Allting går i cirkel, eller hur? Nu menar jag inte på ett sådant där vis att "what comes around, goes around" (fast Karma och sådant där är ju faktiskt riktigt sunt) utan allting går verkligen i cirkel. Åskan, till exempel, går i cirkel, det kanske ni har märkt? Det är ett sådant där naturfenomen som ställer till med en massa oljud och sedan drar bort över himlen, för att sedan vända och komma tillbaka med lite mer oljud (ungefär som när gemene man har ätit för mycket bruna bönor, typ). Ett annat fenomen som brukar uppträda så här, är ju självklart förkylningar. Särskilt när man har barnen bland en massa andra barn om dagarna. De får en förkylning, sedan drar den bort. Under tiden är det någon annan som har den. Sedan smittar det barnet de nu friska barnen igen. Så håller det på. Runt, runt. En evighetscirkel. I helgen var det lilltjejens tur igen. Hög feber, och lite snuva. Idag höll jag båda ungarna hemma, och då var de hur friska som helst. Fast de var så mysiga så det gör ingenting. Vi har lekt och gått på promenad, och inte skällt på varandra en enda gång. Sådant värmer ett mammahjärta.
Apropå det... Ibland undrar jag över hur en del föräldrar är funtade. För, allvarligt - hur bra är det att låta sin unge leka på trottoaren utanför huset, med skymda kurvor och allt möjligt, utan att ha den minsta koll över vad som pågår? Våra nya grannar gör så. De har sju barn, med ett åttonde på väg (!!!). En av de yngre, som snart är fyra, driver vind för våg utanför deras hus. På en liten, låg leksaksbil kör hon omkring, alldeles ensam. När hon inte har sällskap av sina äldre och yngre syskon förstås. Men det hade hon inte igår.
Igår hamnade hon på våran uppfart. Hon gick förbi min man som stod där och grävde i trädgården, och började leka med mina barns leksaker, fastän de inte var där själva (för de sov).
Efter ett tag började antagligen flickans pappa sakna henne, för han kom över och hälsade på maken. Sa några väl valda fraser: "Jaså, är det här hon har hamnat. Hjälper hon till, eller? Ja, du kan ju skicka över henne om hon stör. Själv håller jag på och bygger på ett uthus". Sedan gick han. Maken blev lämnad ensam med ungen igen - som om han hade tid och lust att passa henne! Strax efter det, kom jag ut på trappen. Jag gick ner till flickan, tog ifrån henne mina barns leksaker och frågade om hon inte hade egna leksaker. Sedan sa jag att hon gärna fick leka med våra leksaker när mina barn var där själva, annars tyckte jag faktiskt inte att hon hade rätt att göra så. Flickan blev lite snopen, sedan gick hon därifrån. Missförstå mig nu inte. Jag gillar ungar. Jag är väl inte direkt galen i sådana som inte är mina egna, men de är ändå helt okay. När de sköter sig. Men en vilt främmande snorunge som drar omkring mina barns leksaker när de inte är där och vet om det, är inte vad jag kallar trevligt, eller ens gulligt.
Ja, förlåt, så är jag kanske inte sinnebilden av en mjuk mamma som har plats i hjärtat för alla. Men det värsta jag vet är faktiskt ungar som inte har vett på att uppföra sig. Eller i grunden är det värsta jag vet föräldrar som inte har vett på att lära sina barn vad som är rätt eller fel. För när man är fyra gör man som man gör, och finns det ingen som rättar en, blir det som det blir. Alltså är det föräldarnas ansvar. Och de här föräldrarna, verkar inte direkt ta sitt på allvar. Grrr. Varför skaffa en hel hoper ungar, när man inte kan hålla reda på dem?! Sådant gör mig upprörd!
Nej, nu ska jag hämta posten och se hur tom den är på brev från förlag som hör av sig.
Linda G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar