Genrer och att fastna i samma spår

Jag har funderat på genrer på sistone. Det finns ju en del att välja mellan, och det finns glidskalor mellan dem alla.

Själv gillar jag deckarna, därför att det i sig ger ramar och riktlinjer att arbeta efter när man skriver. Receptet är ju förhållandevis enkelt: du tar ett brott, och löser det. Och vägen dit har sina givna stolpar, även om det är upp till författaren att sätta upp dem som han eller hon tycker. Jag gillar det formatet. Det ger en viss frihet, men är samtidigt tryggt att hålla sig till.
Jag har även en fallenhet för det morbida, också, så det passar mig bra. Våld och död är trevligt att skriva om. Dessutom gillar jag att utforska våra inre drivkrafter. Jag gillar att vända på det goda och onda, och jag gillar att kunna skapa mångbottnade karaktärer. Gråskalorna i dem blir effektiva när de ställs på sin spets - det avskyvärda brottet. Det får en att tänka efter, och är spännande att leka med.

Trots min ståndpunkt, kan jag inte låta bli att fundera på det där uttrycket: "Deckare är något man skriver när man inte kan skriva riktiga böcker". Antagligen bottnar sig uttrycket just i att "alla" verkar skriva deckare. Ljungstedt, Larsson, Läckberg, Friberg... De är många som tampas på samma bana. Och varför finns det så många deckarförfattare, och varför har ett sådant uttryck uppkommit? Jo, därför att det är en tacksam genre. En bekväm genre, helt enkelt. Och jag vill inte fastna i något bara för att det är bekvämt. Om man aldrig testar sina gränser, kan man aldrig utvecklas.

Jag skulle älska att kunna skriva fantasy. Jag har aldrig fastnat för fantasygenren själv, men jag kanske inte har gett det en chans. Jag hade en väninna som var fantasyfantast, och hon försökte trycka upp Bilbo-böcker och Pratchett-romaner i ansiktet på mig, men jag blev aldrig intresserad. Sedan minns jag att jag har läst någon bok som handlade om en kvinna som hette Aurian eller något liknande, men den var för torrt skriven och jag fastnade aldrig för den. Jag minns däremot svagt att jag påbörjade en alldeles fantastisk serie när jag var yngre, som handlade om en ung flicka som blev kidnappad av en sorts vampyrlik, iskall varelse, och som sedan blev förälskad i honom. Hade han inte vita ögon, tro? Jag minns inte, och det är tråkigt att jag inte gör det, för jag undrar fortfarande hur den sagan slutade. Alldeles i dagarna, apropå det, läste jag recensioner på boken Svart Eld av Christina Rönnestam och har nu börjat fundera på om det inte är på tiden att jag tar mig an en fantasyroman på allvar. Författaren till Svart Eld verkar vända på begreppen och våga lite mer. Sådant är alltid intressant.

Hursomhelst fascineras jag av de som kan skapa en egen värld och befolka den med allsköns varelser och sedan skapa intriger och snygga sidospår på det. Jag tror inte att jag har det i mig. Blotta tanken på att ens försöka får mig att bli orolig.

En ordinär roman då? En vanlig roman om människor, om kärlek och vänskap och livet. Historisk, kanske? Skulle jag kunna skriva något sådant? Fast hur gör man när man inte har en död att cirkla runt? Var hamnar man? Hur håller man sig fast utan att sväva ut åt alla håll och kanter? Sådant gör mig också nervös.

Jag antar att det finns bara ett sätt att se om man kan klara det. Genom att prova. Jag måste kanske hoppa ut i det, och ta det som en utmaning. Ingen fantasy - I havena got the brains - men jag skulle kunna prova en... roman. Jag har ju några påbörjade, men ingen av dem är färdigutvecklade idéer. En historia utan mord... Hm. Skulle jag klara det, tro?

Linda G