte ser eller tänker på, som bara ligger och tar plats på hårddisken.
Och oj, vad allting funkar snabbare nu. Oj, oj, oj vad nöjd jag är.

Det får minsann bli en upprensning på den stationära datorn också!

Skrivandet då? Ehmm... Mm... Jag redigerade lite igår, som vanligt. Men inte särskilt länge. Det får bli en stund ikväll, istället.

Igång med skrivandet

Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.

Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.

Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.

Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.

Livet i stort och smått

Så var man delaktig i arbetslivet då. En helt ny upplevelse. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt att få använda hjärnan på lite andra sätt än man gjort under det här dryga halvåret man gått hemma. Det är grymt jobbigt att plötsligt börja gymnastisera den andra delen av hjärnan, den mer strukturerade och analytiska, och sätta sig in i rutiner och göromål som man aldrig hört talas om förut -- men det är kul. Det är lite som att gräva sig ner i en god fruktsallad. Det är fräscht, nyttigt och intressant.
Det hjälper till att branschen är såpass fascinerande. Den är riktigt, riktigt (och nu överdriver jag verkligen inte) tuff. Svåra arbetsförhållanden (klaustrofobi får man inte lida av. Speciellt inte klaustrofobi i utrymmen där det inte finns någon syre alls), långa timmar, mycket resande... Männen som jobbar "på golvet" är beundransvärda, det måste jag säga, och då blir det ju roligt för mig att få vara en del av det.

Nåja. Nog tjötat om det. Det här är en skrivarblogg, eller hur? Tyvärr blir det ju inte så mycket skrivande just nu. Jag sitter här med Det rätta skälet och har en speciell scen att kämpa med. Problemet är att jag inte kämpar alls. Jag stirrar bara på den och har ingen aning om hur jag ska få den att bli snygg. Äsch, den är förmodligen inte svårare än något annat (vilket i och för sig är ganska frustrerande att veta)... Men just nu... Nej, det går inte. Ge mig en vecka, eller en helg, så kan jag nog ta itu med det. Annars är jag ju glad över hur boken tagit sig så långt. Den känns rolig och lätt, vilket är meningen. jag har lyckats få fram en ny udd och vridit om allting ytterligare ett varv -- både karaktärer och handling -- vilket gör att den känns lite mer intressant. Verklighetsflykt, det är vad den är. En skön bok att glida in i. Det är den enda ambitionen jag haft. Det ska vara som... Äsch, låt mig illustrera hur jag vill att det ska vara:

När jag var sjutton år, hamnade jag i en liten håla som heter Peterhead, som ligger jäkligt långt norrut i Skottland på östra sidan. Hur jag hamnade där är en lång historia och ganska irrelevant. Det viktiga är att jag blev servitris på ett hotell. Där fick jag (och min kompis, men det är irrelevant) jobba över sextio timmar i veckan för en LÖJLIGT låg, fast lön. Vi bodde strax utanför hotellet: jag och min kompis delade ett litet rum (där den tidigare ägaren mördats (fast inte i rummet, som tur var)), i ett litet, dragigt, mögligt hus som vi delade med en knarkande psykopat och hans kuvade flickvän, en hetlevrad, manlig kokerska samt en lång, tystlåten, butter kock. Även om det var en fantastisk tid, så var det också riktigt jävligt ibland, faktiskt. På alla fronter, liksom. På vintern drev alla vindar i hela Skottland genom vårat otäta fönster, vilket gjorde att man fick ha både jacka och vantar på sig när man vistades i rummet. En speciellt blåsig dag, när det var löning, tog jag mig ner till byn Peterhead (till fots, då. Vilket tog ungefär en timme) och gick in i Menzies, som är (eller var?) Englands svar på... Wettergrens, kanske? Där köpte jag den bok jag suktat efter hela sommaren och hösten: en tjock, tjock pocketutgåva av Diana Gabaldons "Drums of Autumn". Först nu hade jag råd, så nu köpte jag den.Äntligen! Jag gick hem... Det var eftermiddag, och jag var ledig, men min kompis hade kvällsskiftet, så jag var ensam i rummet. Jag satte mig alldeles intill elementet, iklädd fingervantar, halsduk och täckjacka... Öppnade boken (ni vet... man bryter liksom ryggen, och så knastrar det sådär nytt och luktar så där fräscht och gott från sidorna).... Och sedan försvann jag in i den. Jag menar det. Ingenting betydde något. Jag frös inte, jag kände ingen hunger (tro mig, man var jämt hungrig), jag kände inte lukten av den mögliga, jävligt äckliga heltäckningsmattan, ingenting. Det var bara jag och min bok. Min stund. Vilken känsla!

Så ska en bok vara. Så vill jag att mina böcker ska vara.

Det spelar ingen roll om det är finkultur, eller om författaren vunnit priser eller vad det än är. Det spelar ingen roll om andra skrivit samma sak hundra gånger förut -- för hur många varianter finns det inte på Romeo och Julia egentligen? Det är förmågan att göra sin egen story, förmågan att förflytta läsaren genom tid och rum, att få läsaren att glömma sin omgivning för en stund med en historia som är fantastisk, eller roande, eller oroande, eller hemsk eller allt på en gång... Det är det som betyder något. Förmågan att förtrolla. Det är det jag strävar efter.

Diana Gabaldon är givetvis inte alla jag har upplevt det här genom. När jag åkte till Tyskland med buss flög tiden fram därför att jag inte kunde lägga ner Church Norris Mailers bok "Cherrys värld". Jag fullkomligt drunkade i Roald Dahls böcker när jag var mindre. Och Ole Lund Kirkegaard -- kommer ni ihåg honom? Herregud, vilka roliga böcker.
Så vill jag kunna skriva. Så att mina läsare får en liten, liten gyllene, alldeles varm och skön stund. För det är det man har böcker till, tycker jag.

Gonatt på er nu!

Tankar

Jag har vilat lite från bloggen, därför att jag velat se var saker och ting varit på väg. Nu vet jag, så nu är jag tillbaka. Med nytt jobb, till råga på allt. Och vet ni vad? Det känns som ett alldeles perfekt jobb för mig. Jag hade inte ens sökt det: det liksom föll ner i knäet på mig. Man får tacka och ta emot. Tack, tack.

Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.

Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.

Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!

Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!

Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).

Dubbeljobb -- dubbelt kul!

Det är faktiskt skönt att dubbeljobba med romanerna. Särskilt som en är på svenska, och den andra på engelska. Det är ju så att man förbrukar en hel massa energi när man skriver eller redigerar. Man öser ur, öser ur, öser ur. Ofta är det inget problem. Jag tycker inte det: eftersom jag skrivit kreativt nästan varenda dag i minst tre år, så har jag lärt mig hur jag ska tackla den saken. Ofta får man också lika mycket tillbaka -- när man tycker något är roligt, har man en otrolig förmåga att hämta nya krafter.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.

Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.

Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.

Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.