Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att jag skulle klara en dag på en kopp kaffe. Tji fick jag. Klockan halv fem blev jag tvungen att, darrig och med sprängande huvudvärk, släpa mig till kaffebryggaren, och göra mig en kopp. "Det ligger liksom i din personlighet," sa min man lite hjälpsamt. "Du blir lätt beroende av saker." Jo tack. Men så länge det bara är kaffe, kan jag leva med det. Nu mår jag bra igen. Ingen huvudvärk.
Jag mår ganska fint annars också. Känner mig stark. Inte kreativ direkt, om det inte är kreativt att sitta och pyssla med saker man redan skrivit, förstås. För tillfället har jag emellertid inte direkt behov av att skapa från scratch, så det här pysslandet passar perfekt. Och jag pysslar just nu med Det rätta skälet, förstås. Vilket skönt litet avbräck det är! Storyn är ganska lättsam, så jag slipper vända min egen själ ut och in för att få någon som helst kontakt med karaktärerna. Språket är gudomligt svenskt. Ibland, måste jag erkänna, får jag fundera på hur jag skulle formulera mig på engelska, och så översätta det till svenska innan jag skriver ner det, men annars känns det så lyxigt att slippa krångla till det. För tillfället i alla fall. Annars gillar jag att skriva på engelska, och tycker faktiskt att det är ett roligare språk, som sådant. Hursomhelst har jag, ur Det rätta skälet tagit bort en scen som inte hade någon bra konflikt, samt lagt till en som jag en gång tagit bort, men som jag nu insett måste dit. Jag vet hur jag vill ha allt, så det går ganska fort, vilket är tur, för jag vill egentligen inte fastna på den här berättelsen igen.
Skamligt lite har jag att rapportera om, som ni ser. Det beror ju på det här kreativa viloläget jag är i just nu: jag känner liksom inte att jag har något att bidra med på skrivarfronten. Ändå brinner jag av iver att skriva nåt. Vad som helst. Kom igen -- finns det nåt jag inte talat om? Eller nåt jag skulle kunna tala mer om? Är det något ni vill veta? Om mitt skrivande, eller... Ja, vad som helst, egentligen. Skriv gärna en rad om vad ni vill se. Om ni inte vill lämna som kommentar, kan ni mejla.
söndag, februari 24, 2008
fredag, februari 22, 2008
Guldkorn i vardagen
Ha ha ha! Regnet öser ner utanför fönstret, vinden piskar... Men jag har redan varit på en längre promenad med ungarna -- innan regnet -- och sitter nu här och myser med en god kopp kaffe. Världens mysigaste kaffekopp har jag också, som dessutom bara kostade typ femton spänn på Göfab. Ibland hittar man små guldkorn.
Som innan lunchen idag, när jag skulle rengöra en glasvas i vilken det stått en ros som numera vissnat. Glasvasen grävde jag en gång fram ur min farmors skafferi när vi rensade ut hennes och farfars lägenhet strax efter att hon gått bort. Ingen ville ha vasen, men jag har ju som bekant en ganska pervers läggning när det gäller Allt Som Är I Glas, så jag blev kär i den och tog följaktligen med den hem.
Den är i grönt glas, klassiskt formad: smal... är det tulpanformade de kallas? Med bred, enkel fot. Själva vasen är liksom räfflad, med tunna, tunna vridna linjer uppifrån och ner, och runt dess "stam" lindar sig en glassträng, som en liten orm.
Jag trodde vasen var gjord i billigt pressglas, därför att glaskvaliteten inte verkade vara den bästa: allt var så mjölkigt och fult. Idag, när jag diskade ur den, upptäckte jag dock att om jag skrapade lite på foten (vasens fot) så blev glaset alldeles klart. Så jag tog fram fönsterputs, och gnuggade hårt. Voilá! Vasen, som var ganska alldaglig innan, blev plötsligt gnistrande vacker!! Jag tror inte det är pressglas, längre: det finns faktiskt inga skarvar, och glaset är så otroligt klart och fint att det måste röra sig om bättre kvalitet (även om det inte är kristall). Dessutom ser glassträngen om "stammen" ut att vara ditsatt för hand -- sånt där kan väl inte maskiner göra? Den är antagligen inte märkvärdig, men jag tror faktiskt att vasen är ganska gammal. Det är lite spännande att tänka på. Grönt glas... Och ganska avancerad form fastän den är omärkt... Nåja, vacker är den, i alla fall (tycker jag, åtminstone), och den förtjänar att bli beundrad. Så nu har jag ställt fram den, så att folk kan få njuta av den.
Apropå gamla saker, har jag nu börjat gå igenom Det rätta skälet igen. Jag vet inte varför jag behandlat den så styvmoderligt tidigare... Nu när jag bekantar mig med historien igen, upptäcker jag ju att jag faktiskt gillar den. Den är liksom... go. Och lätt är det att redigera nu också: vilken ynnest att få skriva på svenska, för en gångs skull. Det tar inte lång tid att fixa till sådant som jag förut inte sett någon lösning på, och jag har plötsligt järnkoll på hur jag vill att alla karaktärer ska framstå. Skönt!
Som innan lunchen idag, när jag skulle rengöra en glasvas i vilken det stått en ros som numera vissnat. Glasvasen grävde jag en gång fram ur min farmors skafferi när vi rensade ut hennes och farfars lägenhet strax efter att hon gått bort. Ingen ville ha vasen, men jag har ju som bekant en ganska pervers läggning när det gäller Allt Som Är I Glas, så jag blev kär i den och tog följaktligen med den hem.
Den är i grönt glas, klassiskt formad: smal... är det tulpanformade de kallas? Med bred, enkel fot. Själva vasen är liksom räfflad, med tunna, tunna vridna linjer uppifrån och ner, och runt dess "stam" lindar sig en glassträng, som en liten orm.
Jag trodde vasen var gjord i billigt pressglas, därför att glaskvaliteten inte verkade vara den bästa: allt var så mjölkigt och fult. Idag, när jag diskade ur den, upptäckte jag dock att om jag skrapade lite på foten (vasens fot) så blev glaset alldeles klart. Så jag tog fram fönsterputs, och gnuggade hårt. Voilá! Vasen, som var ganska alldaglig innan, blev plötsligt gnistrande vacker!! Jag tror inte det är pressglas, längre: det finns faktiskt inga skarvar, och glaset är så otroligt klart och fint att det måste röra sig om bättre kvalitet (även om det inte är kristall). Dessutom ser glassträngen om "stammen" ut att vara ditsatt för hand -- sånt där kan väl inte maskiner göra? Den är antagligen inte märkvärdig, men jag tror faktiskt att vasen är ganska gammal. Det är lite spännande att tänka på. Grönt glas... Och ganska avancerad form fastän den är omärkt... Nåja, vacker är den, i alla fall (tycker jag, åtminstone), och den förtjänar att bli beundrad. Så nu har jag ställt fram den, så att folk kan få njuta av den.
Apropå gamla saker, har jag nu börjat gå igenom Det rätta skälet igen. Jag vet inte varför jag behandlat den så styvmoderligt tidigare... Nu när jag bekantar mig med historien igen, upptäcker jag ju att jag faktiskt gillar den. Den är liksom... go. Och lätt är det att redigera nu också: vilken ynnest att få skriva på svenska, för en gångs skull. Det tar inte lång tid att fixa till sådant som jag förut inte sett någon lösning på, och jag har plötsligt järnkoll på hur jag vill att alla karaktärer ska framstå. Skönt!
måndag, februari 18, 2008
Hjälpen är nära!
Kreativt sett, går allt åt skogen. Jag får inget nytt gjort, och allting har stannat av. Ingenting är som det var och fokus ligger nu på annat. Man kan säga att målet är kvar, långt borta vid horisonten -- men jag har blivit lite närsynt. Min blick är numera riktad på ett delmål som ligger lite närmare. Men det gör absolut ingenting. Det här delmålet är viktigt: att göra Legacy så j-a mycket bättre det bara går. Så småningom ska jag höja huvudet och rikta blicken mot huvudmålet igen. Det går bara inte så fort som jag tänkt mig (det har mitt skrivande aldrig gjort, i och för sig... Jag borde följaktligen ha vant mig vid det här laget).
Jag får nu, som nämnt, hjälp. Riktig hjälp. Den här killen som tagit sig an att hjälpa mig med Legacy, har nu läst igenom första delen, och nu har jag fått hans förslag på ändringar på de första kapitlen. Och han är grym. På ett bra sätt, alltså. Han jagar allt, allt. Underliga meningar skriver han om, han flyttar meningar, rättar stavfel och grammatik, påpekar oegentligheter och dips eller svagheter i storyn, rensar upp... Allting som, antar jag, en lektör skulle ha gjort. Och jag gör samma sak med hans story. Jag kan naturligtvis inte gå in på grammatiska fel och stavfel på samma sätt, men han brister å andra sidan mer på den tekniska biten, och det där är ju isåfall min styrka. Vi drar ungefär likvärdig börda. Enda grejen är, att hans roman inte är färdigskriven, så jag måste hjälpa honom att "bygga den", medan han har min färdiga roman att jobba med. Vi kompletterar varandra bra i stilar också: han är fåordig och har stuns och driv i meningarna, men är kanske lite för fåordig på sina ställen. Jag är ordrik, med lite sirlig stil, som ibland är lite väl invecklad och mångordig. Jag hjälper honom att utveckla sin text, medan han hjälper mig att dra ner på min. Visst ligger en del av skillnaden i att min roman är karaktärsdriven, medan hans är handlingsdriven, men det är aldrig fel att ha lite av varje, eller hur?
Det känns på det hela taget väldigt bra att få riktig, så-nära-man-kan-komma professionell hjälp. Och att samtidigt få ge tillbaka. Det är en bra erfarenhet, det här lektörsjobbet. Början på en ny karriär, kanske? ;-b
Jag får nu, som nämnt, hjälp. Riktig hjälp. Den här killen som tagit sig an att hjälpa mig med Legacy, har nu läst igenom första delen, och nu har jag fått hans förslag på ändringar på de första kapitlen. Och han är grym. På ett bra sätt, alltså. Han jagar allt, allt. Underliga meningar skriver han om, han flyttar meningar, rättar stavfel och grammatik, påpekar oegentligheter och dips eller svagheter i storyn, rensar upp... Allting som, antar jag, en lektör skulle ha gjort. Och jag gör samma sak med hans story. Jag kan naturligtvis inte gå in på grammatiska fel och stavfel på samma sätt, men han brister å andra sidan mer på den tekniska biten, och det där är ju isåfall min styrka. Vi drar ungefär likvärdig börda. Enda grejen är, att hans roman inte är färdigskriven, så jag måste hjälpa honom att "bygga den", medan han har min färdiga roman att jobba med. Vi kompletterar varandra bra i stilar också: han är fåordig och har stuns och driv i meningarna, men är kanske lite för fåordig på sina ställen. Jag är ordrik, med lite sirlig stil, som ibland är lite väl invecklad och mångordig. Jag hjälper honom att utveckla sin text, medan han hjälper mig att dra ner på min. Visst ligger en del av skillnaden i att min roman är karaktärsdriven, medan hans är handlingsdriven, men det är aldrig fel att ha lite av varje, eller hur?
Det känns på det hela taget väldigt bra att få riktig, så-nära-man-kan-komma professionell hjälp. Och att samtidigt få ge tillbaka. Det är en bra erfarenhet, det här lektörsjobbet. Början på en ny karriär, kanske? ;-b
onsdag, februari 13, 2008
En ny vändning
Arbetet fortsätter. Fast nu på ett annat sätt. Allting har liksom tagit en annan riktning under de senaste dagarna, och... tja... Det är väl bara att hänga på.
Det tog inte sådär jättelång tid förrän jag fick mig några vänner genom urbis.com. Jag vet inte... likasinnade dras väl till varandra, eller nåt sånt. En ville att jag skulle ta en titt på någon länk hon hade till en skrivarsida... Vet inte vad det handlar om, för den funkade inte, och hon har inte hört av sig ännu (urbis.com ligger nere, av någon anledning). Men det hela är såklart intressant: alla författarkontakter i utlandet är bra.
Sedan etablerade jag kontakt med en snubbe som erbjöd sig att läsa min roman och ge sina synpunkter på den, i utbyte mot att jag läste hans. Precis vad jag önskat mig: någon som redigerar min engelska och eventuella svengelska uttal!! Dessutom är det ett extra plus att det är en han, och inte en hon: hur funkar min story på män? Så det kunde jag ju inte tacka nej till. Känns lite halvkul att slänga en fyrahundrasidors bok i knäet på honom, medan han bara har ett par hundra sidor... Men det var hans idé, så han får skylla sig själv. Dessutom verkar han tycka det är kul. Jag, å min sida, tycker det är lika kul. Det här med redigerande av annans text är förbannat roligt, faktiskt. Givande och stimulerande. Inte för att jag är någon expert, men jag tror jag har ganska bra grepp på en del saker, så som sammansättning, textflöde, dialog, karaktärsbeskrivningar... Man ser det på ett helt annat sätt när man går igenom andra människors text, och det kan man sedan applicera på sitt eget skrivande. Men det är ett digert jobb, det är det ju. Tar en hel del energi (för att inte nämna tid). Nåja, betalningen är ju att min egen bok får sig en omgång, och det var ju precis det jag ville!
Det tog inte sådär jättelång tid förrän jag fick mig några vänner genom urbis.com. Jag vet inte... likasinnade dras väl till varandra, eller nåt sånt. En ville att jag skulle ta en titt på någon länk hon hade till en skrivarsida... Vet inte vad det handlar om, för den funkade inte, och hon har inte hört av sig ännu (urbis.com ligger nere, av någon anledning). Men det hela är såklart intressant: alla författarkontakter i utlandet är bra.
Sedan etablerade jag kontakt med en snubbe som erbjöd sig att läsa min roman och ge sina synpunkter på den, i utbyte mot att jag läste hans. Precis vad jag önskat mig: någon som redigerar min engelska och eventuella svengelska uttal!! Dessutom är det ett extra plus att det är en han, och inte en hon: hur funkar min story på män? Så det kunde jag ju inte tacka nej till. Känns lite halvkul att slänga en fyrahundrasidors bok i knäet på honom, medan han bara har ett par hundra sidor... Men det var hans idé, så han får skylla sig själv. Dessutom verkar han tycka det är kul. Jag, å min sida, tycker det är lika kul. Det här med redigerande av annans text är förbannat roligt, faktiskt. Givande och stimulerande. Inte för att jag är någon expert, men jag tror jag har ganska bra grepp på en del saker, så som sammansättning, textflöde, dialog, karaktärsbeskrivningar... Man ser det på ett helt annat sätt när man går igenom andra människors text, och det kan man sedan applicera på sitt eget skrivande. Men det är ett digert jobb, det är det ju. Tar en hel del energi (för att inte nämna tid). Nåja, betalningen är ju att min egen bok får sig en omgång, och det var ju precis det jag ville!
söndag, februari 10, 2008
Musings in the night
Det är sent, och jag ser lite dubbelt, känner jag. Men jag vill ändå säga hej, så nu gör jag det: hej!
Idag fyllde pojken år (hela fem stycken) så det har varit fullt upp med kalasförberedelser och kalas den sista tiden. Inte mycket tid till skrivande, vilket är synd, för jag längtar verkligen efter det. Jag vill sätta mig och ta kontakt med karaktärerna i Legacy igen, börja bearbeta boken och få vara en stund i den världen. Nu trillar ju kommentarer in titt som tätt på urbis.com, också, vilket gör att man blir väldigt peppad att fortsätta. Det är coolt att få en läsekrets utöver sin vanliga, trygga -- och ännu mer coolt när denna läsekrets faktiskt uppskattar det man skrivit och faktiskt vill läsa mer. Utan att vara pressade till det genom vänskaps- eller släktband ska tilläggas (fast det kanske är underförstått). Att få vara anonym när man blir recenserad är också jätteskönt: för de flesta (om det är för dem, som det är för mig) så är det så att man får en radda med text-titlar att välja mellan, som man ska recensera eller kommentera. Man får reda på hur långa de är och hur många poäng man kan tjäna -- inget mer. När man sedan valt sin text och ska läsa, får man inga andra detaljer om författaren annat än hur gammal denne är, och eventuellt dennes egna kommentarer till texten. Den jättenitiske kan väl kanske kolla upp texten simultant med recenserandet genom att öppna ett annat fönster och söka på text-titeln, men det tror jag knappast någon gör. I en del fall får jag förstås recensioner av personer, därför att de fått en av mig... Men i de flesta fall är jag faktiskt anonym, och min text bedöms utifrån det. Jättebra, tycker jag!
De flesta är, måste jag nu säga, positiva angående själva scenen (rättare sagt alla, hittills). Det man kommenterar på är faktiskt fel och underligheter som gömt sig i språket. Det är ju inte så konstigt att sådana finns (eftersom jag är ganska jättesvensk (med undantag för en del vallon-gener)) men man blir lätt lite matt när man tänker på att trots allt jobb jag lagt ner på att gå igenom varenda litet ord så finns det fortfarande en massa fel. Retsamt. Fast det där måste jag ju bara acceptera. Jag har inte råd att skaffa professionell hjälp att fixa till hela boken, och inte heller känner jag att jag kan belasta mina amerikanska vänner (även om en av dem verkligen är redaktör) att gratis gå igenom eländet. Så jag får helt enkelt ta det som det är. Det är bara att bita i det sura äpplet, se sanningen i vitögat: jag inte är felfri (det svider, må ni tro...), min engelska är inte perfekt och faktiskt inte min bok heller.
Nu får jag ju i alla fall hjälp med de första avsnitten. Och hej, vad många parenteser det blev i det här inlägget! Nej, dags att gå och kaznurfla!
Idag fyllde pojken år (hela fem stycken) så det har varit fullt upp med kalasförberedelser och kalas den sista tiden. Inte mycket tid till skrivande, vilket är synd, för jag längtar verkligen efter det. Jag vill sätta mig och ta kontakt med karaktärerna i Legacy igen, börja bearbeta boken och få vara en stund i den världen. Nu trillar ju kommentarer in titt som tätt på urbis.com, också, vilket gör att man blir väldigt peppad att fortsätta. Det är coolt att få en läsekrets utöver sin vanliga, trygga -- och ännu mer coolt när denna läsekrets faktiskt uppskattar det man skrivit och faktiskt vill läsa mer. Utan att vara pressade till det genom vänskaps- eller släktband ska tilläggas (fast det kanske är underförstått). Att få vara anonym när man blir recenserad är också jätteskönt: för de flesta (om det är för dem, som det är för mig) så är det så att man får en radda med text-titlar att välja mellan, som man ska recensera eller kommentera. Man får reda på hur långa de är och hur många poäng man kan tjäna -- inget mer. När man sedan valt sin text och ska läsa, får man inga andra detaljer om författaren annat än hur gammal denne är, och eventuellt dennes egna kommentarer till texten. Den jättenitiske kan väl kanske kolla upp texten simultant med recenserandet genom att öppna ett annat fönster och söka på text-titeln, men det tror jag knappast någon gör. I en del fall får jag förstås recensioner av personer, därför att de fått en av mig... Men i de flesta fall är jag faktiskt anonym, och min text bedöms utifrån det. Jättebra, tycker jag!
De flesta är, måste jag nu säga, positiva angående själva scenen (rättare sagt alla, hittills). Det man kommenterar på är faktiskt fel och underligheter som gömt sig i språket. Det är ju inte så konstigt att sådana finns (eftersom jag är ganska jättesvensk (med undantag för en del vallon-gener)) men man blir lätt lite matt när man tänker på att trots allt jobb jag lagt ner på att gå igenom varenda litet ord så finns det fortfarande en massa fel. Retsamt. Fast det där måste jag ju bara acceptera. Jag har inte råd att skaffa professionell hjälp att fixa till hela boken, och inte heller känner jag att jag kan belasta mina amerikanska vänner (även om en av dem verkligen är redaktör) att gratis gå igenom eländet. Så jag får helt enkelt ta det som det är. Det är bara att bita i det sura äpplet, se sanningen i vitögat: jag inte är felfri (det svider, må ni tro...), min engelska är inte perfekt och faktiskt inte min bok heller.
Nu får jag ju i alla fall hjälp med de första avsnitten. Och hej, vad många parenteser det blev i det här inlägget! Nej, dags att gå och kaznurfla!
fredag, februari 08, 2008
Det är dejligt!
Back again! NU, ser ni, go vänner, har jag varit i Danmark. På badhotellet, närmare bestämt. Jag och hela famljen. Och det har varit underbart! Inte bara för att man har fått bada, utan för att man för ett par dagar har skiftat fokus till att enbart gälla familjen -- och främst då barnen. Dessutom är det ju skitkul att faktiskt få leka med badleksakerna och piratskepp och allt vad det är utan att skämmas det minsta. För som förälder får man ju det! Det får man kanske annars också, men det ser ju onekligen lite bättre ut om det finns barn i närheten som man kan skylla sitt beteende på. God mat, roliga affärer, fina miljöer och en och annan klumpfisk... Mycket, mycket trevlig semester, med andra ord!
Allt det här betyder att jag inte varit särskilt kreativ. Eller så har jag det, genom att tillåta mig lite vila och distans från skrivandet. Jag köpte en fin, fin anteckningsbok i klatschiga färger (med hårda pärmar klädda i tyg) och några goa gel-pennor. Inte för att jag vet vad jag ska ha det här till, annat än att det kan vara bra att försöka hålla koll både på ansökningar till agenter och ansökningar till jobb... Men det kändes kreativt, och det är huvudsaken. Antar att det är lite det Julia Cameron talar om i sin bok "Konsten att vara kreativ" -- den där kreativa belöningen man ska unna sig själv med jämna mellanrum. Då blir man glad, och då gör man bättre ifrån sig! Annars har jag inte direkt vilat från Legacy: efter ett tips från författarcoachen har jag skapat ett konto på urbis.com, och nu fått lite feedback på första kapitlet i Legacy. Jag blev lite förvånad över första recensionen -- han jämförde mig med Ken Follet. Nu har jag inte läst något av just den författaren, och det spelar kanske ingen roll. Det intressanta är att jag blivit jämförd med en manlig författare. Det kan ha sin förklaring i det som samma "recensent" säger: att jag inte går ner djupt i POV, att det är lite avskalat och rakt på sak. Det är faktiskt ganska medvetet gjort, för att jag ville ha action och framåtrörelse i just det här kapitlet. I efterföljande kapitel dyker jag lite djupare ner i Meredith's POV. Eller så kan det vara språket som gör att det känns manligt: om man jämför med en infödd engelsman är mitt språk ganska enkelt. Och kanske, kanske är jag lite skandinaviskt korthuggen i mitt sätt att uttrycka mig. Sånt märks ju också.
Nä... Vad säger ni? Är det inte på tiden att jag faktiskt postar det här kapitlet på min blogg? Jo, jag tycker det. Så här kommer det!
Drar det in er? Vill ni läsa vidare? Är det något som fattas? Vad får ni för känsla? Är det manligt skrivet, eller kvinnligt? Om ni vill kan ni kommentera: antingen här på bloggen, eller så kan ni leta upp mig på urbis.com (fast där tror jag ni måste registrera er). Eller, för all del, så kan ni mejla mig.
-------------------------------
Legacy, 2008, copyright Linda Govik
September 12th 1797
Over and over again, it banged against the window of the small room; the insect, the large fly. Since it was late in the year, and autumn was inevitably moving closer, it was slow in its movements and its buzzing a low, tired humming. Even so, its perseverance was tireless; its efforts to get out unflagging. Buzzing, it made its way over the sash bar, further onto the glass, where it fell and started over; a painstaking climb that lead nowhere.
The man took a step toward it. He stood before it for a short while, studying the insect with intense interest before he put his thumb over its fat little body and pressed down. The initial, aggravated buzzing was followed by a silence that left only the faint sound of laughter and the clinking of glasses from the downstairs salon to disturb the stillness of the room. The man brushed his hands against each other, and turned to the room once again. At the sight of the bed – or rather, what was in it, his features brightened some. Two steps, and he was there, squatting beside it to study her. She pulled the thin cover to her chin, and stared into his eyes; trapped by them, caught in their world of frost.
"How are you doing?”
She didn’t answer, but it didn’t seem as though he’d expected it.
“You will be fine,” he concluded, and straightened up. “You’re just exhausted. I told you that you would be, hm? Told you there was no way you could win. But you wouldn’t listen, and now you’re paying the price.” He shrugged; dismissed the subject with a firm shake of his shoulders. “I’ll be going downstairs for a while: use that time to get some rest. I’ll bring something with me when I get back. Is there anything you want?”
She shook her head.
“I’ll bring you some cognac. Just remember to rest, hm? And do wash up for a bit as well.” He moved across the room to the door, steps brisk and back straight; a proud man, full of confidence. “Don’t worry, angel. I’ll be right back.”
* * *
With the door slammed shut behind him, and knowing he was gone – at least for a while – Meredith Bradley dared to move. She pushed the cover to the side, sat up and pushed her legs over the edge of the bed; careful not to make any sudden movements that would enhance the pain, clenching her teeth when it still pierced her body as she rose to her feet. Each step across the floor cut through her body so viciously it almost made her scream, but somehow she made it to the large commode beside the door. She closed her eyes when she could grip the edges of the washing basin on its top, and had to rest there for a while, forehead leaned against the sharp edge, before being able to continue.
From the jug, she poured a rich amount of water into the washing basin, and tried to wash up the best she knew how to. When done, she soaked the delicate lace trimmed washing cloth, and pressed it firmly against her eyes. The soothing coldness helped to wake her up; slowly, the numbness of her soul folded and all her senses returned with cutting sharpness. She smelled the blood and sweat from her own body, felt the taste of blood, like silver, in her mouth. There was a faint, rhythmic thudding against the wall in the room next door, moaning and groaning; sounds she now knew all too well. She pressed her hands to her ears and folded over slightly from the overwhealming urge to vomit. No more. Never again.
But what was the point in trying to fool herself – when she knew all too well there was no reason why it wouldn’t happen again? What was going on behind the wall, was her job now, too. It had been decided for her by others, and so it must be.
It was certainly nothing she’d known as she’d woken this morning, and it made her slightly bitter to know how she’d gone about her day, thinking she was Meredith Bradley, barmaid at The Golden Horse, without knowing or even suspecting how drastically all that was to change that very same evening. Well, some things were still the same: she was still Meredith Bradley, thank God for that. Meredith Bradley just wasn’t a barmaid anymore. One day, and one decision, was what it had taken for her whole world to change.
Was this going to be her life from now on? Would she have to suffer this foulness everyday for the rest of her life? Be pushed into rooms with strangers who wanted to… do things? Was that really what Derek wanted from her? Yes. She knew it was. This was, she gathered, what he’d had in mind for her since the day she was born. After all, the daughter of a whore, could never be anything but a whore, herself.
She got dressed. Her clothes were torn, but not too badly, and if she pulled the shawl over her shoulders and tied it properly over her chest, the big tear from the neckline to the sleeve was barely detectable. With her shoes in one hand, she went to the window, leaned forward, pressed her nose against the glass. The night was very dark, sky lit only by the sporadically placed gas lights along High Street some blocks away, and the autumn chill kept people cowering inside their houses, leaving only a deserted world; perfect to disappear into.
A quick glance over her shoulder confirmed that she was still alone, and no sounds indicated the man’s return. He was probably socialising in the bar; taking his time, enjoying his cognac. Knowing she would be there when he returned. Or maybe not.
The window swung out into the dark. Her shoes went down first; she saw them drop to the ground, and cringed at the thud when they landed on the trampled dirt. The house was only three stories high – but quite enough to cause injuries, if one should happen to fall. Her mouth was dry, her legs shaking, when she pushed herself out onto the small ledge that ran along the house façade. Carefully, she glided out, back against the cold wall, staring at the abyss far below her feet. A sudden gush of air gripped of her skirt as it swished passed, into the alley. She dug her fingers into the wall, and closed her eyes. What was she doing? What you must. Of course.
Eyes still closed – it felt safer that way – she slid her feet along the very thin ledge; one small, nerve wrenching step at a time. Her plan was to get to the other side of the house, where another, lower house took over and offered a safe way down to the ground. But it was discouragingly far away… I’ll never get there in time. Faster – she had to move faster.
The moment the thought had entered her mind, her arm was yanked back by a brutal hand.
“What the hell are you doing?” His voice was hoarse with rage. He tugged at her, forced her back. “Get back this instant!”
“No! Let go…”
“Hardly. You’re getting back in here now. What do you think will happen if you fall? You’ll hurt yourself. Do you want to get hurt, girl?”
The absurdity of what he was saying made her laugh – but the laugh turned into a sob, and was followed by a flood of tears that made the sight of his face go blurry. She was now more hanging, than standing up: he had a firm hold of her arm, and had started to haul her in. She let him. Met his eyes, those horrible, jackdaw eyes, and knew that once she was inside the room, his revenge would be relentless, his punishment cruel and without pity. I’d rather die.
She placed her foot on the ledge and pushed back. He didn’t let go, his only reaction a faint, disapproving grunt and a tightening of his grip. She swung her arm back, and took a strike at his face. Her nails were sharp and long: they dug into his cheek, and tore through the pale golden skin all the way down to his neck. He cried out and jerked back, and, as she kicked back against the window frame, finally lost his grip around her arm.
* * *
The fall didn’t last longer than the time between one panicked breath and the next: only a fraction of a second after he’d let go, she landed on hard trampled soil; on her feet. There was a loud snapping noise from somewhere inside her foot, a noise that seemed to spread through her body, into her head – and when reaching it, the pain followed. It shot through her with excruciating strength, a red glowing fire that made her fall down on her side and curl up into a ball, hands pressed against her ankle and teeth clenched to keep from screaming.
In the sudden, biding stillness she heard his voice. Born with the breeze it was strangely clear, and it was trembling with rage.
“She jumped. I couldn't see where she went. Too damn dark.” He swore, low and intense. “Jesus, I'm bleeding. I want that girl back here!”
“Yes... Of course, milord.” The other voice was all too familiar. It was Derek’s. “Wretched child. I don’t know what’s gotten into her. Jump from a window?” His sigh, tinged with dismal over her behaviour, wafted to the ground like a black, tarnished feather. “Ungrateful, that's what she is. Always been quite the daydreamer... like her mother, mind. But I never thought she’d...” He paused, and sighed again. “I’m dreadfully sorry, milord. And I will of course repay some of what you gave, and I hope you will accept a bottle of cognac on the house… It’s the least I can do.”
“Yes, I rather think it is.” His voice grew muffled as he turned from the window. “Get on with it, then. I haven’t got all night.”
Meredith got up, on one leg, using the wall to steady herself. Pain made her empty her stomach fiercely against the house wall. Panting and sobbing she then stood there, unable to move, choking on bile from a still cramping, but now empty stomach, her world disappeared and reappeared with every panicked heartbeat. To calm herself, she closed her eyes, and breathed through her nose. In, and out. In, and out. It helped some: her world grew clearer, more distinct. With her hand pressed against the wall, she took one pained step toward the opening out to the street – but stopped, as door to the house opened. Warm, soft light flowed over the ground, into the alley, reached all the way to where she was standing, and made her lift her head. Staring at it, she knew that the silhouette that filled the doorway, the rectangle of light, must be Derek.
There was a shout from above her head.
“I can’t see her... Perhaps she’s gone?”
The silhoutte that was Derek answered. “No, milord.” His voice was calm, friendly almost. “She’s right here.” He raised it some; called out to her. “You’ll be just fine, Meredith. Stay where you are. I’ll get you.”
And that’s when she ran.
* * *
I must be quiet. Can’t let them hear me. But her sobbing, violent and loud, each breath a strained wail, was nothing she could control, nothing she had power to do anything about, and they echoed through the empty streets, filling each alley with the lamented sound. Limping, dragging herself along the houses, she made it forward – but not very fast. Derek would be right behind her, and he would soon catch up, and bring her back.
Hide. Find somewhere and hide.
One of the houses lining the street provided the refuge she needed: a door to an entrance hall that had been pulled open. As she slid into its dark inner, a cat, clearly upset by her presence, darted past her out into the street, slick shadow. Take my place, little cat. Make him think you’re me. Having shut the door firmly, she limped to the enormous staircase that swung itself so grandiosely to the above apartments. She slumped to the floor beside it, and curled up, hid her face against her arms to protect herself from the rippling waves of pain. Or was it perhaps to escape the torturous buzzing in her head? As it grew stronger with her every heartbeat, a constant, aggrevated sound, as if from the tiny wings of a fly, she moaned slowly, but was unable to escape it. She couldn’t tell when or how it faded – but it did. The darkness that wrapped itself around her, cloaked everything in woollen, grateful silence, and as her conscience slipped away, her whole world soon grew very quiet, and very black.
~~~~~~
Allt det här betyder att jag inte varit särskilt kreativ. Eller så har jag det, genom att tillåta mig lite vila och distans från skrivandet. Jag köpte en fin, fin anteckningsbok i klatschiga färger (med hårda pärmar klädda i tyg) och några goa gel-pennor. Inte för att jag vet vad jag ska ha det här till, annat än att det kan vara bra att försöka hålla koll både på ansökningar till agenter och ansökningar till jobb... Men det kändes kreativt, och det är huvudsaken. Antar att det är lite det Julia Cameron talar om i sin bok "Konsten att vara kreativ" -- den där kreativa belöningen man ska unna sig själv med jämna mellanrum. Då blir man glad, och då gör man bättre ifrån sig! Annars har jag inte direkt vilat från Legacy: efter ett tips från författarcoachen har jag skapat ett konto på urbis.com, och nu fått lite feedback på första kapitlet i Legacy. Jag blev lite förvånad över första recensionen -- han jämförde mig med Ken Follet. Nu har jag inte läst något av just den författaren, och det spelar kanske ingen roll. Det intressanta är att jag blivit jämförd med en manlig författare. Det kan ha sin förklaring i det som samma "recensent" säger: att jag inte går ner djupt i POV, att det är lite avskalat och rakt på sak. Det är faktiskt ganska medvetet gjort, för att jag ville ha action och framåtrörelse i just det här kapitlet. I efterföljande kapitel dyker jag lite djupare ner i Meredith's POV. Eller så kan det vara språket som gör att det känns manligt: om man jämför med en infödd engelsman är mitt språk ganska enkelt. Och kanske, kanske är jag lite skandinaviskt korthuggen i mitt sätt att uttrycka mig. Sånt märks ju också.
Nä... Vad säger ni? Är det inte på tiden att jag faktiskt postar det här kapitlet på min blogg? Jo, jag tycker det. Så här kommer det!
Drar det in er? Vill ni läsa vidare? Är det något som fattas? Vad får ni för känsla? Är det manligt skrivet, eller kvinnligt? Om ni vill kan ni kommentera: antingen här på bloggen, eller så kan ni leta upp mig på urbis.com (fast där tror jag ni måste registrera er). Eller, för all del, så kan ni mejla mig.
-------------------------------
Legacy, 2008, copyright Linda Govik
September 12th 1797
Over and over again, it banged against the window of the small room; the insect, the large fly. Since it was late in the year, and autumn was inevitably moving closer, it was slow in its movements and its buzzing a low, tired humming. Even so, its perseverance was tireless; its efforts to get out unflagging. Buzzing, it made its way over the sash bar, further onto the glass, where it fell and started over; a painstaking climb that lead nowhere.
The man took a step toward it. He stood before it for a short while, studying the insect with intense interest before he put his thumb over its fat little body and pressed down. The initial, aggravated buzzing was followed by a silence that left only the faint sound of laughter and the clinking of glasses from the downstairs salon to disturb the stillness of the room. The man brushed his hands against each other, and turned to the room once again. At the sight of the bed – or rather, what was in it, his features brightened some. Two steps, and he was there, squatting beside it to study her. She pulled the thin cover to her chin, and stared into his eyes; trapped by them, caught in their world of frost.
"How are you doing?”
She didn’t answer, but it didn’t seem as though he’d expected it.
“You will be fine,” he concluded, and straightened up. “You’re just exhausted. I told you that you would be, hm? Told you there was no way you could win. But you wouldn’t listen, and now you’re paying the price.” He shrugged; dismissed the subject with a firm shake of his shoulders. “I’ll be going downstairs for a while: use that time to get some rest. I’ll bring something with me when I get back. Is there anything you want?”
She shook her head.
“I’ll bring you some cognac. Just remember to rest, hm? And do wash up for a bit as well.” He moved across the room to the door, steps brisk and back straight; a proud man, full of confidence. “Don’t worry, angel. I’ll be right back.”
* * *
With the door slammed shut behind him, and knowing he was gone – at least for a while – Meredith Bradley dared to move. She pushed the cover to the side, sat up and pushed her legs over the edge of the bed; careful not to make any sudden movements that would enhance the pain, clenching her teeth when it still pierced her body as she rose to her feet. Each step across the floor cut through her body so viciously it almost made her scream, but somehow she made it to the large commode beside the door. She closed her eyes when she could grip the edges of the washing basin on its top, and had to rest there for a while, forehead leaned against the sharp edge, before being able to continue.
From the jug, she poured a rich amount of water into the washing basin, and tried to wash up the best she knew how to. When done, she soaked the delicate lace trimmed washing cloth, and pressed it firmly against her eyes. The soothing coldness helped to wake her up; slowly, the numbness of her soul folded and all her senses returned with cutting sharpness. She smelled the blood and sweat from her own body, felt the taste of blood, like silver, in her mouth. There was a faint, rhythmic thudding against the wall in the room next door, moaning and groaning; sounds she now knew all too well. She pressed her hands to her ears and folded over slightly from the overwhealming urge to vomit. No more. Never again.
But what was the point in trying to fool herself – when she knew all too well there was no reason why it wouldn’t happen again? What was going on behind the wall, was her job now, too. It had been decided for her by others, and so it must be.
It was certainly nothing she’d known as she’d woken this morning, and it made her slightly bitter to know how she’d gone about her day, thinking she was Meredith Bradley, barmaid at The Golden Horse, without knowing or even suspecting how drastically all that was to change that very same evening. Well, some things were still the same: she was still Meredith Bradley, thank God for that. Meredith Bradley just wasn’t a barmaid anymore. One day, and one decision, was what it had taken for her whole world to change.
Was this going to be her life from now on? Would she have to suffer this foulness everyday for the rest of her life? Be pushed into rooms with strangers who wanted to… do things? Was that really what Derek wanted from her? Yes. She knew it was. This was, she gathered, what he’d had in mind for her since the day she was born. After all, the daughter of a whore, could never be anything but a whore, herself.
She got dressed. Her clothes were torn, but not too badly, and if she pulled the shawl over her shoulders and tied it properly over her chest, the big tear from the neckline to the sleeve was barely detectable. With her shoes in one hand, she went to the window, leaned forward, pressed her nose against the glass. The night was very dark, sky lit only by the sporadically placed gas lights along High Street some blocks away, and the autumn chill kept people cowering inside their houses, leaving only a deserted world; perfect to disappear into.
A quick glance over her shoulder confirmed that she was still alone, and no sounds indicated the man’s return. He was probably socialising in the bar; taking his time, enjoying his cognac. Knowing she would be there when he returned. Or maybe not.
The window swung out into the dark. Her shoes went down first; she saw them drop to the ground, and cringed at the thud when they landed on the trampled dirt. The house was only three stories high – but quite enough to cause injuries, if one should happen to fall. Her mouth was dry, her legs shaking, when she pushed herself out onto the small ledge that ran along the house façade. Carefully, she glided out, back against the cold wall, staring at the abyss far below her feet. A sudden gush of air gripped of her skirt as it swished passed, into the alley. She dug her fingers into the wall, and closed her eyes. What was she doing? What you must. Of course.
Eyes still closed – it felt safer that way – she slid her feet along the very thin ledge; one small, nerve wrenching step at a time. Her plan was to get to the other side of the house, where another, lower house took over and offered a safe way down to the ground. But it was discouragingly far away… I’ll never get there in time. Faster – she had to move faster.
The moment the thought had entered her mind, her arm was yanked back by a brutal hand.
“What the hell are you doing?” His voice was hoarse with rage. He tugged at her, forced her back. “Get back this instant!”
“No! Let go…”
“Hardly. You’re getting back in here now. What do you think will happen if you fall? You’ll hurt yourself. Do you want to get hurt, girl?”
The absurdity of what he was saying made her laugh – but the laugh turned into a sob, and was followed by a flood of tears that made the sight of his face go blurry. She was now more hanging, than standing up: he had a firm hold of her arm, and had started to haul her in. She let him. Met his eyes, those horrible, jackdaw eyes, and knew that once she was inside the room, his revenge would be relentless, his punishment cruel and without pity. I’d rather die.
She placed her foot on the ledge and pushed back. He didn’t let go, his only reaction a faint, disapproving grunt and a tightening of his grip. She swung her arm back, and took a strike at his face. Her nails were sharp and long: they dug into his cheek, and tore through the pale golden skin all the way down to his neck. He cried out and jerked back, and, as she kicked back against the window frame, finally lost his grip around her arm.
* * *
The fall didn’t last longer than the time between one panicked breath and the next: only a fraction of a second after he’d let go, she landed on hard trampled soil; on her feet. There was a loud snapping noise from somewhere inside her foot, a noise that seemed to spread through her body, into her head – and when reaching it, the pain followed. It shot through her with excruciating strength, a red glowing fire that made her fall down on her side and curl up into a ball, hands pressed against her ankle and teeth clenched to keep from screaming.
In the sudden, biding stillness she heard his voice. Born with the breeze it was strangely clear, and it was trembling with rage.
“She jumped. I couldn't see where she went. Too damn dark.” He swore, low and intense. “Jesus, I'm bleeding. I want that girl back here!”
“Yes... Of course, milord.” The other voice was all too familiar. It was Derek’s. “Wretched child. I don’t know what’s gotten into her. Jump from a window?” His sigh, tinged with dismal over her behaviour, wafted to the ground like a black, tarnished feather. “Ungrateful, that's what she is. Always been quite the daydreamer... like her mother, mind. But I never thought she’d...” He paused, and sighed again. “I’m dreadfully sorry, milord. And I will of course repay some of what you gave, and I hope you will accept a bottle of cognac on the house… It’s the least I can do.”
“Yes, I rather think it is.” His voice grew muffled as he turned from the window. “Get on with it, then. I haven’t got all night.”
Meredith got up, on one leg, using the wall to steady herself. Pain made her empty her stomach fiercely against the house wall. Panting and sobbing she then stood there, unable to move, choking on bile from a still cramping, but now empty stomach, her world disappeared and reappeared with every panicked heartbeat. To calm herself, she closed her eyes, and breathed through her nose. In, and out. In, and out. It helped some: her world grew clearer, more distinct. With her hand pressed against the wall, she took one pained step toward the opening out to the street – but stopped, as door to the house opened. Warm, soft light flowed over the ground, into the alley, reached all the way to where she was standing, and made her lift her head. Staring at it, she knew that the silhouette that filled the doorway, the rectangle of light, must be Derek.
There was a shout from above her head.
“I can’t see her... Perhaps she’s gone?”
The silhoutte that was Derek answered. “No, milord.” His voice was calm, friendly almost. “She’s right here.” He raised it some; called out to her. “You’ll be just fine, Meredith. Stay where you are. I’ll get you.”
And that’s when she ran.
* * *
I must be quiet. Can’t let them hear me. But her sobbing, violent and loud, each breath a strained wail, was nothing she could control, nothing she had power to do anything about, and they echoed through the empty streets, filling each alley with the lamented sound. Limping, dragging herself along the houses, she made it forward – but not very fast. Derek would be right behind her, and he would soon catch up, and bring her back.
Hide. Find somewhere and hide.
One of the houses lining the street provided the refuge she needed: a door to an entrance hall that had been pulled open. As she slid into its dark inner, a cat, clearly upset by her presence, darted past her out into the street, slick shadow. Take my place, little cat. Make him think you’re me. Having shut the door firmly, she limped to the enormous staircase that swung itself so grandiosely to the above apartments. She slumped to the floor beside it, and curled up, hid her face against her arms to protect herself from the rippling waves of pain. Or was it perhaps to escape the torturous buzzing in her head? As it grew stronger with her every heartbeat, a constant, aggrevated sound, as if from the tiny wings of a fly, she moaned slowly, but was unable to escape it. She couldn’t tell when or how it faded – but it did. The darkness that wrapped itself around her, cloaked everything in woollen, grateful silence, and as her conscience slipped away, her whole world soon grew very quiet, and very black.
~~~~~~
torsdag, januari 31, 2008
Njutningsbart tidsfördriv
Jo... Vad jag inte nämnde i mitt förra inlägg, var varför jag älskar Google Earth. Så nu ska jag berätta det. Jag älskar Google Earth, därför att medan jag redigerar Legacy, så kan jag, så fort jag stöter på ett namn på en plats, sätta ett litet häftstift på kartan och skribbla dit en liten notering om vad det är som sker just på den platsen. Himla bra! Då har jag lite koll på var alla har varit, och var allting ligger, jag kan beräkna avstånd och besöka platser för att se var allt ligger, så att det blir korrekt. Det finns till exempel en passage där Sebastian besöker Hexham Old Gaol, och sedan sitter på ett inn och tittar ut över kyrkan. Nu vet jag exakt var fängelset ligger, hur det ser ut (det visste jag i och för sig redan innan), hur kyrkan ser ut, var den ligger i förhållande till fängelset och vilka gator han måste ha gått på för att ha kommit dit. Utan ansträngning! Och eftersom det finns så bra dokumentation över fängelset, så vet jag exakt hur det såg ut därinne... Så den scenen är antagligen en av de absolut mest exakta jag har.
***
Even with the first sharp rays of a March sun stinging the lead roof of Hexham Gaol, the rooms within the building were still damp and raw, bearing with it a strong smell of hay that had been spread on the floor, and was now rotting in the humid air.
“Bloody stone walls,” the guard gruffed as he lead Sebastian through the entrance vaults, and into the first hall. “Keeps the chill in and the warmth out. Messes with your health for quite a bit, let me tell you, milord.” He placed a grim finger to his one nostril, and blew hard, elegantly sending a green and most certainly unhealthy looking phlegm through the other one. It landed on the floor between dirty straws of hay and old, dried mud; glistened in the cold light from the arched window behind Sebastian’s back. They looked at it for a short second, the guard with a profound, philosophical look on his face. Then, he gave a short shrug, reached for his key chain, and chose the biggest one on it. “But one shouldn’t complain, eh? T’is a job. Keeps you fed.”
Sebastian noticed the quick glance that followed. True: he’d never had to work to get fed. But he knew what it was like to starve – had been forced to it occasionally. Nothing tore at your guts more than the craving for food. That’s wrong, and you know it. The voice in his head was mocking, made him raise his head and draw a deep breath through his nose. Yes, he knew. Knew painfully well. After all, that was why he was there, at the gaol. To find out. To perhaps – hopefully – put a stop to the unbearable tearing in his guts.
He waited for the guard to open the vaulted door. It was an old lock, and the man struggled, and swore profusely when it wouldn’t yield. As it swung open, the man straightened his back, and sent Sebastian an apologetic look.
“Pardon me language, captain.”
“That’s quite all right.”
“No, no... T’is not. Fine company like this, and all. I should know to behave properly, shouldn’t I?” As if sensing the tensed apprehension in Sebastian, he fell silent, moved aside, and made an inappropriately inviting gesture toward the room inside. “We brought him up from the dungeons, captain. For your convenience, of course.”
“I’m grateful for that.”
He meant it: the trapdoors through which they threw the prisoners were horrifyingly narrow – and not even the lid that covered them could damper the stench of faeces that arouse from their pitiful depths. He had little desire to head down there.
***
Sedan har jag en del scener från Fontainebleau i Frankrike också som väl är ganska korrekta (eller mycket, snarare). Jag hade redan en del material innan jag väl tog mig för att installera Google Earth men det känns dock fint att få en bra fågelvy över slottet, kunna zooma in eller ut och få sig en riktig god överblick över stället, med fotografier som komplement. Smart, smart! Internet är bra när man gör research. Man kanske inte ska förlita sig på det helt, men det är bra till mycket.
Ja... Det här är väl inte allt jag gjort på sistone, kollat platser på Google... Jag har skrivit om en bröllopsmiddag för att få lite mer framåtdriv i scenen (det där med att lägga till dialoger är ju som sagt oslagbart), och sedan putsat och filat och kollat över ord och grammatik -- ungefär som vanligt, med andra ord. Sedan har jag skickat ut en del queries. Det känns skönt att vara igång med det igen, också. Det är liksom bara att kämpa på!
***
Even with the first sharp rays of a March sun stinging the lead roof of Hexham Gaol, the rooms within the building were still damp and raw, bearing with it a strong smell of hay that had been spread on the floor, and was now rotting in the humid air.
“Bloody stone walls,” the guard gruffed as he lead Sebastian through the entrance vaults, and into the first hall. “Keeps the chill in and the warmth out. Messes with your health for quite a bit, let me tell you, milord.” He placed a grim finger to his one nostril, and blew hard, elegantly sending a green and most certainly unhealthy looking phlegm through the other one. It landed on the floor between dirty straws of hay and old, dried mud; glistened in the cold light from the arched window behind Sebastian’s back. They looked at it for a short second, the guard with a profound, philosophical look on his face. Then, he gave a short shrug, reached for his key chain, and chose the biggest one on it. “But one shouldn’t complain, eh? T’is a job. Keeps you fed.”
Sebastian noticed the quick glance that followed. True: he’d never had to work to get fed. But he knew what it was like to starve – had been forced to it occasionally. Nothing tore at your guts more than the craving for food. That’s wrong, and you know it. The voice in his head was mocking, made him raise his head and draw a deep breath through his nose. Yes, he knew. Knew painfully well. After all, that was why he was there, at the gaol. To find out. To perhaps – hopefully – put a stop to the unbearable tearing in his guts.
He waited for the guard to open the vaulted door. It was an old lock, and the man struggled, and swore profusely when it wouldn’t yield. As it swung open, the man straightened his back, and sent Sebastian an apologetic look.
“Pardon me language, captain.”
“That’s quite all right.”
“No, no... T’is not. Fine company like this, and all. I should know to behave properly, shouldn’t I?” As if sensing the tensed apprehension in Sebastian, he fell silent, moved aside, and made an inappropriately inviting gesture toward the room inside. “We brought him up from the dungeons, captain. For your convenience, of course.”
“I’m grateful for that.”
He meant it: the trapdoors through which they threw the prisoners were horrifyingly narrow – and not even the lid that covered them could damper the stench of faeces that arouse from their pitiful depths. He had little desire to head down there.
***
Sedan har jag en del scener från Fontainebleau i Frankrike också som väl är ganska korrekta (eller mycket, snarare). Jag hade redan en del material innan jag väl tog mig för att installera Google Earth men det känns dock fint att få en bra fågelvy över slottet, kunna zooma in eller ut och få sig en riktig god överblick över stället, med fotografier som komplement. Smart, smart! Internet är bra när man gör research. Man kanske inte ska förlita sig på det helt, men det är bra till mycket.
Ja... Det här är väl inte allt jag gjort på sistone, kollat platser på Google... Jag har skrivit om en bröllopsmiddag för att få lite mer framåtdriv i scenen (det där med att lägga till dialoger är ju som sagt oslagbart), och sedan putsat och filat och kollat över ord och grammatik -- ungefär som vanligt, med andra ord. Sedan har jag skickat ut en del queries. Det känns skönt att vara igång med det igen, också. Det är liksom bara att kämpa på!
onsdag, januari 30, 2008
tisdag, januari 29, 2008
Sånt man tänker på ibland...
Ibland... Ibland... Ibland snuddar mina tankar på att börja skriva på nåt nytt. Bara som en kul grej. Det behöver inte bli en bok till (herregud nej)(fast nuförtiden verkar det svårt att undvika) och på intet sätt vara något allvarligt... Bara nåt litet. Jag gillar historia, så det kommer jag nog att fortsätta med. Historisk fiktion. Jag gillar Ostindiska kompaniet och dess historia, och så har jag nyligen också fastnat för våra djärva Karoliner, vars stridskonst verkar ha varit något i... *ahem*... hästväg. Snabba attacker utan att skjuta: bara rätt på i täta led, med värjorna dragna. Sammanbitet: de fick tydligen inte ta till reträtt; bara attackera, eller falla. Det där är intressant. Och så politiken under stormaktstiden... Suveränt intressant. Så där har jag en del att mysa med, om jag nu skulle vilja.
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
Sedan blev jag inspirerad av något när jag var i Towern, i London och såg inskriptionerna på väggarna i Beauchamp Tower: de som gjorts av dödsdömda fångar. Så här är det nämligen: de flesta hade nogsamt präntat in gudsord och sina egna namn på de här stenväggarna. Men inte alla! Det var en man som hade skrivit något i stil med "När du är som mest framgångsrik, minns då dina dåliga dagar". Och just det där... Det fascinerade mig. Jag menar... Här satt då den här mannen, instängd i ett fuktigt torn, dömd att avrättas vilken dag som helst... Och detta var det budskap han tyckte var allra viktigast att få ut innan han dog. Man får lite rysningar av att tänka på det. Vad hade han gått igenom, för att inse en sådan sak? Hur hade han nått sin insikt? Varför? Och vem var han? Ja, jag har faktiskt ingen aning, för idiot som jag är skrev jag inte upp hans namn. Jag har ett foto...
.. men jag tror baske mig inte att det var han som skrev meddelandet på väggen. Annars har jag för mig att han faktiskt hette Thomas (de flesta verkar ha hetat Thomas på den tiden), men jag vet inte säkert. Synd. Jag skulle ha vilja vetat mer om honom. Han -- vem han nu än var -- inspirerar.
Åååh, förresten... Medan jag ändå är inne på London (gud, vad jag älskar den staden, förresten) så måste jag bara visa det här:
On the 21st of December, the Secretary at War sent a message to commanding officers of the British army, ordering them to congregate at the War Office in Whitehall. Among these, was Charles.
Ja... Det var ju utanför just det här huset jag stannade till och bara var tvungen att plåta. Kalla det research. Nu vet jag ju hur det såg ut. I och för sig kretsar historien aldrig riktigt om hans förehavanden där, men det känns ändå kul när man sett det hela på plats.
Nå... Tillbaka till mina funderingar. Jag skulle kanske vilja skriva på något nytt. Kanske. Det är bara det att det inte är så smart. Jag vet att det inte går. Jag kan inte hålla på att trycka ur mig romaner på löpande band, och aldrig få någon payback för det -- det går liksom inte, för tyvärr är ju livet så inrättat, att man måste leva också. Tjäna pengar och sånt tråkigt profant. Så fler projekt av Legacy-dignitet... Njaaaaeeee.... Men visst vore det kul! Aaaah.... Drömmar....
-
måndag, januari 28, 2008
Intigheten i mitt liv...
Uj, uj, uj... Stackars försummade blogg... Så många dagar... Och intet har hänt. Inget som har haft sådär jättemycket att göra med mitt skrivande, i alla fall. Fast en del på den privata sidan: jag har ju sett två rådjur spatsera förbi mitt på vägen utanför huset... Hört en skogsduva kuttra... Varit på underbara promenader och fått sol på näsan... Och imorse lade jag knäet i en jättestor kattspya (komplett med hårboll)... Okay, så har det inte hänt så mycket på den privata sidan heller...
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
Hursomhelst, så har jag självklart jobbat med Legacy. Det tar sig, liksom. Sakta men säkert... Läste igenom lite i slutet innan jag lade mig igår, och jag tyckte faktiskt att det var riktigt... bra. Tyvärr, måste jag säga -- om jag ska ska vara självkritisk är kanske slutet där allting är som starkast. Där har jag liksom spenderat mest tid för att få det så bra som möjligt. Har ingen aning om vad det kan bero på, mer än att jag möjligtvis tillät mig vara nöjd i början, och insåg bristerna i berättelsen först på slutet av berättelsen. Det är ju faktiskt där man behöver vara som skarpast: när allting ska knytas ihop, och allting ställs på sin spets. Så i slutet, är alla karaktärer som de ska vara, dialogerna flyter, allting är så tajt och snyggt som jag vill ha det. I början... Nja... Och det är precis det jag kämpat med nu, och precis det som tar så mycket tid: att få det så som jag vill ha det. Vilket, som ni nog förstått, innebär att jag måste överge mig strategi om en luftig och svävande redigering, och än en gång gå ner på djupet och bli lite skitig om naglarna. Det gör inte så mycket. Och nu känner jag i alla fall smaken av färdigställande. När allting har samma kvalitet rätt över hela boken, det är då jag är nöjd!
Allt det här har tyvärr orsakat ett mindre stopp i agentsökandet. Jag ska snart komma igång med det där, men jag vill ha allting helt i ordning först. Jag har ju faktiskt inte bråttom, heller, har jag kommit på!
Nej, tillbaka till skrivandet!
tisdag, januari 22, 2008
Fighting spirit
Vad härligt det är med lite sol, för en gångs skull! Visst, det blir genast lite kallare, och när det äntligen kommer sol, ja... då vill man ju ha lite vår på samma gång... Men jag är nog lite tidig med att tänka på det viset. Kyla och sol tar jag så gärna!
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
Det har varit en produktiv dag idag, tycker jag. Skickade in lite ansökningar till ekonomjobb (ja, det är faktiskt så att jag aktivt söker jobb. Precis som alla andra, kan jag tillägga. Känns jättekul när man skickar in sin ansökan, och får veta att det har kommit in mellan femtio och hundra andra ansökningar...) och fortsatte sedan redigeringen av Legacy. Idag blev det... *ahem*... lite fler större ändringar. Jag kan visst inte hålla mig till små ändringar i den här omgången heller -- men det blir ju faktiskt bättre för varje gång, så då finns det ingen anledning att hålla tillbaka.
Först ändrade jag lite för Sebastian, så att hans karaktär kom fram lite bättre. Hans förhållande till den lilla irländska jungfrun fick lite mer kött på benen (fast inte precis på det vis som han skulle ha velat ha det...), vilket faktiskt kommer att stämma bättre överens med senare kapitel. Jag gick därefter vidare med att radera en scen, och skrev till en ny som ersättning, och har nu börjat skriva om för att koppla ihop med efterföljande, redan existerande scen. Känns stabilt, måste jag säga. Och nu har jag såpass mycket vana när jag skriver, att jag, så att säga, sätter mina scener på en gång, så att jag slipper så himla mycket efterarbete. Första utkastet är alltid halvtaskigt, det är ju så, men det krävs inte så mycket extra jobb nuförtiden, för att jag ska få det som jag vill.
~~~~~~
The lack of sleep and the nervosity over the upcoming wedding soon took its toll: during one of the sittings of high tea with yet another party of curious guests, her appearance was finally commented on by the not so tactful Baroness Arlington of Glendaruel.
“The poor girl is much too thin. Are you not feeding her properly, my dear Charles?” Her voice, about as piercing as the tune of a fife, made everyone at the table fall very silent. Charles slowly lowered his cup of tea, and shot a sideways glance at Meredith. “Oh, but it suits you,” the Baroness continued, now addressing her words to Meredith. “You have the most adorable face.” She put a finger contemplatively to her lips. “In fact… You remind me quite a bit of Lady Isobel.”
Charles flinched. Since he hadn’t yet put the cup back on the table, he spilled tea on the white linen cloth; staining its purity with the brown liquid.
“Oh my…” Lady Stanhurst, sitting next to him, creased her aristocratic forehead in a troubled frown. “Tea makes horrible stains. Especially on linen.”
“I think she’s the spitting image of Lady Isobel,” continued the Baroness. “Surely you must have noticed, Charles, my dear? After all, she was your mother.”
He didn’t answer. Doggedly, he dabbed his napkin at the blotch of tea, as if it was of the uttermost importance that he got rid of it as soon as possible.
Buckley chuckled. “What’s the matter, Charles? Cat got your tongue?”
“Leave it, dear,” Lady Stanhurst said to Charles, referring to his fierce treatment of the stain. “It will be taken care of, I’m quite sure of it. Even though I must say it is a horrible nuisance."
The conversation continued, on the subject of stains and other worldly problems, and everyone wanted to have their say in this very obscure matter -- of which no one really knew a thing, since they all had staff to take care of it when it occurred. Charles, on the other had, said nothing at all: he sat quietly by his end of the table, his good mood considerably faded and his eyes intensely fixed on his platter.
Yet another half an hour later, everything was back to normal, and he was once again the pleasantly chatting, confident gentleman. It was probably only Meredith, who noticed how his smile would sometimes fade, and how his eyes would settle on her face in short, flickering glances. But she didn’t know what it meant, and she knew she would never dare to ask him about it, either.
~~~~~~
Det här är det första utkastet. Det måste gås igenom ett par gånger, innan det blir så bra som jag vill ha det, med rätt balans i meningar, och stavnings- och grammatikkontroll och allt som ska till. Något måste kanske ändras eller läggas till i dialogen. Men det duger ändå som det är, i struktur och innehåll. Där finns inget onödigt, och inget större som behöver läggas till: nån mening här och där, bara. Känslan sitter där också, tror jag. Lite mer arbete, så blir det bra. Och så här brukade det normalt inte vara förr, när jag skrev mina första utkast. Practice makes perfect. Eller i alla fall tolerable.
Och det ska ni komma ihåg:
What is written without effort is in general read without pleasure
/Samuel Johnson
lördag, januari 19, 2008
Ja, the Devil. Och details. Som sagt...
Jaha. Här är jag igen. Och pysslar som vanligt med min story. Dagens (eller kanske veckans) utmaning är att verkligen gräva mig in i karaktärernas personligheter. Verkligen, alltså. Justera dialog och tankar så att det inte är något tvivel om att det handlar om olika karaktärer. Jag är redan ganska nöjd, men det skadar inte att djupdyka in i huvudena på dem lite extra, och se vad man kommer upp med. Just nu är jag inne i Sebastians huvud. Han har en del intressanta sidor: vänligt sinnad, men med vissa mörka drag och hemligheter och trauman... Han kan vara hänsynslös när han vill. Och så är han soldat. Och allt detta i kombination gör att det blir lite av en utmaning att vara inne i hans huvud. Sant: han är en av de lättare karaktärerna jag dras med. Och det är inte så att jag sliter håret från huvudet i frustration över honom, heller. Jag vill bara komma honom ännu närmre, undersöka honom in i minsta detalj.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
Som till exempel... När han fått syn på en flicka han tycker är lite intressant... Hur tänker han då? Hur tänker en man som levat ensam en tid, som är soldat, som har ett varmt sinnelag med vissa kallhamrade tendenser? Jag frågade min man om det var sannolikt att en sådan mans tankar var mindre... hur ska jag säga... oskyldiga. Och min man sa att det var det. Han menade till och med att det nästan alltid är sannolikt att alla mäns tankar är mindre oskyldiga när de tänker på flickor de tycker är intressanta. Mhm, mhm. Det här var bra research. Jag släppte efter lite på mina egna lite mer romantiska, halvt oskyldiga tendenser och gav således Sebastian lite mer passande, orena tankar.
~~~~~~
They’d redone the garden, too. Arranged a parterre with a straight pathway that lead to and surrounded a large marble fountain. He approached it slowly, and stopped before it. It was a round and inviting piece, gracefully and quite freely decorated with leaves, stupidly glaring fishes, frogs, and, for some reason, grapes. In its centre, a marble statue of a young girl had been placed; blind eyes turned to the chestnut grove some yards away and arms gracefully following the lines of her head, she looked as though she was stretching toward the sun, or perhaps enticing a lover to come and warm her.
“I’d love to, sweetheart,” he said. “But I prefer it when my women give me some warmth back.”
Besides, her breasts were too small for his taste; he’d easily fit one of them in the palm of his hand, and have room over. He thought about the little Irish housemaid. From what he’d seen of her, her breasts had been round and soft, and so large he doubted he’d fit any of them into his hand. To fondle them would probably be quite a delightful experience, and her skin would probably be smooth as the marble on the statue, though pleasurably warm and sweet smelling. He could picture her lying underneath him, golden locks shimmering – was her hair the same colour everywhere? – and eyes a steady blue, the colour of fire where it was at its hottest, right beside the wick of a candle…
Good Lord, it was a long time since he’d had a woman. At least one he hadn’t paid for. A woman he’d chosen, because he needed her, and not merely because he’d sought the release of tension that came after lovemaking.
~~~~~~
Förmodligen är män långt värre (eller värre och värre... mer explicita, då) när de tänker på intressanta flickor, men det här är ungefär så långt jag är villig att dra det. Jag är inte helt säker på att en man skulle tänka på såna romantiska saker skimrande hår och färgen på hennes ögon i just ett sånt här ögonblick heller, men... lite frihet kan man väl unna sig? Och Sebastian har ju en lite mjukare sida, så det här behöver faktiskt inte vara helt fel, det heller. Har ni några invändningar kan ni ju höra av er.
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
Inte för att det här bökandet i texten är superviktigt -- jag skulle tro att jag är ganska djupt i allas POV som det är. Men det är jättekul att ta sig tiden! Jag kollar också på hur alla mina karaktärer uttrycker sig: om deras ord överensstämmer med deras sociala status, med deras bakgrund, personlighet... Försöker få det att stämma med tidsperioden också, inte använda för moderna uttryck, tänka på vilka svordomar de använder... Till exempel funderade jag på om det var troligt att man använde ordet "Djävulen" när man talade om samma figur, eller om det var mer troligt att man tog en omskrivning. I Sverige ville man ju helst inte omtala denna potentat med hans rätta namn, av rädsla för att dra till sig honom -- och samma sak gällde vissa djur, som varg och björn. Jag hittade inget svar på det här, men beslutade mig för att det var samma sak i England. Så nu refererar mina karaktärer till Djävulen som "Old Nick", som visst ska betyda "Hin Håle", på ett ungefär.
Förresten... Fick just ett SMS... Och HURRA!!! Kathy's man tog jobbet i Luleå!! Så nu är det klart: de flyttar hit!!!! Kat kommer till sommaren. Jag vet att man inte ska svära, men fy FAN vad glad jag blev nu :-D
torsdag, januari 17, 2008
Sanningen smärtar. Men är nyttig.
Hmmm... Hur många refuseringar har jag nu? Fyra, tror jag. Kanske fem. Inte så många, med andra ord. Det kommer bli många, många fler. Och för varje ny, har jag bestämt mig för att skicka ut min query till en ny agent. Jag ger upp vid femtio. Eller sjuttiofem.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
Det bästa av allt, är att en av refuseringarna lät lite mer personlig (hon tackade för erbjudandet, men sa att med tanke på arbetsbördan och att hon hade begränsade resurser, så var det därför hon tackade nej, och inte med tanke på att mitt projekt inte passade henne). Och det andra som var bra, om än lite chockartat, var att en av dem tackade för erbjudandet, men sa att historien lät lite för romantisk och kvinno-orienterad för hans smak. Och... tja, vad ska man göra? Jag måste faktiskt, fastän det svider lite i stoltheten, medge att han har rätt. Jag läste igenom min "killer query" med nya ögon och... Det var ganska lätt att se vad han menade. Sanningen att säga (vilket är jättelätt att säga nu, så här i efterhand, men tro mig: det är sant) så har jag kanske haft en viss gnagande oro för att den inte riktigt låtit sann. Förstår ni vad jag menar? Den har en viss ton, som inte historien har. Men som jag resonerade då, när jag skrev den, var det att så vill alla agenter ha det: pang på, lite... sensationsbetonat, lite saftigt. Och då var det bara att följa reglerna. Men... Äsch. Det är kanske inte så? Eller snarare, så beror det väl på vad man letar efter.
Min bok inte är Harlequin. Intet jätteont om Harlequin, men Legacy är inte romantik på det sättet. Den är lite allvarlig, på ett sätt. Och det passar inte att slå an en smaskig ton, för det finns inga smaskigheter i boken. Sååååå... luttrad och full av nyrekvirerad visdom, gick jag idag tillbaka till min tidigare query, den jag skrev innan jag "visste hur det skulle vara" -- med andra ord, den jag skrev med hjärtat, och inte hjärnan --och gjorde vad jag kunde för att få den så tajt som möjligt. Den blir längre än den andra queryn (dock inte över en sida) och säkert inte så iögonfallande, men... Det känns ändå bättre. Själen är där igen. Min egen röst, liksom. Och den må vara något tråkigare än min skvallertidningsröst. Men den är iallafall ärlig.
Ja, ja... Jag kommer säkert ändra mig och hålla på med min query tills jag kräks. Men det är så det ska vara: man lyssnar och lär, och anpassar sig efter det man lär sig på vägen.
Jag tror faktiskt att mitt ord för det här året är: Lära.
måndag, januari 14, 2008
Diana bloggar!
Hurra! Min husgud Diana Gabaldon har skaffat blogg! Alldeles nyligen, i samband med att hon publicerade bilden på hur huvudkaraktären Claire ser ut för den nya vuxenserien hon jobbar med. Den ser ni här . Scrolla bara ner, så hittar ni den. Det är inte precis så jag tänkt mig Claire i mitt huvud, men... Så är det ju inte jag som bestämmer heller. Den är helt okay. Can't wait to see Jamie, som man säger på ren svenska.
Diana's blogg hittar ni här:
http://voyagesoftheartemis.blogspot.com/
Spana till exempel in hennes jakt på Den Rätta Rumpan. Fantastiskt, vad många rumpor det finns därute *torkar mungiporna lite lätt*
Diana's blogg hittar ni här:
http://voyagesoftheartemis.blogspot.com/
Spana till exempel in hennes jakt på Den Rätta Rumpan. Fantastiskt, vad många rumpor det finns därute *torkar mungiporna lite lätt*
Sånt man gör när man är uttråkad
Okay, så fånade jag mig lite här... Snabbt gjort: ett proffs (eller någon med lite mer känsligt handlag än undertecknad) hade säkert kunnat göra det lite mer enhetligt, möjligtvis spegelvända någon av figurerna, så att de alla riktas in mot centrum... Men äsch, sånt orkar inte jag! Det blev ganska coolt ändå. Tigern ritade jag -99 (på den tiden jag bara ritade djur), så den har några år på nacken -- men den passar in här. Rovdjur är vi allihopa...
Det här är faktiskt allt jag har i teckningsväg -- men det kan ju hända, med tiden, att jag utökar samlingen. Det kan ju bli rätt snyggt, med lite fler intensiva män och möjligtvis ännu ett rovdjur. Vi får väl se.
Annars är det liksom inte så mycket att rapportera. Det fortskrider. Jag är inne på mer mjuka scener nu, där jag slipper göra så mycket. Det blir det där pillandet med texten för att få alla meningar att se rätt ut, men som det är just nu löper allting ganska bra. Det är, ska erkännas, lite tråkigt. Jag gillar nog mer de här utmaningarna, där man får kämpa med sin text lite grann. Nu är det bara att läsa igenom och putsa. Snart kommer däremot en scen som ska ändras om för att passa det jag ändrat tidigare under den här redigeringen, så det kommer åtminstone ge mig lite mer att gnaga på. Ganska mycket, också. Det kan hända att jag måste ändra om lite i hur jag lagt upp allting kronologiskt också, men det får jag se på när jag kommer dit. Tills dess... Småpyssel. Även med sånt jag inte borde pyssla med. Som dumma collage...
Det här är faktiskt allt jag har i teckningsväg -- men det kan ju hända, med tiden, att jag utökar samlingen. Det kan ju bli rätt snyggt, med lite fler intensiva män och möjligtvis ännu ett rovdjur. Vi får väl se.
Annars är det liksom inte så mycket att rapportera. Det fortskrider. Jag är inne på mer mjuka scener nu, där jag slipper göra så mycket. Det blir det där pillandet med texten för att få alla meningar att se rätt ut, men som det är just nu löper allting ganska bra. Det är, ska erkännas, lite tråkigt. Jag gillar nog mer de här utmaningarna, där man får kämpa med sin text lite grann. Nu är det bara att läsa igenom och putsa. Snart kommer däremot en scen som ska ändras om för att passa det jag ändrat tidigare under den här redigeringen, så det kommer åtminstone ge mig lite mer att gnaga på. Ganska mycket, också. Det kan hända att jag måste ändra om lite i hur jag lagt upp allting kronologiskt också, men det får jag se på när jag kommer dit. Tills dess... Småpyssel. Även med sånt jag inte borde pyssla med. Som dumma collage...
lördag, januari 12, 2008
Ännu en...
Senaste killen i min installation av ritade killar. Den här ser lite trumpen ut, men ganska intressant.
The slakt continues...
Sådär ja... Det känns bättre. Jag tror det är bättre. Nu har jag gjort en rejäl rensning i dokumentet, och kanske, möjligtvis fått bättre struktur på storyn. Det här, tror jag, är så jag ville ha från början. Det enda som gör mig tveksam är att det var en så självklar förändring, att jag undrar varför jag inte gjort det tidigare. Jag var tvungen att döda en älskling, vilket jag frustar lite över -- men så får det bli. Nu är scenerna inte så utspridda. På det här sättet blir jag ett enda perspektiv trogen genom hela nyckelscenen. Tidigare flackade det mellan två olika, och tro mig -- jag har varit medveten om den här bristen. Det var något jag var medveten om, men valde att inte göra något åt: istället koncentrerade jag mig på att göra det bästa av situationen. Men jag var aldrig riktigt nöjd. Nu... Är jag nöjd!
Att jag kunde göra så här, är ett resultat av allt jag ändrade häromdagen. Det är en trevlig överraskning: jag anade aldrig att det skulle bli en trevlig dominoeffekt av mitt handlande. Nu är frågan... ska jag fortsätta på det här viset? Klippa ner och rensa upp? Det blir inte så mycket mer av den varan, för sedan rätar allting upp sig och det blir ordning på torpet igen... Men lite till, det blir det. Tilläggas bör, att ordräknaren har redan dippat till lite drygt 184 000 ord och jag har slaktat mer än 2000 ord på bara några sidor, så det känns lite oroligt i maggropen, det gör det ju... För tänk om jag är alldeles för brutal? Men å andra sidan, så kan det inte bli fel. Blir det fel, är det bara att återställa: jag har ju originalet kvar.
Nej, det kan inte bli fel. Jag följer min instinkt, och min instinkt säger mig att köra på. Det är lite, lite häftigt också, ju. En känsla av komplett frihet, på något sätt. Kontroll. Jag lovar (ni som nu tvivlar på om jag är vid mina sinnens fulla bruk): I'm the master of my novel -- inte tvärtom! HA HA, HA!! JAG ÄR HÄRSKAREN!! (det kan förstås hända att jag snart måste gå i terapi för allvarlig megalomani efter det här, men det är en annan sak)
Att jag kunde göra så här, är ett resultat av allt jag ändrade häromdagen. Det är en trevlig överraskning: jag anade aldrig att det skulle bli en trevlig dominoeffekt av mitt handlande. Nu är frågan... ska jag fortsätta på det här viset? Klippa ner och rensa upp? Det blir inte så mycket mer av den varan, för sedan rätar allting upp sig och det blir ordning på torpet igen... Men lite till, det blir det. Tilläggas bör, att ordräknaren har redan dippat till lite drygt 184 000 ord och jag har slaktat mer än 2000 ord på bara några sidor, så det känns lite oroligt i maggropen, det gör det ju... För tänk om jag är alldeles för brutal? Men å andra sidan, så kan det inte bli fel. Blir det fel, är det bara att återställa: jag har ju originalet kvar.
Nej, det kan inte bli fel. Jag följer min instinkt, och min instinkt säger mig att köra på. Det är lite, lite häftigt också, ju. En känsla av komplett frihet, på något sätt. Kontroll. Jag lovar (ni som nu tvivlar på om jag är vid mina sinnens fulla bruk): I'm the master of my novel -- inte tvärtom! HA HA, HA!! JAG ÄR HÄRSKAREN!! (det kan förstås hända att jag snart måste gå i terapi för allvarlig megalomani efter det här, men det är en annan sak)
torsdag, januari 10, 2008
The dröm...
Vad gör jag nu? Ja, vad gör jag nu? Gissa tre gånger. Jag satt med Legacy idag igen, kämpade som vanligt med att få det att stämma. Jag är på sidan... hmmm... 80 nånting. Och nu, mina vänner, börjar det gnissla i maskineriet. För nu, när jag kommit så här långt, och mentalt ändå känner mig färdig med storyn, vill jag ju inte råka på fler större redigeringar: jag vill ju göra det här som kallas "tweaking", när man putsar lite fint på texten. Men, men... Så har det inte blivit. Jag har hittat en del som jag inte är nöjd med -- alltså, är det bara att kavla upp ärmarna och skriva om, tills jag blir nöjd. Så här är det: jag har ett mål, en nyckelscen. Dit ska jag. Som det är nu, tar jag en vid sväng innan problemet och kommer sladdande in från sidan. Det funkar, det också. Men ska det vara så? När det blir både tajtare och snyggare att komma rätt på från början? Nej. Så då måste det ändras.
Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.
Varför har jag nu inte märkt det här förut, kan man fråga sig. Ja, ska jag analysera mitt eget skrivande, så kan det bero på att jag känt mig nöjd med den här delen, och valt att lägga krutet på mer allvarliga brister längre fram. Eller så beror det på att jag lärt mig något sedan förra redigeringsomgången, och nu ser vad som behöver göras. En kombination av båda, är också möjlig. Det spelar egentligen ingen roll: huvudsaken är att jag nu sitter där, och kliar mig i huvudet och försöker hitta alldeles rätt approach. Jag tror jag har den, det är inga problem, egentligen. Men det blir en del klippande och en del klistrande i scenerna, så klart... Nåja, det är kul, det också. Jag gillar ju att arbeta med mina karaktärer, och så är det ju det där, att vill jag att det ska bli bra, så finns det baske mig inget annat att göra än att se till att det blir det. Boken krymper också tillfredsställande: jag är nu nere på 188 400 ord. Jag vet inte riktigt hur det blir nu, när jag måste ändra om i scenerna. Antingen går ordmätaren upp, eller så går den ner... Förhoppningsvis ner. Och snart har jag nått mitt mål att pressa ner boken med 10 000 ord. Då blir det väl 10 000 till. Efter det... Ja... Då kanske jag lugnar ner mig lite grann. I alla fall slutar jag jaga ord som en annan blodhund.
Såg på Läckberg och Rudberg på TV4+ idag, förresten. Jag har tidigare haft någon sort allergi mot just det här programmet, och undvikit det med bestämdhet. Men idag bestämde jag mig för att prova -- och... tja... Det var lite ytligt, det var det. Men förvånansvärt trevligt ändå. Fast jag gillade nog dokumentären om den danske författaren som gick häromkvällen mer (Författaren som inte hann skriva, tror jag den hette). Den var intressant. Mycket intressant. Och lite djupare, förstås, men det beror kanske på formatet och lite sånt.
En sak jag gillade skarpt i båda programmen var att se författarna hålla föreläsningar och föredrag om skrivandet och sina böcker. Det är alltid lika inspirerande! Och jag kan inte låta bli att sucka och tänka på hur det skulle vara att få skriva böcker, och sedan få tala om dem med andra, dela med sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Vilken absolut, underbar njutning! Det var samma känsla jag fick när jag såg Diana Gabaldon i Fergus: tänk, om det där var jag. Inte så att jag är exhibitionist. Inte så att jag älskar att hålla föredrag. Och absolut inte så att jag måste bli lika välkänd som hon. Eller Läckberg. Eller Rudberg. Men tänk att få gå ut och tala om det man älskar mest: om ett jobb man verkligen älskar, om karaktärer som man älskar, kanske lära ut något (om det finns nåt jag kan, som ingen annan redan kan, vill säga) -- och höra andras åsikter och lära sig av dem. Vad underbart! Det är lite som den här bloggen, det ska ju erkännas, och visst är det kul att blogga -- men det är nåt annat med direktkontakt. Det är där det skapas... magi.
tisdag, januari 08, 2008
Strama åt is king
Idag, just idag, är Matt -- som är Kathy's make -- i Luleå, för att kolla in sin eventuella nya arbetsplats. HOPPAS Luleå visar sitt bästa jag. HOPPAS allting stämmer, så att jag får över hela familjen hit. Gud, vad kul. Och jag som aldrig varit högre upp i Sverige än Sunne!
Ja, go' vänner. Sådant tänker jag på just nu. Det är lite så, att jag fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter julen. Jag försöker att inte pressa mig själv för hårt, för man behöver faktiskt vila också, och se sig om litegrann. Hur ska man kunna göra ett bra jobb av skrivandet, om man inte lever det liv man skriver om? Ja, nu lever ju inte jag på artonhundratalet (även om man kan tro det när man ser våran brödrost) men... Ja, ni vet vad jag menar. När jag väl sätter mig ner och öppnar dokumentet, går det dock ganska bra. Det är lätt att ordna i berättelsen nu: allting ligger på plats, och jag gillar strukturen. Det är som jag redan berättat: det som kan ändras är grammatiken, sedan balansen, så att meningarna flyter bra. Jag stramar åt där jag kan. Dialoger är bra på det viset, där finns alltid en massa man kan dra ner på eller korrigera. Jag lägger gärna in för mycket dialog, för att jag gillar att skriva dialog. Mycket av det, har jag nu märkt, förvirrar mer än det klargör. Bort med det. Eller skriv om och gör det mer klart. Jag har massor av passager också, där karaktärer ingår som strängt taget inte behöver vara där. Och de pratar också! Helt onödigt. Så det tar jag bort. Det låter kanske dramatiskt, men det är inte så: dessa passager är så överflödiga, att man kan klippa bort dem utan större problem. Och ur allt det här, utkristallerar sig en berättelse som jag hoppas ska hålla för många läsningar. Som jag hoppas man ska tycka om, och vilja läsa om och om igen.
Min inspiration just nu är en vas som jag köpt. Jag älskar glas. Glaskonst. Glas. Vaser, skulpturer, dricksglas, ljuslyktor... Och just den här vasen från Steninge slott blev jag så fruktansvärt kär i när jag var ute och julhandlade, att jag var tvungen att köpa den åt mig själv (ja, jag antar att jag är urtypen för egoist):
Den är... jag vet inte... Är det jugend, tro? Den är, hursomhelst så otroligt, otroligt vacker att jag inte kan se mig mätt på den. Bilden gör den INTE rättvisa. Glaset är alldeles, alldeles gnistrande klart, och mönstret både modernt och gammalt på samma gång. Spännande, dramatiskt och romantiskt. Precis så som jag vill att Legacy ska vara. Och Steninge slott -- dit ska jag! Nångång.
Ja, go' vänner. Sådant tänker jag på just nu. Det är lite så, att jag fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter julen. Jag försöker att inte pressa mig själv för hårt, för man behöver faktiskt vila också, och se sig om litegrann. Hur ska man kunna göra ett bra jobb av skrivandet, om man inte lever det liv man skriver om? Ja, nu lever ju inte jag på artonhundratalet (även om man kan tro det när man ser våran brödrost) men... Ja, ni vet vad jag menar. När jag väl sätter mig ner och öppnar dokumentet, går det dock ganska bra. Det är lätt att ordna i berättelsen nu: allting ligger på plats, och jag gillar strukturen. Det är som jag redan berättat: det som kan ändras är grammatiken, sedan balansen, så att meningarna flyter bra. Jag stramar åt där jag kan. Dialoger är bra på det viset, där finns alltid en massa man kan dra ner på eller korrigera. Jag lägger gärna in för mycket dialog, för att jag gillar att skriva dialog. Mycket av det, har jag nu märkt, förvirrar mer än det klargör. Bort med det. Eller skriv om och gör det mer klart. Jag har massor av passager också, där karaktärer ingår som strängt taget inte behöver vara där. Och de pratar också! Helt onödigt. Så det tar jag bort. Det låter kanske dramatiskt, men det är inte så: dessa passager är så överflödiga, att man kan klippa bort dem utan större problem. Och ur allt det här, utkristallerar sig en berättelse som jag hoppas ska hålla för många läsningar. Som jag hoppas man ska tycka om, och vilja läsa om och om igen.
Min inspiration just nu är en vas som jag köpt. Jag älskar glas. Glaskonst. Glas. Vaser, skulpturer, dricksglas, ljuslyktor... Och just den här vasen från Steninge slott blev jag så fruktansvärt kär i när jag var ute och julhandlade, att jag var tvungen att köpa den åt mig själv (ja, jag antar att jag är urtypen för egoist):
Den är... jag vet inte... Är det jugend, tro? Den är, hursomhelst så otroligt, otroligt vacker att jag inte kan se mig mätt på den. Bilden gör den INTE rättvisa. Glaset är alldeles, alldeles gnistrande klart, och mönstret både modernt och gammalt på samma gång. Spännande, dramatiskt och romantiskt. Precis så som jag vill att Legacy ska vara. Och Steninge slott -- dit ska jag! Nångång.
fredag, januari 04, 2008
Noggrannhet
Jag har faktiskt ingenting att skriva om här på bloggen. Ingenting alls. Allting är liksom... som vanligt. Vardagen borde vara igång, och är det väl till viss del, men barnen är hemma, och det är jullovsmorgon på TV.... Ja, idag är det förstås lördag, så till och med mannen är hemma. Han pysslar och stökar i dotterns rum. Måhända blir det klart idag: rosa prinsessväggar, heltäckningsmatta... Jag har inga gardiner att sätta upp ännu, men det kan förstås vänta (och känner jag mig själv rätt, kommer det att få vänta ganska länge också)... Pojken har gjort nåt med tån, så han vill inte gå ut, vilket i den här snålblåsten som råder är ganska skönt, det måste jag ju erkänna. Så nu sitter jag här vid min dator, och har det ganska behagligt. Jag har Legacy som vilande dokument -- bara att klicka på, så fyller det min skärm på det där trevliga sättet. Jag är nu nere på 192 985 ord. Cirka 3000 ord har jag alltså bantat berättelsen med nu, och det bara på femtio sidor. Det ser med andra ord ganska bra ut, åtminstone om man räknar med det mer konkreta målet jag har, att få ner boken med tiotusen.
Jag börjar bli nöjd med texten nu. Det börjar bli lite jämnare kvalitet -- den här redigeringsomgången är jag också säkrare på hur jag vill ha det, och hur det ska låta för att det ska kännas bra. Nu känner jag alla karaktärer så bra, att det inte är några större problem att korrigera texten så att det passar deras personligheter. Det finns fortfarande en del scener, där jag inte riktigt haft koll på den saken, vilket jag försöker rätta till nu.
I arbetet med att ta bort allt som är överflödigt, ingår att ta bort de där "osäkerhetsöverbryggningarna" som ligger som inledningar lite här och var. Ni vet, de där kortare styckena man liksom lägger till, för att man inte riktigt vågar kasta sig ut direkt i scenen. Man kallpratar, använder 100 eller 150 ord på absolut ingenting, bara för att man tror att läsaren behöver det där innan man kommer till skott. Det är givetvis fel, och att man inkluderar dessa små stycken är en fråga om ovana och osäkerhet. Det blir bättre och bättre ju mer man tränar, vilket ju är en tröst.
En annan sak jag försöker tänka på just medan jag nu redigerar, är att kolla över grammatik och textflöde. Jag försöker ordna texten så att den hela tiden är så dynamisk som möjligt. Engelskan är ett lite lurigt språk på det viset: de använder sig av gerundium (eller presens particip, till vilken formen är förvillande lik. En tumregel är dock att gerundium inte används tillsammans ett hjälpverb). Det är helt okay att använda den här formen lite här och där, men det ska inte överdrivas, eftersom det lätt gör texten lite platt och död. En annan sak är att börja meningar med adverb (eller adverbial). Det kan vara effektfullt i små doser, men anses var ett tecken på lathet om det förekommer ofta -- med andra ord kollar jag över alla dessa små ord, så att de hamnar rätt. Det är småplock, men viktigt småplock. The devil is in the details, som ni vet vid det här laget!
Och se där... Nu har jag faktiskt lyckats få till ett blogginlägg i alla fall! Who'da thunk??
Jag börjar bli nöjd med texten nu. Det börjar bli lite jämnare kvalitet -- den här redigeringsomgången är jag också säkrare på hur jag vill ha det, och hur det ska låta för att det ska kännas bra. Nu känner jag alla karaktärer så bra, att det inte är några större problem att korrigera texten så att det passar deras personligheter. Det finns fortfarande en del scener, där jag inte riktigt haft koll på den saken, vilket jag försöker rätta till nu.
I arbetet med att ta bort allt som är överflödigt, ingår att ta bort de där "osäkerhetsöverbryggningarna" som ligger som inledningar lite här och var. Ni vet, de där kortare styckena man liksom lägger till, för att man inte riktigt vågar kasta sig ut direkt i scenen. Man kallpratar, använder 100 eller 150 ord på absolut ingenting, bara för att man tror att läsaren behöver det där innan man kommer till skott. Det är givetvis fel, och att man inkluderar dessa små stycken är en fråga om ovana och osäkerhet. Det blir bättre och bättre ju mer man tränar, vilket ju är en tröst.
En annan sak jag försöker tänka på just medan jag nu redigerar, är att kolla över grammatik och textflöde. Jag försöker ordna texten så att den hela tiden är så dynamisk som möjligt. Engelskan är ett lite lurigt språk på det viset: de använder sig av gerundium (eller presens particip, till vilken formen är förvillande lik. En tumregel är dock att gerundium inte används tillsammans ett hjälpverb). Det är helt okay att använda den här formen lite här och där, men det ska inte överdrivas, eftersom det lätt gör texten lite platt och död. En annan sak är att börja meningar med adverb (eller adverbial). Det kan vara effektfullt i små doser, men anses var ett tecken på lathet om det förekommer ofta -- med andra ord kollar jag över alla dessa små ord, så att de hamnar rätt. Det är småplock, men viktigt småplock. The devil is in the details, som ni vet vid det här laget!
Och se där... Nu har jag faktiskt lyckats få till ett blogginlägg i alla fall! Who'da thunk??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)