Nej, usch. Jag kan inte. Jag kan inte låta bli. Idag öppnade jag Legacy fastän jag lovat mig att jag absolut inte skulle göra det. Och så redigerade jag första kapitlet. Aaaaaaah. Vilken njutning. Att få gå igenom ord för ord, fixa, trixa, snygga till, formulera om. Just de första kapitlen finns det inte mycket att säga om längre. Allt jag behöver göra där är att väga varje ord på guldvåg: behövs det här, kan jag ha det här kvar, finns det bättre att använda? Och en del meningar kan byggas om en aning, så att de ligger bättre. Mer än så blir det inte. Extrem finputs, med andra ord.
Den här gången är jag inte alls så stressad som jag var med Det rätta skälet, där alla redigeringar (tro mig, de var otaliga, och mer eller mindre oorganiserade) verkligen pressades fram, med rejält mycket tandagnisslan och blod och svett och tårar som följd. Med Legacy är det lugnare: jag bestämmer takten, jag vet hur jag ska få det som jag vill och numera är jag såpass säker på min egen stil att jag inte behöver känna någon frustration över den saken, åtminstone. Det blir ofta som jag vill, och jag vet hur texten ska balanseras och kännas för att jag ska känna mig nöjd. Det blir liksom en helt annan njutning att redigera då: den har skruvats upp ytterligare en nivå. Och jag tror faktiskt att njutningen ligger lite grann i den här kontrollen. Fast så vackert kan jag förstås uttrycka mig -- om jag blundar inför det faktum att jag samtidigt är slav. För jag kan inte hålla mig borta från boken, eller hur? Jag är lite beroende av redigeringen. Som nu, till exempel, när jag egentligen borde gå ner i källaren och städa, men sitter här vid datorn istället, med Legacy som lockande inaktivt dokument nere i ytterramen på min skärm. Ni förstår väl i och för sig säkert varför det blir så här. Städa källaren, liksom. Hur kul är det? Precis: det är ungefär lika kul som att piska sig själv med blöta nudlar medan man reciterar strofer ur Björn Ranelids "Krigaren". Bara en liten, liten aning mer nödvändigt.
*suck*
Nej, om jag skulle ta och hasa mig ner i mörkret? Släpa med mig dammsugaren. Hetta upp strykjärnet. Ta med en bunt lakan så att jag kan byta sängkläder när jag ändå är på gång. Om jag skulle vara lite... husmoderlig, helt enkelt? En liten stund, i alla fall. Klockan nio ikväll tänker jag dock kasta mig hänsynslöst ut i författarträsket igen, bara så ni vet! Redigering is king!
1 kommentar:
För mig är det tvärtom just nu: hushållsarbete verkar SÅ mycket mer lockande. Och redigering ska jag akta mig för (det är ju så kul), men då sågar jag bort allt och ratar allt.
Nej förresten, jag blöder efter att få skriva, men det finns en mur av högljudda elaka kritiker och domare emellan mig och min skrivarvärld.
Låter underbart att vara så säker på sin röst, och redigering är som sagt väldigt roligt, korrekturläsning, ah!
Skicka en kommentar