Livstecken

Ha ha ha... Någon däruppe har sinne för humor. Eller åtminstone ironi.

För fleeeeeeeera veckor sedan skrev jag en förfrågan till Piratförlaget, och skickade med de första kapitlen ur romanen, samt synopsis. Jag menar, de har ju rykte om sig att vara ganska snäva i urvalet, och jag kände mig snål med papper och bläck. Vad är meningen med att skicka ett helt manus på över fyrahundra sidor om det inte passar i deras utbud - det var så jag kände.

Hursomhelst så svarade de idag, och sa att jag var välkommen att skicka in mitt manus, men att jag samtidigt skulle vara beredd på att chansen att bli utgiven hos dem var ganska liten. De rekommenderade mig också att skicka till flera förlag.

Jo tack.

Ja, ja. Det kanske blir aktuellt att skicka manuset till dem någongång i framtiden, vem vet, men just nu känns det mindre aktuellt. Blotta tanken på att skicka till ännu ett förlag får mig faktiskt att häva upp ett gigantiskt vansinnesskratt. Inga mera förlag nu! Snälla... Ingen mera väntan! Skona mig.

Fast, i ärlighetens namn känns det på något vis himla skönt att någon hörde av sig. Fel skäl, fel förlag, fel allting. Men de finns faktiskt därute, förlagen. De är inte bara skuggor i min sjuka fantasi. Det får iallafall mig att börja hoppas igen. Snacka om att vara desperat, eller hur?

Linda G

PS. Är det normalt att katter äter olivkärnor? Eller ens sunt? Våran Newton fullkomligt älskar dem, och jag börjar bli lite orolig för honom. Ska inte katter liksom älska fisk eller räkor och såna saker istället?