De kommer inte svara den här veckan heller. Sånt känner man på sig. Jag känner det på mig. *stöööön*. Väntan, väntan.... Det känns som om jag aldrig har varit längre bort från min dröm än nu - vilket är underligt, eftersom jag i verkligheten aldrig varit närmare. För varje dag som går så känns det som om jag glider ett steg ifrån mitt mål, som om det liksom blir alltmer perifert och overkligt. Tur att jag sitter här och bloggar - annars hade jag trott att jag slutat bry mig.
Jag kanske borde böja huvudet, acceptera faktum och gå vidare med mitt liv - och att tänka så är ännu löjligare. Ingen har ens fått en chans att svara ännu. Läget är Status Quo - och till och med bättre, eftersom jag har en positiv reaktion och väntar på ett andra omdöme från förlaget. Fast jag har inte hört något alls. Lektören skrev att han kunde tänka sig att skicka manuset vidare för ännu en bedömning - sedan har det varit stendött. Jag vet inte ens om han skickat det vidare. Han kanske tänkte: "Njääääeee... Äsch. Strunt i det". Så ligger den där på golvet i hans sovrum, min roman. Under en illaluktande strumpa. Fläckad av kaffe. Bortglömd. Någongång kanske han städar sitt sovrum, och hittar min roman. Och tänker: "Men vad f-n gör det här där?". Så tar han den mellan tummen och pekfingret och slänger den i sopnedkastet. Ett metalliskt buller, en dörr som slängs igen om ett evigt mörker. Tack för den.
Annars kan det ju hända att min roman just nu blir smekt av en massa uppskattande lektörshänder. Ompysslad och omhuldad. "Det här är en underbar berättelse. Om den inte blir publicerad vet jag inte vad jag gör". Visst. Jag tror strumpversionen är mer sannolik just nu, faktiskt. *Suck*. Men... Jag har inga orealistiska bilder av hur det kommer att gå. Det kan gå åt skogen. Det kan gå bra. Hur det än går, tror jag att jag iallafall har chansen, och att resten är timing och läge. Jag har det här mejlet, från ett mindre (eller större? Självständigt, iallafall) förlag, som säger så här (de fick endast de första kapitlen av min roman):
Just nu har vi dessvärre ladorna fulla (sommarmetafor som känns funkis just nu!) av våra redan sajnade författares pågående verk och törs inte ta på oss ditt författarskap. Men ge inte upp. Din språkbehandling är säker och din personteckning inte tokig - något av de tusen förlag som finns i Sverige borde verkligen ta sig an detta!
Svårigheten är ju bara att orka skicka manuset till alla dessa tusen förlag varav något är det rätta. Jag tänker på portokostnaden, liksom. 80 spänn bunten. *Eeeep*. För att inte tala om att behöva printa ut alla sidor. 417 A-fyra. 1000 ex...... Finax, var är du?
Hursomhelst var det ett uppmuntrande mejl. En spark därbak. Ge inte upp, Linda. Ge aldrig upp. Nej, det tänker jag nog inte heller... Tänder och klor - jag hänger kvar ett tag till.
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar