Aaaah, morgon.... Ungarna är avsläppta hos dagmamman, och jag ska strax ta itu med pluggandet. Alldeles strax. Ska bara skriva lite först. "Ska bara". Häromdagen såg jag och lillpojken på tre och ett halvt Alfons Åberg på Bolibompa - precis det avsnittet där Alfons "ska bara". Hur vanlig är inte den tankekedjan egentligen? Jag gör så hela tiden - framför mina barn också, vilket är extremt dåligt. Fast de verkar inte bry sig. Förövrigt verkade min lille pojk mer exalterad över Alfons pappas svordomar än själva innehållet i historien. När det var läggdags låg han och sjöng "För sjutton gubbar" om och om igen tills han somnade. Ganska gulligt.
Något som var mindre gulligt var när vi tog båda barnen till OBS igår, för att handla stövlar. Tjejen på snart två år (en härlig ålder *host*) provade med glädje sina stövlar. Sedan vägrade hon ta av sig dem. Hon gallskrek, hysteriskt och ihållande, och kämpade emot med hela kroppen när jag försökte ta på henne gympadojorna igen. Folk måste ha trott att jag försökte mörda henne. Pojken fick givetvis inspiration av hennes beteende, och försökte sig på en liknande, men lyckligtvis ganska halvhjärtad aktion. Tillslut kom en tant fram till oss, tittade på lillflickan, suckade och sa att hon så väl kände igen det där från när hennes egen flicka var i den åldern. Sedan rekommenderade hon mig att ta på min tjej stövlarna, för att bespara oss alla traumat. Det var väl kanske vänligt av henne, men över min döda kropp i så fall. Herregud, då skulle det ju bli omöjligt att ta med ungarna i en affär igen! När de väl inser att de kan skrika till sig saker slutar de väl aldrig! Eller är det fel att tänka så? Hursomhelst så vägrade jag ge efter, och efter ett tag slutade ju lilltjejen skrika, och fick annat att tänka på (hon satte sig i kundvagnen och klappade en nötstek istället). Glömde stövlarna helt och hållet. Lugnet återställt, inget trauma. Jag tycker att jag gjorde rätt som inte gav efter. Fast jag kanske är den enda...
Jaha... Annars då? Allt är lugnt på romanfronten. Jag väntar (mer eller mindre tålmodigt) på närmare besked. Så här är det nämligen: en person på ett förlag, har läst mitt manus och uttryckte sig positivt om det. Han ser potential och ser gärna att manuset går vidare till ytterligare en läsare för ännu ett utlåtande. Typ Andra ronden. Och det är ju jättebra!
Fast bara för att EN person tycker att det ser bra ut, behöver inte ALLA tycka det.
Allt jag kan göra är att hålla tummarna. Och just nu vågar jag varken säga bu eller bä om hur det ska gå. Jag vågar inte säga något om romanen överhuvudtaget. Det känns så... känsligt, liksom. MEN - det är en deckare, och den utspelar sig i England, och huvudpersonen är halvt svensk, halvt engelsk. Så är det. Och förhoppningsvis tilltalar det alltid någon därute :-)
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar