Igår när jag var ute på promenad (jag rör mig faktiskt ibland *ha ha*) var jag nära att snubbla över en padda. Jag gick snabbt, som man brukar när man går för att få motion, och hade musik i öronen, så jag var väl inte riktigt a jour med verkligheten, om man säger så... Och så satt den plötsligt där, mitt på vägen, jättefet och gul. Jag visste inte att det fanns gula paddor, men den här var faktiskt... gul. Och han satt med huvudet liksom höjt och stirrade på mig på paddors vis - så intensivt att jag kände ett löjligt starkt behov av att säga hej. Jag gjorde dock inte det. Visserligen var det ingen omkring mig som kunde ha hört mig, men man säger inte hej till en padda. Jag nickade bara åt den och gick vidare.
Underligt. Visst är det? Lite toklustigt, sådär. Hur ofta händer det att en gul padda blockerar ens väg med en sådan pondus? Älgar, ja visst. De har ju liksom lite tyngd bakom sig. Men en liten padda? Den kanske var magisk. Min man sa lite skämtsamt att det säkert var en avliden släkting som ville säga hej, och det lät ju gulligt. Hej, hej farmor. Annars kom jag genast att tänka på min mans bror, som hade störts till vansinne av en visslande fågel intill sommarstugan. Varje morgon hade den suttit där och visslat utanför fönstret, ihållande och så irriterande att han svor på att om han fick tag på den j-n skulle han vrida nacken av den. Så en morgon när fågeln höll på som värst kom broderns faster travande. Faster och brodern hälsade, och sedan lyssnade de lite på fågeln. Och så sa fastern: "Är den inte underbar? Varje gång jag hör den, tänker jag att det är B-- (broderns farbror) som är här för att säga hej". Olika uppfattningar....
Hursomhelst - har jag fått besked ännu från något förlag? Nej. *Dubbelsuck*.
Annars har jag läst vidare i min Minette Walters-bok. Jag läser ganska snabbt, se, så den är snart utläst. Hmm. Alltså, jag vet inte vad jag ska tycka. Visst har den lyft. Visst har man börjat känna med karaktären en del. Vad Walters har gjort är att mörka karaktärens skräckfyllda förflutna, och sedan mata läsaren med dem lite undan för undan, vilket är ett ganska bra och spännande grepp. Problemet är bara att jag inte vet om det lyckas fullt ut. Jag känner medlidande för hjältinnan, och jag kan sätta mig in i hur hon agerar. Men samtidigt är historien så distanserad i övrigt, att jag aldrig riktigt bryr mig om det hela. Fienden känns aldrig riktigt hotande. Man får ingen känsla för honom. Man vet att han är psykopat och jätte-jättefarlig, men man kommer inte nära honom. Han är knappt ens en skugga, förrän han plötsligt dyker upp och blir ett hot. Det är så konstruerat, så.... nej, jag vet inte. Det är ljummet. Opassionerat. Okay läsning, men inte mer. Synd. Jag vet inte ens om jag kan rekommendera den.
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar