Åååååh vad jag har mycket att göra idag. Mycket att göra - och allt hamnar i kategorin "Tråkiga saker". Jag måste städa. Dammsuga. Fast då måste jag först byta dammsugarpåse, och för att göra det måste jag ha nya dammsugarpåsar, och då måste jag gå till Konsum. Tråkigt. Sedan måste jag slänga in en tvätt i tvättmaskinen. Urtråkigt. Sedan måste jag studera. Okay, det är ganska kul... Men ni fattar, va? Man liksom fastnar framför datorn, slösurfar lite håglöst, gäspar emellanåt. Dricker kallt kaffe (eftersom det har stått för länge och jag inte orkar släpa mig upp till övervåningen för en påfyllning). Fasen. Vilken tur att jag är gift och har en man som kan ta mig i kragen. Vad hade det blivit av mig annars? En del tror inte att tjejer har tendens till ungkarlsfasoner. FEL! Jag kan gå omkring otvättad och osocial och äta mat direkt ur kylskåpet. Inga problem. Som sagt - tur att jag är gift. Med världens underbaraste man, också.
Såg House igår, bara för att Hugh Laurie verkade snygg i den, och för att han med sin raspiga röst säger "Humanity is overrated" på ett så utsökt skönt sätt... Och ja visst. Han var en skruffig version av Black Adder. Cynisk och härligt elak. Borde ha varit kul, men jag förstår mig inte på serien alls, faktiskt. Jag menar.... Om han gillar medicin, men inte patienter - borde han inte ha blivit forskare då? Alla läkare är väl fundamentalt måna om sina medmänniskor? Eller? Kanske har den här karaktären någon sorts botten, men i ärlighetens namn tror jag inte att jag orkar ta reda på det. Jag borde ha sett på Poliser istället. Där är ju Mats med. Goa, mysiga Mats Blomgren, som är världens trevligaste person och en av Sveriges bästa skådisar. Jag brukade hänga på Angeredsteatern mycket (jag är från Angered) när jag var yngre, och jag och en kompis avgudade Mats (han tycktes inte ha något emot det, dock). Sådant skäms man ju för lite nu, när man är vuxen och vet att man inte ska förfölja människor (och speciellt inte skådisar, sånt är ju lite känsligt nuförtiden) men... Han minns oss fortfarande, både mig och min kompis, och han verkar till och med minnas oss med värme. Hursomhelst så glömmer jag aldrig hans rolltolkning i "Spindelkvinnans Kyss". Underbar. Två män, en liten scen - och vilken närvaro. *Ryyyys* Han är grym, Mats. Jag är glad att han får den uppmärksamhet i media som han förtjänar.
Hursomhelst, igår slutade det dock med att jag bojkottade hela TV-världen till förmån för en bok. Jag kröp faktiskt ner i min säng och läste "The Devil's feather" av Minette Walters. Jag köpte den igår, i ett sådant där löjligt "måste ha"-köp (vem måste egentligen ha en bok?!). Jag hade stora förväntningar på den. Jag älskar Minette Walters, och vet att hon kan skriva bra. Men den här boken gör mig förvirrad. Det känns som med House. Jag får inget grepp om boken, liksom. Inget grepp om storyn. Inget grepp om karaktären. Inget grepp om skurken. Allting är distanserat, kliniskt, till och med med en viss Nora Roberts-varning (jag hoppas att det inte är en så förutsägbar kärlekshistoria som jag tror att det är). Nej, usch. Jag läser vidare för att jag hoppas att Walters ska fånga in mig innan jag tröttnar helt. Hon kan skriva spänning, och hon bör göra det även här. Den tanken gör att jag läser nästan frenetiskt. När vänder det?
Två dagar kvar tills jag ska åka till Bokmässan! Hurra!!
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar