Skryt och skvaller

Först och främst: i mitt föregående inlägg så vet jag att Frankrike stavas med e på slutet. Fast jag tycker a:et ser lite elegant och 1700-tal ut, så det får stå kvar (det finns säkert fler stavfel där, men jag orkar inte kolla) ;-)

Hursomhelst, så blir detta ett osympatiskt inlägg, bara så att ni vet. Först lite skryt. Jag måste bara skryta lite. Jag får göra det, får jag inte det? Det är ju min blogg. Annars är det en uppdatering på min Kanada-resa, men... För säkerhets skull lägger jag in en varningsmarkör här:

VARNING -- Skryt pågår

Ja, jag har nu fått ett mail av lilla Ruth, som förser vår lilla grupp med husbilen under de dagar vi är på området. Jag har inte riktigt funderat ut hur, men på något vis är hon bundis med mannen som är ansvarig för hela festivalen, och har lyckats få in oss på en privat middag med Diana (och typ... femtio andra). Som jag förstår det, är det som ett knytkalas, så det borde bli hur kul som helst. Lite svenskt. Hursomhelst så skrev nu Ruth att vi som ska vara med på middagen snart kommer att få en inbjudan av den ansvariga mannen, som är en riktig, tvättäkta laird. Har ni hört? En laird. Man får lätt för sig att han går omkring i kilt och sporran till vardags (fast jag tror tyvärr inte det är så). Han vill att vi ska introducera oss för varandra i en speciell yahoo-grupp, som sedan ska förse oss med information om festivalen. Jag har ingen aning om varför, men det låter ju himla speciellt. Vi är liksom utvalda.
Det här var skryt nummer ett, om någon nu missade det.

Skryt nummer två är att det nästan är klart att vi en av de andra dagarna kommer att få Diana och hennes man till husbilen för exklusivt samkväm.

Och skryt nummer tre är att det kommer att bli en ENORM fest på söndagen. Där Diana ska närvara.

Jag kommer att tvångsmatas med Diana under de här dagarna. Jag kanske tillochmed blir så trött på henne att jag aldrig vill se henne mer :-D

GRÖN FLAGG - Faran över

Sådär. Skrytet avklarat. Dags för lite skvaller från författarvärlden. För nu har det sannerligen stormat i min inbox de senaste två dagarna. En av mina vänner jobbar nämligen på Barnes och Nobles i Texas. På Gabaldon-listan nämnde hon av någon anledning att Författaren som jag har talat om tidigare här på bloggen - denna underliga varelse som kopierar och inte har en enda originell tanke, och dessutom ett ego lika stort som Atlanten - inte blr såld, och att den enda boken som finns i affären, ligger och samlar damm på en hylla. Vips, så dök den elaka drottningens onda hantlangare upp och attackerade min vän för att vara taskig och osaklig. Och sedan var det faktiskt igång. Kriget. Privata påhopp (mellan dem, utanför den ordinarie listan) har haglat, full storm har rått - för att denna lilla hantlangare på något vis tar det ohyggligt personligt varenda gång man säger något dåligt om hennes drottning. Frågan är bara, varför man inte skulle kunna uttrycka något negativt om en författare man inte tycker om, och inte bryr sig om, i en grupp för en annan författare, som man tycker om? Hmm. Och nej, denna hantlangare är inte författaren själv -- men under det senaste bråket dök hon faktiskt upp för att förhärliga sig själv, och slå ner på Diana -- under ett klyftigt alias. Moden slängde ut henne och bannlyste henne från listan.

Ja, ni ser ju. Ni ser ju. Visst är det en helt annan atmosfär i den här delen av världen? Författarnas fans slåss med näbbar och klor -- ibland blandar sig tillochmed författaren själv i. Diana har faktiskt inte kommenterat uppståndelsen med ett ord, och jag tvivlar på att hon är intresserad. Det ska hon ha all heder för.

Nu har det antagligen blåst över, för alla har enats om att helt enkelt ignorera hantlangaren, och då glider hon sannolikt tillbaka ner i sitt mörka vatten och stannar där till nästa gång någon nämner Drottningens namn. *skakar på huvudet*. De är för roliga, dessa amerikaner.

PS. Får jag tipsa om Koloniområdet Iris på TV4+ ikväll? Världens mysigaste program - och Jan Bylund har dessutom nordeuropas snyggaste händer och underarmar. Väl värda att titta på. Det gör jag, iallafall (och nej, jag är inte 70 år gammal, heter Svea och har bara en katt som enda sällskap, vilket gör att jag lätt hänfaller åt att dregla över unga, välartade män som är med i trädgårdprogram på TV. Man skulle kunna tro... *flinar*)

Research...

Kom på att jag faktiskt har tillgång till Nationalencyklopedin på nätet. Himla bra. Så nu har jag bra, relevanta uppgifter om det politiska läget i England och Frankrika omkring 1800. Fascinerande läsning! Det bästa med att skriva böcker, är ju att man får en hel del allmänkunskaper på köpet - sånt man aldrig skulle ha vetat annars (åtminstone inte jag). Det är otroligt fascinerande att läsa om hur man redan på 1800-talet införde bojkotter och startade ekonomiska krig mot andra länder. Så modernt var det alltså... Annars får man lätt en föreställning om att man på den här tiden stod och sköt på varandra iförda färgglada uniformer. Nej, den där Napoleon var verkligen en cool kille.

Usch, nej, det här var ett sidospår... Jag håller ju på att skicka jobbansökningar, ju...

Varningslampan släckt

Ja, då var man kräkfri. I stort sett hela familjen. Vi får se hur det går inatt, men det verkar ljusare än på länge. Nu kan vi alla andas ut. Inga mer tvättningar av sängkläder. Inget mer spring i trappor. Inga mer små svettiga barn i sängen. Och förhoppningsvis blir det här med andra ord det absolut sista inlägget om vinterkräksjukan på myyyyyyycket länge. Phew.

Tja, lusten att skriva kom tillbaka lite smått så fort jag slutade se dubbelt. Fast samtidigt har jag också, kanske i samband med det, tagit ett rejält kliv tillbaka, för att få ordning på berättelsen lite mer. Sådant behövs också ibland. Just nu har jag kollat lite på en av scenerna i början -- en sådan där liten kär sak som jag tyckt om att skriva på, men som aldrig känts riktigt rätt. Doktor Linda måste därför ställa diagnos: varför känns den inte rätt? Svaret är ganska enkelt; för att den inte behövs. Den tillför inget - snarare är det så att den drar ut och upprepar något som kommer att synas ändå lite längre fram. Så vad gör man? Just det - man dödar den jäveln. Adjöss - och nu blev det genast lite luftigare. Annars har jag stannat till vid en av de mer vitala scenerna i hela storyn, själva vändpunkten för huvudkaraktären. Svår att få till, därför att det måste bli en del dialog, där huvudkaraktären bör få förklarad för sig en hel del viktiga detaljer. Problemet är att läsaren redan är medveten om dessa, och att en upprepning enbart blir tjatig. Hmm... Hur gör man då? Man rafsar över det, givetvis. Fast det ska samtidigt göras på ett elegant sätt?
Jag kollade igenom de anteckningar jag hade från när jag skrev storyn på svenska, men fann ingen större hjälp av dem, tyvärr. De skrevs för så länge sedan, att det lika gärna kunde ha varit någon annan som gjort dem. Jag tänkte försöka sätta dialogen först, åtminstone, och bygga på scenen utefter det. Men jag behöver tänka på det ett tag till.

Sedan måste jag flytta årtalet för storyn ett år tillbaka i tiden, för att få det att passa lite bättre med Napeoleons härjningar i Spanien. Gryningstigers inlägg på ett enormt gammalt inlägg på min andra bloggsida, fick mig nämligen att fundera på om jag verkligen tolkat Wikipedias information rätt. Jag tog hjälp av mitt gamla goda "Lexikon över Mänsklighetens historia" istället - tegelstenen som står i bokhyllan - och där skiljde uppgifterna på ett år, ungefär. Fast det ska erkännas, att allting stod mer tydligt i boken, och att det kan ha varit jag som feltolkade uppgifterna i Wikipedia. Hursomhelst, så går jag givetvis på lexikonets uppgifter - solid fakta som förhoppningsvis är granskad både en och två gånger innan tryck. Tackar, tackar för varningen, tigern :-)

Nå... var det allt? Tror det... Fick det stora nöjet att börja skriva på den nya storyn i vår lilla stafettskrivargrupp den här rundan. Kul med en ny historia, och det här med stafettskrivning är en fantastiskt bra övning. Vilket påminner mig om att jag inte varit inne på CompuServe på evigheter... Hur ska man hinna med allt?!

Kräk del II

Ja, här är vi då nu, hela familjen... Magsjuka. Natten var intressant, med mannen som låg med dubbla lager kläder under täcket och ändå frös, och lillkillen som lade en rejäl pizza i sin säng, och vägrade stanna i den efter det. Han fick flytta ner till min säng - det är faktiskt tillåtet när man är sjuk. Lyckligtvis lyckades han hålla sig från att kräkas den resterande delen av natten, så vi slapp missöden. Och nu sitter han och är sur i soffan, relativt återställd. Tjötig. Han är den tjötigaste ungen jag vet. Och den suraste. Iallafall just nu.
Igår var det jag som fick den värsta slängen. Kunde inte stå upp utan att bli extremt yr. Så nära att svimma var jag inte ens när jag manglade min armbåde efter fallet med cykeln i somras. Usch. Jag hatar det här. Även idag känner jag mig enormt svag - men jag kom iallafall uppför trappan, och kan sitta här och skriva. Tyvärr har vi slut på toapapper och hushållspapper här hemma, vilket gör att jag måste kravla mig till affären :-b

Nej, jag får gå och duscha...

Skrivsidan uppdaterad

Skrivsidan är uppdaterad igen. En liten kortis, bara, men det är alltid något :-)

Kräk

Jag har ett enda ord: vinterkräksjukan. Eller nåt liknande iallafall. Nåt var det som fick lilltjejen att vända magsäcken ut och in natten till idag. Fyra ombyten sängkläder. Gråt efter vatten, oro och ångest. Spring upp och ner för trappan för att se till än det ena, än det andra (vi har sovrum i bottenvåningen, barnen i övervåningen). Till slut kapitulation, vilket innebar att timmarna efter halv fem fram till sju spenderades bredvid en liten, svettig, kräkig tjej. Och hot om att vakna med en kräkdusch, om man inte var snabb nog. Jag var faktiskt snabb nog. Lyckades hiva henne över kanten på sängen varje gång, så att (nästan) allt hamnade på golvet. Suck.

Idag var vi självklart hemma, och tog det lugnt. Hon var modig, och stark. Drack mjölk som en hel kalv. Hur man nu kan göra det efter att ha spytt sig igenom en hel natt... men uppenbarligen gjorde det susen. Efter en dryg halvliter -- som kom upp igen -- lyckades hon faktiskt hålla den andra halvlitern nere. Och efter två timmars sömn på soffan strax innan lunch, blev hon sig själv igen, och när hon gick och lade sig ikväll var hon kanske lite varm, men helt kräkfri. Tack och lov! För inatt vill jag ha min säng (min renbäddade, tvättmedelsdoftande säng) för mig själv. Och nu är det väl bara att vänta på att resten av familjen drabbas... Roligt värre.
Och för att fortsätta på det här aptitliga temat, hörde jag tyvärr nyss katten, när han höll på och äcklade sig inne i sovrummet -- katter som håller på att spy låter inget vidare, om man säger så. Så det ligger säkert en överraskning åt mig där när jag kommer in där. Kattkräk! I dubbel bemärkelse.

Nä, godnatt. Nu ska jag ta igen min skönhetssömn (som om en natt skulle hjälpa, liksom. Bwahahahahaahahahaaa)

På bokfronten intet nytt

Kan ni höra det belåtna spinnandet? Den här katten har just tagit kål på en häst, och det är det som får den att kurra så fint. Ja, jag är faktiskt nöjd med hästdöds-scenen. Den är inte klar på långa vägar, men jag är nöjd med strukturen, och balansen och rytmen. Och symboliken är outstanding. Den är jag verkligen nöjd med.
Hästen heter Salim, som är arabiska för hopp. Den här scenen, där han dör, markerar början på slutet för de två karaktärer som figurerar i scenen -- deras hopp är, praktiskt taget också ute. Efter det här kommer det bara att gå utför - den ena får snart ett litet helvete, och den andra kommer, som resultat av den saken, dö. Mannen som kommer att vara ansvarig för deras tragedi -- och som också är ansvarig för hästens död -- är närvarande i scenen också, och visar en glimt av precis hur farlig han är. Samtidigt får hästens död - de reaktioner den väcker - betydelse för en annan karaktärs vägval senare i boken.
Sånt där gör mig förbaskat nöjd, faktiskt, när allting liksom gliiiiiider på plats av sig självt, och får djupare mening med en gång, utan att jag behöver rådbråka hjärnan för att få till det.

Som ni märker fortsätter min sköna känsla av kontroll (när det gäler själva berättelsen, alltså). Allting rullar på sådär fint och elegant. Jag ordnade till rubriker på varje viktig scen, så att det blir lättare att navigera genom manuset. Eftersom allting ligger huller om buller just nu, är det en ganska viktig förändring. Nya scener dyker upp i huvudet, och allting formar sig fint. Det är bara att hänga på. Undrar hur länge den här känslan kommer hålla i sig, egentligen?

Hursomhelst börjar bokreorna snart. Hurra! Adlibris lyckades locka både mig och mannen med sina mail, så nu har vi beställt böcker av Håkan Nesser, Viveca Lärn, och Stieg Larsson. Samt ett litet wild card, som jag tänkte prova; "Vetenskapen och förnuftet: ett försök till orientering" av filosofen Georg Henry von Wright. Den var visserligen inte på rea, men ganska billig, så det gjorde inte så mycket. Våran lärare gav oss nämligen ett smakprov ur boken på föreläsningen igår. Von Wrights tankar om religion och etik och ansvar och människans del i universum var verkligen en aha-upplevelse, så det ska bli superspännande att läsa hela boken.
Oj... äggklockan ringer... Mina makaroner är klara -- dags för lunch!

Kakbak

Imorgon ska det bli lite kalas för min lille pojk, som fyllde fyra förra veckan. Då var hela familjen snuvig, så något kalas blev inte av. Nu, är alla friska, så nu är det dags :-)
Tog chansen och bakade en morotskaka - receptet tog jag givetvis ur världens bästa kokbok, Viveca Lärns Saltö-kokbok. Den är helt suverän, både ur receptsynpunkt, och för att Viveca är så underbar, och för att det finns så mycket extra kul att läsa utöver recepten. Ja, för om Diana är min engelska husgud, så är Viveca min svenska. Jag har älskat hennes böcker sedan jag lärde mig läsa. Att lyssna på kassettband med Mimmi när man tältade var något av det mysigaste som fanns. Och böckerna om Tekla... jistanes - jag älskar dem fortfarande. Och Saltö-böckerna ger en lika skön känsla som den jag fick när jag var yngre. Men känner sig trygg med Viveca. Omhändertagen.

Var var jag nu? Kakan, ja... Jag tror den blev bra. Och köket är numera återställt, efter att temporärt ha sett ut som ett regelrätt slagfält. Jag är nämligen ganska oorganiserad när jag bakar. Jag är lite otålig, se.

Igår kväll hamnade jag i en dal. Det var inte roligt. Jag insåg att en scen jag skrivit var helt löjlig, och helt utan poäng och sammanhang. Och dialogen var helt fel. Idag raderade jag hela sk*ten och gjorde om scenen, med en ny approach. Det fungerade, tror jag. Nu hänger den ihop med resten av historien, och blev riktigt fin. Utöver det skrev jag om litegrann på en annan scen, som inte heller kändes helt rätt. Nu är den det. Med andra ord flyter det på bra igen. Trivselfaktorn är återställd.

Och nu tänker jag ha fredagsmys med min fina familj!

Mina toppar och dalar

Jag funderade lite på gryningstigers kommentar (hej, gryningstiger :-) ) på mitt inlägg Lugna gatan. Varför känns det egentligen så bra när jag skriver just nu?
Förut var toppar och dalar mer framträdande. Jag kunde bli riktigt deprimerad när jag inte fick det att fungera, och tycka att allting var dåligt, och förutsägbart. Varför har jag inte känt så på länge? För nu har det varit hej och hopp och, som sagt, lugna gatan jättelänge. Det kan ju inte bara vara så enkelt att storyn gör sig trivsam för mig? Nej, jag tror faktiskt inte det.

En sak är kanske romanformen, såklart. Gryningstiger skriver i en annan genre, som, om jag ska vara kategorisk (vilket jag älskar), kanske kräver lite mer av explosivitet och oväntade vändningar. Jag vet inte, för jag har aldrig skrivit i den genren. Det känns bara som om den är lite svårare, och kräver mer av författaren. I min genre som är... tja... vad ska man kalla den?... Min man brukar kalla det kostymdrama (och rynka näsan på ett särdeles gulligt sätt när han gör det *fniss*). Javisst, där är... "kostymer" (fast på den tiden kallade man det antagligen "kläder"). Och där är det självklart lite kärlek, och lite politik... ja, ni vet. Ni har läst det förut. Och ni vet vad ni kan förvänta er; mannen får flickan och alla blir lyckliga till slut. Men eftersom jag nu tar död på mannen som ska få flickan, har jag redan där säkrat mig mot att bli alltför förutsägbar (det finns visserligen ett kärlekspar till, som väl kommer få till det så småningom). Vidare kommer jag att ta livet av en häst (och att ta kål på djur brukar vara ett bra sätt att chocka läsare på). Dessutom börjar storyn riktigt chockartat, vilket förmodligen gör att mina läsare kommer att undra vad det är jag håller på med. De kan inte riktigt lita på att jag kommer att vara snäll hela tiden, vilket är ett underbart sätt att skaffa sig kontroll på. Alltså: förutsägbar, är jag åtminstone inte.

I vilket fall som helst, så tror jag ändå att den största orsaken till den bekväma känsla jag har, härstammar från mitt beslut att experimentera med min skrivprocess. Att våga pröva ett annat sätt att skriva på har bidragit till att jag hittat en stil jag trivs med, och som minskar friktionen och frustrationen så bra att alla toppar och dalar jämnats ut.
Innan jag visste bättre, trodde jag nämligen att det bara fanns ett sätt att skriva: rakt upp och ner; kronologiskt, och i ordning. Tanken på att hoppa omkring i scenerna och skriva än här, än där gjorde mig stel av skräck. Men så började jag skriva den här historien, och insåg att om jag skulle fortsätta skriva kronologiskt, så skulle jag snart bli galen av frustration -- för det dök hela tiden upp scener som inte kunde placeras i kronologisk ordning. Och att vänta tills det var dags att skriva ner dem innebar att jag skulle bli tvungen att minnas hur jag lagt upp dem i huvudet (vilket är svårt när man som jag har minne som en genomsnittlig guldfisk). Jag skrev visserligen en outline, men det var bristfälligt, och det funkade inte.
Jag fick helt enkelt strunta i fobin, och sätta mig ner och skriva ner de stycken jag fick. Och dra på trissor -- det fungerade alldeles utmärkt. Frustrationen lade sig, med vissheten om att jag nu kan skriva i min egen takt och låta storyn tala för sig själv, i "den takt den själv väljer".

Jag vet inte hur vanligt det är för svenska författare att skriva på det här sättet. Det kanske är vanligare än jag tror. Jag vet i vilket fall som helst att amerikanska författare (min husgudinna, bland andra) gör på det här sättet. Det frigör fantasin, som inte lyder under några tidsramar eller begränsningar, och därför inte borde stängas in och hållas tillbaka av kronologi och ordning.
När jag bröt mig fri från det där, fick det en fin, dämpande effekt på mina toppar och dalar.

Så är det. Förmodligen. Men jag reserverar mig mot att jag kanske kommer att ändra mig så snart jag får en dal...

Uppdatering!

Skrivsidan är uppdaterad! Den här gången tar vi en titt på hur vi tar livet av våra älsklingar... Lugn - det är inte riktigt så illa som det låter. Bara nästan ;-)

Lugna gatan

Dagarna går fort... Vet inte om de är speciellt roliga - som vanligt, sådär - men de går fort. Nu är jag inne i slutskedet på min kurs, vilket alltid är lite hektiskt. Särskilt som det inte är någon tenta den här gången. Nu handlar det om att skriva en relevant artikel inom området externredovisning, vilket jag och min studiekamrat försöker göra. Vi komer nog att lyckas, men på grund av snuviga barn och andra saker som kommit ivägen ligger vi lite efter. Vi måste prestera de sista två sidorna imorgon - då det är deadline. Men det är lugnt!

Har som vanligt pysslat med min story. Skrev en ny scen, och har dessutom ägnat en del tid på CompuServe och frågat om hur ärr ser ut efter 30 år. Problemet med att fråga författare om sådana saker är att de ofta blir oerhört deskriptiva när de ska förklara, vilket blir smärtsamt om man som jag har fallenhet för sympatismärtor. Aj aj aj. Men det ordnade sig, och nu är jag dessutom fullärd på området. Scenen där ärret skulle "komma i dagen" gick ganska lätt att skriva, och blev helt okay redan på första utkastet. Det där har också kommit med större erfarenhet, har jag märkt; det blir oftast rätt första gången och finputsandet efteråt blir minimalt, vilket är himla praktiskt. Berättelsen är nu uppe i 130 sidor, och jag känner nu att jag faktiskt har introducerat alla karaktärer - så nu kan jag komma igång med själva storyn. Ja, ni hör ju; jag är ingen novellskrivare, direkt. Det blir stora saker, allt jag skriver. Kan jag skriva kortare än 100 sidor? Hur gör man?!
Fast jag trivs ju bra med mina långa berättelser, så det kanske inte finns någon anledning att försöka sig på något annat. Jag tänkte sätta mig och pyssla lite med den nu, i vilket fall som helst -- men ikväll blir det nog mest att gå tillbaka och se till att tidigare scener ser bra ut, snarare än att skriva nåt nytt. Det kan vara trevligt, det också. Lyckades apropå på det stuva om lite bland scenerna, och på det sättet skapa en dynamik i handlingen som inte fanns förut. Och nu börjar hela historien anta sitt tema, och få en mycket klar och tydlig struktur -- staka ut sig själv. Det är härligt när det händer! Vilken process :-)

Som ett litet PS kan nämnas att vi snart ska skaffa en kajak! Ser fram emot det så in i norden!

Utveckling, språk... och annat...

Rensade just upp på mitt skrivbord - eftersom datorn blivit ganska surrig och långsam på sistone - och fann lite intressanta, gamla dokument. Bland annat första utkastet eller försöket till "Det rätta skälet". Usch. Ja, det är det enda ord jag kan säga för att uttrycka vad jag känner. Usch. Jag behövde bara läsa första raden i ett enda kapitel för att krypa samman av skam. Jag menar: "Jag kände mig ledsen." Herregud... Hur kunde jag?! Det är fullt av sådana fullständigt otroliga misstag - jag råkade slänga just det exemplet, men jag ska leta upp en riktigt bra (eller dålig) sida senare, så kan vi gå igenom den och kolla på alla fel. Det kan ju vara en kul övning också, om inte annat.
Det skrämmande är, att jag var riktigt nöjd när jag var klar med utkastet till den boken. Det var inte mer än två år sedan, heller. Riktigt nöjd, var jag, och riktigt stolt. Det ska man också vara, när man faktiskt avslutat en bok -- bara det är en prestation -- men hur jag kunde tycka att kvaliteten var bra, är dett smärre mirakel. Frågan är om jag verkligen har utvecklats så mycket, att jag kan skratta åt mig själv för två år sedan. Det är skrämmande att tänka på. Är jag lika... ja, usel rent ut sagt, fortfarande, eller har jag utvecklats? Att vara författare är, som jag redan påpekat både att våga vara riktigt hudlös och utlämnande, och att samtidigt ha självförtroende och mod. Det är svårt. Att tro på sig själv när man konfronteras med sina egna svagheter är inte lätt. Jag vill tro att jag har utvecklats och kommit vidare, men har jag det? Tänk om jag är kvar på samma fläck -- och om alla som läser något av det jag skrivit (de är visserligen inte många, men ändå) bara är vänliga och säger att det duger, för att inte såra mig. Vad hemskt...
För det är nog så, att man blir blind för sina egna fel och misstag när man skriver, och att man förlitar sig på sin publik för att få feedback. Men vill man alltid höra sanningen? Eller vill man bara ha bra feedback? För egen del... Ja, det är klart jag vill höra bra saker! självklart vill jag det. Men inte om de inte är sanna. Säg hellre vad jag kan förbättra, så att jag lär mig.

Hursomhelst så skrev jag ett par tusen ord på min engelska story idag. Det har ju varit lite segt ett tag, men just idag bestämde jag mig. Jag satte mig ner och tvingade mig att skriva en scen. Och det var märkligt, för det som varit så svårt och motigt, blev plötsligt ett Inspirerat Ögonblick. Scenen fick plötsligt liv, och karaktären (den svåraste av dem alla) levde upp en aning, och avslöjade detaljer om sig själv som jag inte vetat om tidigare, gav mig en liten glimt in i sin själ. Och det har lett till att ag börjar få grepp om henne nu -- bättre än någonsin, även om hon fortfarande är riktigt svår att hantera. Hon är en riktigt hård nät att knäcka!

I övrigt kändes själva skrivandet plötsligt riktigt bra. Engelskan flöt på, jag kunde ta ut svängarna mer, och vågade mig på mer utsvävningar när det gällde meningsuppbyggnader och ordval - något som jag tidigare känt mig lite osäker på. Jag tror att det beror på att jag faktiskt har släppt efter lite på kontrollen, att jag har slutat tänka efter så mycket när jag skriver. Jag skriver, låter det flöda och bryr mig inte om hur det blir förrän efteråt, när det är dags att redigera texten. Annars kan jag lätt bli ganska pillig på det viset. Jag skriver, tänker efter hur det låter, går tillbaka, granskar, blir överkritisk, gör om... Stannar liksom till och kommer inte vidare alls. Genom att släppa taget helt och inte bekymra mig så mycket om hur det blir första gången jag skriver, slappnar jag av mer. Det är väldigt skönt. Själva motståndet jag känt varje gång jag skrivit på engelska har också släppt nu. Jag har ju funderat mycket på varför jag skriver på engelska. Varför jag plågar mig, när jag faktiskt kan och behärskar svenskan relativt bra. Det finns ju ingen logik i det, egentligen. Jag gör det inte ens för att kunna låta märkvärdig. Ingen går liksom på ett så billigt trick.
Men nu -- funderar jag inte längre. Jag har en engelsk publik. Liten, men den är där och den vill läsa det jag skriver. Jag får hjälp av riktiga experter på området när jag vill och utan problem. Just den saken skulle kanske vara lätt fixad här i Sverige också, med tanke på att jag faktiskt -- under det senaste året -- byggt upp ett litet men fint kontaktnät av starka, duktiga författare och medbloggare. Men på något vis känns det rätt att hålla till på CompuServe. Lyxigt, också. Och de har gett mig så mycket, så det känns rätt att kunna ge tillbaka, och visa en del av det jag åstadkommer.

Det största skälet är dock ganska enkelt; storyn vill inte skrivas på svenska. Stilen kräver engelsk text. Karaktärer, historia, allting gör sig bättre på sitt "originalspråk". Det är så enkelt.
Nu när jag börjar behärska tekniken, känner jag själv hur fritt och trevligt det är att kunna använda mig att det mer flytande engelska språket för att få fram det jag vill ha sagt. Det svenska språket, som det används i moderna romaner idag, har ett visst uttryckssätt. Det korta. Kraftfulla. Kärnfulla. Med avhuggna meningar och ganska stiliserad text. Jag antar att jag för "Det rätta skälet" försökte korsa det engelska, flytande sättet att skriva med det svenska språket (och det förvirrar kanske en och annan lektör, vad vet jag...). I den andra svenska romanen jag nu har påbörjat -- den om Thea -- har jag däremot använt mig av den nordiska stilen i kombination med det svenska språket. Mest därför att det passar där, och på något vis plötsligt känns rätt just för den historien. På samma sätt passar den nordiska stilen inte alls bra för min historiska roman -- vilket gör att den bör skrivas på det språk som har den stil som faktiskt får fram dess karaktär bäst.

Skulle det dessutom vara så att den blir färdig någongång, och dessutom blir bra (man får väl drömma?) hade jag antagligen backat in mig i ett rejält hörn om jag hade valt att skriva den på svenska. Den är helt enkelt inte publicerbar här. Inte ens -- skulle jag tro -- som chic lit, därför att det inte är renodlad chic lit. Tyvärr. Den här romanen är faktiskt garanterat osäljbar i Sverige, på alla sätt och vis.

Äsch, det är tur att jag inte har några ambitioner. Det är en roman (den blir längre än 250 sidor, det vet jag redan nu). Den är rolig att skriva. Jag hoppas den blir klar och att min lilla publik tycker om den hela vägen till slutet. That's all.

Och nu går jag och lägger mig :-)

Klappat och klart!

Nu är allt klart. Det blir av! Biljetten är klar och bokad!
Här är en länk till festivalen, om nu det kan intressera. Som sagt.. mycket udda arrangemang, men... hey, en man i kilt är faktiskt alltid en man i kilt, om det så är i Kanada eller Skottland *flinar*.
Vi ska tydligen bo i närheten av festivalområdet, i någon slags enorm campingvagn (rymmer minst sju personer). Och jag har inte krävt något och inte väntat mig något heller, men det verkar absolut som om det blir ett författarmöte, också. På ett eller annat sätt. Från ordinära foton och signeringar av böcker (vilket inte känns helt nödvändigt, för att vara riktigt ärlig) till en helkväll på campingen med henne och hennes man.

Ja, missförstå mig rätt nu -- resan ÄR ingen "galna fruar jagar kändisförfattare"-tripp. Faktiskt, så hade det kvittat om Diana varit där eller inte. Jag har kommit att bli så god vän med alla dessa underbara personer via internet, att själva mötet med dem kommer att vara det viktigaste. Då blir mötet med Diana enbart en cool bonus. Har kanske nämnt det förut (minns inte riktigt) men det tåls att nämnas igen. Att beundra någon är nog väl och bra, men det går en slags gräns vid att man som vuxen jagar efter personen ifråga. Särskilt som personen är författare. Och kvinna.

Hursomhelst, så kan jag nu slappna av på den fronten nu. Allt är fixat :-)

Har saktat ner lite med skrivandet under de senaste dagarna. Det har mest blivit lite upprensning och pillande med den engelska romanen, lite allmän koll på hur jag placerat styckena och hur språket ser ut -- inget allvarligt. Känns ganska skönt, lite avslappnat, sådär. Och storyn växer i huvudet, karaktärerna tar form - förutom just den karaktär som är viktigast, vilket gör det hela en liten aning ansträngande på den fronten. Jag vet inte vad hon vill, riktigt, men jag har faktiskt insett att det inte är någon idé att skriva ur hennes POV förrän... ja, det låter löjligt, men... förrän hon är mogen själv. Och det dröjer en bra bit in i boken. Tills dess är hon med mest i periferin -- fortfarande som protagonist, fortfarande den som historien på något vis kretsar omkring, men utan att det blir några större djupdykningar i hennes karaktär. På något vis känns det rätt att ha det på det viset. Just nu, åtminstone. Det är det som är det sköna med att skriva i block. Jag behöver faktiskt inte bestämma mig ännu!

Nyp mig, någon!

Ja jesus... Jesus, Jesus, Jesus. Kommer inte på något annat att säga -- för gissa vad jag håller på att planera? Något som liksom har grott ett tag, men som jag inte vågat tro på eller hoppas på... Och nu ska det bli av...

Jag ska resa till Kanada!!!

Så här är det; mina amerikanska vänner som jag tjötar med över internet åker (en del av dem, iallafall) årligen på resor som är... kan man säga... starkt förknippade med Diana Gabaldon. Det finns en del årliga skotska festivaler runt omkring i USA, nämligen, och Diana brukar åka på en del av dem. Hon är där, och läser utdrag ur sina böcker och håller seminarier. Lite sådär.
En festival är i Flagstaff, i Juli. Det är Diana's födelsestad, så jag antar att det är därför man håller en sådan festival just där.
Mina vänner planerade också att åka dit, men för mig blev det mest en önskedröm. Resan över kostar lite drygt 20 000... och mitt i juli också... det passade helt enkelt inte. Men då kom den söta lilla älvan Susan - Dianas assistent - med den sorgliga nyheten att Diana inte skull besöka Flagstaff-festivalen i år (ibland är det grymt bra med inside information). Däremot skulle Diana besöka festivalen i Fergus, som ligger i Kanada (vad Kanada har för koppling till Skottland, och vad Diana har för koppling till Fergus (annat än att hon har en karaktär som heter så) vete tusan, men så är det i vilket fall som helst).

Alla mina amerikanska vänner började omedelbart planera för att åka till Fergus istället. Ruth hade tillgång till en enorm campingbil, där... alla kunde få plats, i princip. Det började divideras om restider och upphämtning och trafikförbindelser. Och jag drömde vidare, och kikade på flygpriserna till Toronto. För skojs skull, liksom. Det är inte så långt som till Flagstaff, kan jag konstatera. Och det är betydligt billigare.
Plötsligt gick det upp för mig: det ÄR inte en omöjlighet! Och när jag insåg det VILLE jag verkligen åka. Min man var, förståeligt nog, ganska skeptisk till det här. Han är inte direkt konservativ, och enormt snäll och godhjärtad och vidsynt... men det här blev lite svårt för honom att ta in. Skulle hans fru åka en hel vecka till Kanada - själv - och träffa okända människor? Ja, om man ser det på det viset, så är det faktiskt lite svårgripbart.
Om man ser det från min synvinkel, däremot, stämmer det desto mer. De här människorna, mina vänner, är alldeles underbara. Strunt samma att jag inte mött dem - jag litar på dem helt och fullt, och jag vet att de kommer att ta hand om mig och se till att jag får det bra.
När man får en sådan här chans, ska man ta den, det tycker jag. Våga hoppa -- det blir roligare då. Min man får skylla sig själv för att han valt en impulsiv fru *flinar*.

Hursomhelst, så har han under ett par veckor fått utstå en god del konfrontationer, såväl som antydningar om hur gärna jag ville åka. Och igår gav han faktiskt med sig. Jag får åka!!! Och jag har världens bästa man. Vill bara säga det. Det ÄR stort och generöst av honom att släppa iväg mig. Jag inser det, och jag är så tacksam för att han ger mig chansen. Han är verkligen världens bästa man.
Svärfar och svärmor (och nu blir det väldigt lätt att förstå hur deras son har kunnat bli underbar: för de är verkligen också sanslöst underbara människor) har erbjudit sig att hjälpa till medan jag är borta, så allt kommer att ordna sig jättebra och jag behöver inte ha så jättedåligt samvete över att lämna familjen. Givetvis kommer jag att ha det ändå, men... det är bara en vecka. Jag tycker... kanske... att jag förtjänar så mycket?

Hursomhelst så planeras det vilt över nätet nu. Restider ska anpassas, biljetter bokas, allt ska klaffa. Och jag tror det kommer att göra det, också! Jag får sova med gänget i campingbussen, de sköter allting med hämtning, transporter... Och eftersom de alla är äldre än jag, har de flesta antagit rollen av beskyddande mamma, vilket känns väldigt tryggt. Det bästa är att den person jag kopplar starkast med - en yngre kvinna (äldre än jag, men inte mycket äldre) som heter Kathy - ska med. Hon är exakt som jag, lika vimsig och impulsiv - och dessutom extremt rolig - och jag LÄNGTAR efter att få träffa henne.

Gud vad roligt!

En annan sak som är extremt rolig, men som jag knappt vågar tänka på för att det är så stort, är att jag kommer att få träffa Diana. På ett eller annat vis, kommer jag att få träffa henne. Högst troligt (närmast garanterat) är att jag kommer att prata med henne också. Och träffa hennes man, som huvudkaraktären i hennes böcker delvis är byggd på. HUR coolt som helst!!! Det här händer liksom inte. Jag MÅSTE nypa mig i armen!

(ja, jag vet att den här bloggen snubblar över orden, men jag ÄR väldigt glad, och då KAN jag inte hålla inne på känslorna)

Sex, scanning och struktur

Torsdag idag. Efter en stark inledning på morgonen -- jag råkade (högst omedvetet, jag LOVAR) sextrakassera den stackars snabbköpskassören, och riktigt grovt också -- sitter jag nu här i hemmets trygga vrå och scannar in dokument till min klasskamrat. Man kunde förstås ha roligare, men på samma gång är det ju säkrast att jag sitter här, så att ingen råkar ut för mina saftiga kommentarer (herregud vad jag skäms. Kommer jag överhuvudtaget kunna handla på det stället någon mer gång?!!).

Håller annars som bäst på med att greja med min engelska story. Kom plötsligt på att den är över 80 sidor lång. Och jag som inte ens har börjat?! Jag har, av någon anledning börjat skriva i "block" eller chunks, och inte direkt linjärt, vilket jag aldrig gjort förut och aldrig trott att jag skulle kunna göra heller. Det känns riktigt bra. Till råga på eländet har jag också sett det nödvändigt att göra en slags outline (om jag kommer att följa den vet jag däremot inte) för att strukturera upp historien och se till så att allt hamnar på rätt plats.
Det verkar överlag som om det blir något slags bråk mellan hjärnhalvorna när jag skriver på engelska. Plötsligt kommer en slags kontrollnisse över mig, och ska strukturera och organisera, och ordna upp allting med överblick och logik. Och samtidigt är det ju mer fritt och kreativt lösgörande att skriva just i chunks. Det är ganska intressant. Det kanske inte är "bråk" heller? Kanske de samarbetar och har riktigt kul ihop för en gångs skull?

Oj, scanningen är klar... Nio sidor -- och riktigt snabbt också. Förresten ska jag få en laptop :-D

Same ol', same ol'

Konstaterande: Vad lång dagen blir när man inte kan gå ut. Idag gick hela familjen varandra litegrann på nerverna. Det är som om blotta vetskapen om att man inte får gå ut, tär på en. Man börjar gnaga på varandra, som råttor i en bur. En liten biltur ner till havet, för att kolla på vädrets makter blev det ju förstås, men om det klassas som att "gå ut" ska vara osagt.

Ja, hursomhelst, så fortsätter livet även i år. Samma gamla lunk. Tentan gick åt h-e, nu stundar nästa kurs. Det är som vanligt, mao. Jag skriver också, förstås, men är nu nere i en liten svacka, som gör att jag inte riktigt är på topp. Jag undrar om författare i gemen är så här manodepressiva, eller om det bara är jag? Det är vågdalar till höger och vänster, ibland känner jag mig övertygad om att det man gör duger och är riktigt bra... och så halkar jag ner i en vågdal och tycker plötsligt att jag är otroligt obetydlig och dålig och talanglös. Vet inte vad det beror på. Det är ju inte så att dessa perioder föregås av någon som står och säger "Gud vad bra du är" eller "Gud vad dålig du är". De kommer av sig själv, på något vis. Fast i ärlighetens namn måste jag väl erkänna att de ofta föregås av att jag fastnar i en scen när jag skriver, och så läser jag något skrivet verk av någon bra författare och så... swooosh, så ligger jag därnere på botten och kravlar i dyngan. Nu är jag inte så illa ute - herregud, jag kommer snart klättra mig upp igen - men det är ganska slitsamt, när det händer.

Hursomhelst så är skrivande alltid positivt i en mening: man lär sig en massa underliga, roliga saker. Funderingen idag (för funderar, det gör jag iallafall) var om gift högreståndsfolk i början på 1800-talet sov i samma sovrum eller om de hade separata sovrum. Jag fick visserligen inget rakt svar på den frågan, men jag lärde mig att på den tiden hade man sex för att göra barn. Och däremellan var det... fasta (*he he*). Jo, total avhållsamhet skulle det vara. Celibat.
Så jag kan kanske dra slutsatsen att de rika i samhället antagligen hade skilda sovrum av just den orsaken. I de lägre samhällskikten tror jag däremot inte man brydde sig så mycket. Fanns inte plats, heller.
Ja, ja, ännu en kunskap att lägga in under kategorin: saker man inte behöver veta (tror inte ens man har användning för det som eventuellt samtalsämne på fester. Det gör sig liksom inte att sitta och diskutera över en drink).

Nä, nu ska jag knalla över till Words och pyssla lite. Se om jag kan surfa upp på topp igen å sådär.

Inspiration

Till alla mina skrivande (och ickeskrivande?) vänner:

Klicka på länken, scrolla ner till A knock at the door (under bilden). Inspireras, och framför allt, njut!

Panic

Helsike, helsike, helsike.
Imorgon är det tenta.
Jag säger det här och nu, så är det sagt (det innebär inte att mina händer är rena för den sakens skull, men jag har iallafall förvarnat, och det är minst lika bra):

Jag kommer inte klara mig.
Jag tar det en gång till, för att vara på den säkra sidan:
Jag kommer inte klara mig. Inte.

Jag har, den här veckan, lämpligt nog, insett att jag valt helt fel strategi för att läsa på inför tentan. Vanligtvis ger läsning av studentlitteraturen nämligen mig mer utbyte än att räkna övningsuppgifter (jag är lite underlig på det viset). Den här gången, har jag insett, borde jag ha faktiskt ha räknat uppgifter istället för att läsa. Och nu är det försent. Jag har inte kläm på nånting. Snaran dras åt.

Jag kan bara säga: #&%¤/#%##& samt erkänna att jag är ett dumhuvud.

Och nu ska jag kolla lite mer på... äh... jag har till och med glömt vad det är jag håller på med. Typ fördelningen av kapitalvinster i rätt inkomstslag för fåmansföretagare vid försäljning av kvalificerade aktier. Eller nåt. Ja fy fan. Sen ska jag hämta barnen.

Imorgon är det dags för avrättning.

Maraton och tentor

Nu är jag inne på den fjärde - och sista - dagen i maratonskrivningen på CompuServe. Jag har inte lyckats skrapa ihop mer än ett par, fem sidor, men med tanke på att det bara blivit ett par timmars skrivande per dag och det hela är på engelska är jag faktiskt väldigt nöjd. Genom att verkligen anstränga mig för att komma vidare i scenen jag varit fast i, tog berättelsen ny fart (och det med besked) så nu är den fantastiskt rolig att skriva på igen.
Fortfarande är det emellertid "fel" persons perspektiv som styr scenerna. Denne karaktär, som möjigtvis har ett gott hjärta, men som styrs mer av sin egen girighet och själviskhet och som dessutom är självgod intill det plågsamma, var ju från början inget annat än en bifigur. Jag hade tänkt använda honom i början av berättelsen, för att ge en lite objektiv touch på det hela, sedan släppa honom när han gjort sitt. Tyvärr har han inte gått med på att släppas ännu. Faktum är att han tagit över allting, och är med i nästan varje scen. Det värsta är, att hans perspektiv är så trevligt att jag inte vill bli av med honom. Tacksamma karaktärer ska man vara rädd om. Jag får väl låta honom hållas.

Igår postade jag min allra första lilla bit på CompuServe ur berättelsen också. Äntligen är jag en del av forumet, på alla sätt och vis! Än så länge verkar inte folk tycka att det är helt sopigt heller, vilket känns ganska skönt. Självförtroendet klättrar sig sakta uppåt och har börjat snegla mot ljuset igen.

Nu måste jag däremot koncentrera mig på något helt annat -- tentan i Beskattningsrätt som är nästa vecka. Usch och fy. För en dag sen kändes ämnet ganska bra, men idag kom jag in på beräkningen av kostförmåner och traktamenten, och slog i väggen ett par gånger innan jag fick någon som helst kläm på det. Och nu har jag börjat kolla på beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet, så nu känns allting jäkligt mycket tyngre. *suck*
Tvärtemot vad läraren i ämnet säger, finns det faktiskt ingenting som är sexigt med skatter. Kom ihåg det.

Inga nyårslöften - bara nytt hopp

Det är egentligen alldeles för sent för att blogga nu, men jag kunde inte låta bli. Det känns bra att göra det så här på första dagen av det nya året. Inte för att det hänt något av vikt, som förtjänar att bloggas om - tvärtom var det en föredömligt lugn och skön nyårsafton, perfekt för småbarnsföräldrar...
Idag bestämde jag mig hursomhelst för att hoppa in på CompuServes utannonserade maratonskrivning. Det är en liten grej de har där med jämna mellanrum - jag missade den senaste som var i november - där de som är med ägnar så mycket tid på tre dagar som de möjligtvis bara kan åt skrivandet. Tiden lägger man upp själv, och hur mycket man vill och kan lägga ner på det är individuellt. Man postar en del av det man skriver, får feedback och uppbackning. Kan vara ett bra sätt att få igång inspirationen.
Diana har också hoppat på - det ska bli kul att se hur det ser ut när hon maratonskriver. Jag tänker öppna min engelska historiska roman och prova mig fram med den - mest för att alla engelska mänskor på CompuServe (det finns bara en svensk till där förutom jag) kan få det svårt att kommentera mina svenska texter.... Tanken på att posta utdrag bland dessa otroligt talangfulla människor är lite skrämmande, men jag får väl bita ihop och ta det som en man. Vada ut i det iskalla vattnet, så att säga. Jag behöver ta ett dopp, liksom. Har fastnat på en scen som är ohyggligt svår att få till, så jag behöver pressen för att komma vidare. Jag tänker till och med experimentera lite och skriva non-linjärt. Ta scener lite hipp som happ, och sedan foga ihop allting till en helhet. Kan bli intressant.

Nä, nu slänger jag mig bums i säng!

Uppdatering av Skrivsidan!

Skrivsidan är uppdaterad - med lite metoder för att skriva en grym synopsis enligt "good old american killer standard"! Enjoy!

Trygghet och utmaningar

Så var julen över för den här gången. Fort går den, tiden. Var det till exempel inte igår som jag dukade upp till Lucia-morgon på TV? Nä... det var det inte. För det var flera veckor sedan. Sannerligen blir man rädd när man tänker tillbaka på sitt liv ibland. Var tar tiden egentligen vägen?
Hursomhelst så var julhelgen sådär mysig som den ska vara. Julmiddag hos svärföräldrarna - det är mys i kvadrat, det. Barnen tyckte det också, och tindrade lagom mycket med ögonen och verkade trivas bra. Tyvärr blev all upphetsning inför julen alltför mycket för dem, så när det var dags att fortsätta firandet hos makens bror, var de små liven knappt mer än spillror. Det bästa var att plocka hem dem, låta dem leka lite med de nya leksakerna och sedan stoppa dem i säng (och med "dem" menar jag nu barnen, och inte makens brors familj - ifall det skulle bli något syftningsfel någonstans).

