Galenskap kan komma plötsligt

The struggle continues. Redigeringen, alltså. Långsamt, långsamt går det framåt. Nu är jag återigen på ställen där jag kämpat livet ur mig, där jag stångat mig blodig, svettats, skrikit av frustration. Ni vet? Där protagonisten anländer till en plats, som hon ser för första gången och ska träffa folk som hon aldrig sett förut -- och just här ska det vara ångestfullt och svart (det finns ett ställe senare, med ungefär samma upplägg, men där allt ska vara underbart och vackert). Nä, fy... Jag måste erkänna att det är lite halvtråkigt att skriva. Det kan bero på att jag numera skriver så ofta och med sådan frenesi att ögonen går lite i kors just nu, och på att mina axlar och handleder faktiskt börjar ta stryk av det också. Då känner man inte alltid den där brinnande passionen för skrivandet. Men det är bara att bita ihop och fortsätta. Även om man inte känner för att skriva, kan man vara produktiv.

En del av den motighet jag känner, gäller hur jag ska klara mig från att falla ner i transportsträcke-träsket. Det är inte helt lätt alltid. Hur jag resonerar? Jag ser först och främst, givetvis på konflikten. Det är så viktigt, så det tåls att upprepas. Glöm aldrig, aldrig konflikten. ALDRIG. Har man en konflikt, eller ännu bättre, en arc där en lösningen nås genom konflikt, så blir det oftast ingen transportsträcka heller. För, se, har man en konflikt, så har scenen eller stycket oftast ett syfte. Har en scen eller stycke ett syfte, så är det ingen transportsträcka -- för en transportsträcka är ju ett stycke som satts dit som en brygga från ett stycke till ett annat, utan att ha en egen substans som riktigt motiverar dess existens. Utan, strikt talat, att egentligen behövas. Bara det där är svårt, förresten. Hur vet man egentligen om ett stycke behövs eller inte? Jag tror inte att det finns någon direkt tumregel för det där --det kommer med erfarenhet -- men för det mesta är förstås det här med konflikten ett bra sätt att ta reda på saken. Det är ju så, att det inte behövs någon större dramatik för att skapa en konflikt. Ett litet problem, är också ett problem, och lösningen, om än liten eller tillfällig, gör det hela intressant och ofta nödvändigt. Finns det inget problem, är det inte intressant = transportsträcka. Slakta, eller introducera en konflikt. Sedan ska ju allting ha en mening. Allting som händer i boken, ska -- måste -- ha betydelse för handlingen på ett eller annat sätt, på väldigt kort sikt -- just för stunden, för att förklara något, eller väldigt lång sikt, som en första introduktion av ett återkommande fenomen. Det måste man också kolla på, förstås. Vad tillför stycket boken? Om man inte hittar något... stryk. Eller se till att det tillför något. Det är alltid bra att upprepa det här för sig själv. Man måste ifrågasätta varje detalj, varje mening, varje stycke, varje scen. Allting ska ju bli så rätt som möjligt -- perfekt. Annars är det ju ingen idé. Ska det göras, ska det göras ordentligt. Okay, jag känner själv att jag låter lite halvt galen när jag säger det här. Jag är nog lite halvt galen just nu. Lite, lite besatt. Men det blir bra sen, när jag är klar.

För det stycke jag arbetar med nu introducerade jag lite dialog också. Det behövs oftast inte så mycket av den varan, för att skapa lite av den där nödvändiga dynamiken som gör det hela så intressant. Det lättar upp på ett fantastiskt sätt.

I övrigt är det faktiskt inte så mycket av just skrik och tandagnisslan kvar när jag går igenom boken den här gången -- men visst är det kämpigt på vissa ställen. Man får liksom klart för sig hur förfärande svårt det är, och just hur mycket man egentligen missar varje gång man redigerar. Man blir heller aldrig klar -- men man kan bli så klar som man känner är nödvändigt, vilket jag nu ser till att bli. Sedan är det, måste bli, testläsning. Sedan en omgång redigering till. Och någon gång innan jul hade jag tänkt hitta min agent. Kanske blir det en svensk sådan. Det vore superkul. Fast å andra sidan... hmmm... Det skulle förvåna mig stort om någon vågade satsa. Historiska romaner får förmodligen inte svenska agenter att direkt dansa av lycka. Så då kanske jag skaffar någon annan. Inte så att jag vill skryta, men jag råkar ju *host, ahem* ha en del *host, host* inflytelserika amerikanska (*sniffel* bästsäljande) vänner på det området. Och jag råkar veta, att de är villiga att hjälpa mig.

Bwhahahahaaaaaaaaaa!! Usch ja. Namedropping är äckligt, eller hur? Även diskret sådan.

Nåja, hursomhaver: som jag sagt förut kan jag varken säga bu eller bä förrän testgruppen sagt sitt. Om de ger boken tummen ner, ger jag nämligen upp och fogar mig till mitt alternativa öde att bli ekonom. Helt och fullt. Då kämpar jag inte mer. Och det är ett löfte.