Någon har sinne för humor. Nej, det är inte jag själv. Någon. Någon som balanserar på den där härliga gränsen mellan elak ironi, träffsäkerhet och skämtlystnad. Ja visst: antingen är det Alex Schulman eeeeeeeeeller......... Kan det måhända vara Ronald MacDonald?
När min man kollade posten imorse, så hittade han ett brev som förmodligen pressat sig till ena kanten av brevlådan, vilket gjorde att vi måste ha missat det när det kom i fredags. Brevet var adresserat till "målsman för Linda Govik". Bwahahahaaaaaaaaaaaa!!! Humor!! Redan där! Min man rynkade näsan, lite halvt roat, halvt irriterat, och konstaterade att det måste ju vara honom de menade. Det stämmer också. Tänker man efter är jag ganska omyndigförklarad, så här utan jobb eller sysselsättning. Min man tvingas ju dra hela lasset. Jag har ingen inkomst. I alla fall ingen att skryta med. Häromveckan fick jag faktiskt köpa mat på krita. "Ehh... Oj då... Kortet funkar inte, säger du? Kan min man komma tillbaka och betala lite senare, tror du?" Jesus KRISTUS vad förödmjukande. Tack gode GUD för att man bor i en liten stad. Tack och PRIS för att det här med att handla på krita inte är särskilt ovanligt i den här lilla staden. Det blev bara lite pinsamt. Just för stunden.
Hursomhelst... Vad vad det nu i kuvertet, undrar ni säkert. Jo, ser ni, det var -- håll i er nu -- en Happy Meal-box! Och en inbjudan att bli medlem i Ronald MacDonald-klubben! Tjoohooo!! Inte en dag försent! Som jag har väntat!! I... tjugo år, minst. Och följer målsman med till närmaste restaurang, får jag dessutom fylla min Happy Meal-box med ett helt Happy Meal. Gratis. Vad mer kan man begära? Ja, här står man på ruinens brant. Utfattig. Utblottad. Deprimerad. Och vem kommer, med solsken och glädje -- om inte Ronald MacDonald himself? Kul. Tack, MacDonalds.
Som ni kanske märker, har jag inte ägnat mig sådär jättemycket åt mitt skrivande idag. Lite, lite finputs på en scen som jag redan varit och finputsat på, men mer har det inte blivit. Ibland måste man fylla på energidepåerna och sinnesintrycken med lite annat. Det blev en skön promenad, genom äng och mark, skog och hav. Saltluft, mustig höstdoft, prunkande färger. Naturen är vacker nu.
Och imorgon väntar jobbsökningar och andra sådana saker som Måste Göras. Sådana där saker som får mig att inse att jag är vuxen. Och inte alls blir yngre. Vad än MacDonalds vill få mig att tro.
3 kommentarer:
haha! hoho! Men hur gick det här till? Hur fick McD för sig att du är ett barn?
Jag fick samma sak, till målsman för... trodde det var ett feltryck, men där ser man! Undrar om det är medvetet eller bara fruktansvärt klantigt fr McD. Får ju ingen större lust att handla av någon som behandlar mig som ett barn.
Jag _tror_ McD är ganska oskyldigt (tyvärr måste jag erkänna det -- det hade varit lite roligare om det inte varit så). De går förmodligen via något marketing-företag, som gör undersökningar och kund-spanande åt dem. Och på något vis måste detta företag ha klantat till sig med sina data.
I'm loving it! NOT!!! ;-)
Skicka en kommentar