Underligt nog är alla friska igen. Måndag (som var igår) gick igenom utan att en enda i familjen led av hög feber. Eller ens var snorig. Så skönt! Fast jag har inga illusioner om att det kommer att hålla sig så. Jag säger bara en sak: höst. Baciller och virus älskar höst. Det är då barn och vuxna kommer ut från sina skyddade sfärer, sina små hem - kokonger där bara de egna familjemedlemmarnas bakterier och baciller frodas - och släpps lösa och blandas med andra barn och vuxna. Semestrar har den effekten. Man tappar immuniteten.
Hursomhelst så är vi ju nu liksom mitt i The Week. Nu börjar nedräkningen. På riktigt. Det känns inte så, men så är det. Tyvärr har jag hamnat i en svacka - det blir ju så efter ett tag. Man kan leva gott på fin kritik från lektören, men man kan inte leva på det för evigt. För man börjar analysera om allting som sagts, och börjar kritisera sig själv... och ve och fasa: jag öppnade dokumentet med romanen och läste stycken ur den. Och började fundera. Ett råd: gör inte det!
För är min roman så j-a bra? Vad säger att den inte är något som alla har läst hundra gånger förut. Och en sämre version, dessutom? Och tvivlet liksom växte, och jag började jämföra mig själv med andra. Smög till bokhyllan och drog ut Alvtegen och Läckberg och började frenetiskt bläddra igenom dem för att se om de är bättre än jag. Började kolla hur de avslutar sina kapitel. Och hur de jobbar med sina dialoger. Och hur deras karaktärsperspektiv fungerar. Fy. Det är inte kul. Det här tvivlet, det är... precis som att få i sig ett virus. Det kliar i halsen lite först. Man känner sig lite stel. Sen överfalls man av allting på en gång, och mår nåt så fruktansvärt dåligt. Hur i helsike kan jag tro att jag ska bli publicerad, när det vimlar av duktiga författare? Finns det ingen medicin man kan ta mot dåligt självförtroende?
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar