Här sitter jag nu. Istället för kaffe i mitt exklusiva glas, har jag rykande hett pepparmyntste. Vet inte varför, men min inre frusenhet kan ha med saken att göra. Jag är helt enkelt fruktansvärt frusen nuförtiden -- och te ska ju vara bra mot det där. Dessutom känns det ännu mer lyxigt med honungsfärgat, starkt doftande te, än det gör med kaffe. Varför jag nu känner att jag måste lyxa till det hela tiden -- det vet jag faktiskt inte själv. Men jag sneglar likt förbannat på mitt glas, och tycker att det är fruktansvärt tjusigt. Nå, i ärlighetens namn hade det varit ännu mer tjusigt om jag tagit bort tepåsen... men det betyder att jag måste resa mig upp för att slänga den i slasken, och det orkar jag inte, så nu får den hänga där och förfula helhetsupplevelsen.
Hursomhelst, så satt jag sent igår kväll och fipplade med Legacy, ungefär som vanligt, med andra ord. Man hittar mycket intressant när man går in på atomnivå och analyserar texten. Jag hittade en scen med en inkomplett arc, eller åtminstone en arc som var avslutad, men där scenen faktiskt fortsatte efter att den avslutats. Ni förstår? Här handlar det om en mindre arc, inte om huvudkonflikten, utan helt enkelt om den konflikt som varje scen, varje kapitel måste bestå av för att få en helhetskänsla och balans. I det här fallet handlar det om en dialog, där Mr Radcliffe diskuterar upprättandet av ett kontrakt med sin klient Charles Stanfords farfar. Båda kontrahenterna vet vad saken gäller, men ingen säger det rent ut: det är lite bevakande av varandra, ett spel. Scenen är ganska gammal -- en av de första jag skrev på berättelsen -- och det märks. Här har jag nämligen dragit ut dialogen i två olika sektioner, med, så att säga, en avrundning, eller slacking mitt i. Inte bra. Jag önskar jag kunde visa hur det såg ut... Eller det kan jag kanske... Fast scenen är ganska lång, så jag får fundera lite på hur det skulle gå till. Jag ska kolla på det. Hursomhelst så stuvade jag om bitarna så som jag kände att det skulle kunna se ut -- lite grovt sådär, så att jag kunde fortsätta nästa dag -- och tänkte att "nu ska jag bara göra en back up, för det var ju längesen". På något vis stängde jag ner dokumentet, och sedan öppnade jag det igen.... och då funkade det inte!!! Allting hängde sig, och det gick inte ens att trycka ctrl+alt+delete, för dokumentet ville inte ALLS vara med längre. "Det här programmet svarar inte." NEJ, JAG MÄRKER DET!!!!!
Behöver jag nämna att det blev en viss svettpärla i pannan av det här? Efter en hel del panikslaget tryckande på tangenterna, insåg jag att det inte funkade och inte skulle funka heller, så då stängde jag ner hela datorn och gick och lade mig. Ångesten var dock så kraftig att jag bara låg och stirrade ut i mörkret. Lyssnade på makens lugna andetag. Önskade att jag kunde skaka liv i honom och vråla åt honom att fixa problemet. Efter tio minuter gav jag upp. Nej, jag skakade inte liv i min man -- allt jag gjorde var att tassa tillbaka upp på övervåningen, sätta på datorn och öppna dokumentet. En sista koll bara. Det kanske hade lugnat sig. Den där hickan datorn fått hade kanske, kanske lagt sig. Och -- tro det eller ej: nu fungerade det!! Dokumentet öppnade sig snällt och lugnt, allting var på plats, och det gick återigen att bläddra genom sidorna utan att den bröt ihop. Och jag kunde andas ut. Phew.
Läxan vi alla lärt oss: BACK UP FÖR BÖVELEN!!
2 kommentarer:
Oh, argh! Och puh att det slutade lyckligt. Jag vet precis vad slags isande kall, förfärlig känsla det är när sånt där händer!
Men saker och ting brukar ordna sig med datorer... Det där med "programmet svarar inte" brukar hända en hel del, om man verkligen har koll på vad som händer "bakom kulisserna" i datorn, men det hoppar fram och tillbaka mellan att inte svara och funka som det ska. Speciellt Open Office är sådant, i alla fall på min gamla burk. En annan grej som kan lugna är att dokumentprogram som Word och OpenOffice Writer brukar göra backupfiler och tmp-filer, och allt vad det heter som man lätt kan gå till om det blir knas med programmet...
Jätteskönt att det löste sig för dig! Jag skulle ha haft för mycket ångest för att kunna gå och lägga mig efter en sån sak, men du skötte det hela finemang! Jag håller tummarna för att det aldrig händer igen! Och ska ta till mig ditt råd om att göra backuper! Bäst att göra en redan nu på en gång, medan jag kommer ihåg det!
Ja, usch, jag hatar när det krånglar. Det är det där med att lyckas rädda _alla_ ändringar man gjort. På det här stadiet är det sånt finlir, och allt man gör känns som en definitiv förbättring. Så minsta lilla hostning från datorn gör mig livrädd *skrattar*. Jag får skärpa mig med backuperna, helt klart!
Skicka en kommentar