Och nu är alltså vardagen tillbaka. Eller nästan. Maken är ledig från jobbet. Jag unnar mig lyxen att vara mor och maka fullt ut - idag är första gången jag fuskar med att ägna mig åt datorn på flera dagar. Jag har nosat lite på mitt skrivande, men inte riktigt haft någon lust att ta tag i det. Det är lite så, att skrivandet för min del kräver åtminstone en liten del koncentration. Jag känner mig alldeles för splittrad just nu för att kunna samla mig om mina berättelser. Har försökt ett par gånger, skrev en scen som just nu känns mer eller mindre onödig, så den kommer antagligen stryka på foten, och gick till och med in i den engelska berättelsen och försökte ordna till lite i den. Fast skrivandet känns trots det inte riktigt stimulerande. Bara oroligt - så jag tror att jag väntar tills jag kan fokusera ordentligt igen. Det är ingen fara på taket.

Vad mer har hänt under dessa dagar... ? Inte särskilt mycket.
Jo, en sak måste jag bara berätta! Dagen innan julafton fick jag till ett dopp i havet! Jepp, ett riktigt ett! Sex grader kallt (gud ske pris att det inte var kallare!). En sådan idiotisk men trevlig idé kan aldrig ha någon upprinnelse i något annat än en vadslagning - iallafall inte för min del - och precis så var det här. Det var maken som utmanade mig att göra något riskabelt och otrevligt för en gångs skull. Jag är annars en erkänt försiktig typ - risker ligger inte för mig, och inte obekvämligheter heller, om jag kan undvika det. Jag har ingen äventyrsgen, och trivs inte med tanken på att göra saker som jag är rädd för, bara för att möjligtvis bli stolt över att ha övervunnit mina rädslor när det väl är gjort (vilket skulle kunna vara huvudorsaken till att tandläkaren kommer att få vänta på ett besök från mig ytterligare en tid (om ni mött den tandläkare jag hade under hela min barndomstid skulle ni ha förstått varför. Han gav ordet "sadist" en helt ny dimension)).
Nu, däremot, kom maken med en öppen utmaning, och sånt kan man ju inte motstå. Så dagen innan julafton lämnade vi barnen hos deras farmor och farfar, och begav oss ner till havet. Parkerade vid badet, gick ner till stranden. Konstaterade att man tagit bort alla badstegar på hela j-a stället. Funderade en stund. Klädde om. Vadade sedan gemensamt ut i det svinkalla vattnet och dök sedan i.
Kallt är bara förnamnet.
Efter en sådan upplevelse förstår man faktiskt hur fruktansvärt svårt det måste att hålla sig vid liv om man skulle råka falla i, eller för den sakens skull haverera med en båt. Kroppen ger liksom upp med en gång. Allting domnar - huvudet också. Och det tar inte mer än några sekunder, heller. Eftersom vattnet faktiskt ändå var sex grader, förstår man ju hur ytterst kritiskt det måste bli närmare nollpunkten.
Det var riktigt intressant. Riktigt kul. Kändes bra, till och med nyttigt. Jag hade ont i halsen dagen innan - efter doppet försvann det helt, underligt nog.

Man kanske ska börja utmana sig själv lite oftare, på det hela taget. Göra det till ett nyårslöfte att leva farligt. Våga chansa lite. Ta risker, där de finns.
........

Hahahhhaaaa! Herregud, vad jag skojade där! Nä, en gång om året räcker gott. Så... See you at nästa års juldopp!

Olycka i Munkedal...

Idag var jag inne i Uddevalla hela dan. Vi hade ännu ett sextimmars mördarseminarium i Beskattningsrätt (det är sista veckan och herregud vad jag är trött på upplägget!!!) men läraren visade sin sällsynta goda sida och skickade iväg oss tidigare. Jag velade runt på stan en stund, köpte lite saker...
Egentligen var det meningen att jag skulle köpa julklapp åt svärfar, men det blev inte riktigt så. Min make tyckte inte att min idé om en stormtändare var sådär jättebra ("Och när ska han ha den, Linda? När han bestiger Mount Everest?!") och han hade ju en poäng, så jag lade ner det projektet. Istället blev det underligt nog så att jag köpte en hel del saker till mig själv. Stektermometer. Ett måste, för nu ska vi snart göra julskinkan. En måttsats i metall. Har letat så länge efter en. Hörlurar till MP3-spelaren. För det måste jag ju ha när jag promenerar. *Suck*. Hursomhelst, så vandrade jag sedan till Systemet och köpte på mig lite nyttovaror till julhelgen, och sedan åkte jag hem. Tack vare att vi fick sluta tidigare, och att jag faktiskt ville hem, så kom jag iväg tidigare än jag normalt skulle ha gjort. Halt var det, men jag kom hem.

Ja, och nu vid halv åtta nyheterna - vad hör jag?! Att vägen jag åkte på två, tre timmar tidigare, som jag åkt på flera dagar i rad, flera veckor i rad, har RASAT? Hela jäkla vägen, trehundra meter, som bara har kollapsat och dragit med sig folk och bilar ner i älven. Herregud. Herre - gud.
Nu kanske jag låter som Göran Persson efter Elfte September-dåden, som chockad sa att det faktiskt kunde ha varit han som drabbats, eftersom han besökte New York två år tidigare... men det här var bara några timmar. Vägen måste ju åtminstone ha darrat lite REDAN NÄR JAG ÅKTE ÖVER DEN! Usch och fy. Usch och fy. Stackars de som drabbats! Och - skamset - måste jag ju faktiskt tillägga ett "tur att det inte var jag"...

Usch.

Helgad vare helgen...

... men ibland är det skönt när den är över ;-)

Vet inte om det bara är jag som märkt det, men så här innan jul blir allting lätt lite stressat och pressat... Speciellt när man inser att det bara är en vecka kvar till julafton, och man inte ens har börjat titta på julklappar ännu. Så i helgen har det blivit till att trängas i köpcentran med små barn som förståeligt nog inte riktigt pallar det där med att stå i köer och armbågas bland lockvaror. Det har blivit in och ut ur bilar, på jakt efter klappar och granar. Desperat brainstorming på uppslag till julklappar inne i affärer fullsmäckade med folk... Ja, ni fattar.
Tack och lov för scanningen på Coop Forum, säger jag bara. Snälla tankar går dit. Tack och tack och tack och pris.
Jag har samtidigt fått det unika tillfället att bevittna hur min make totalt kollapsar inne i köpcentran. Han är helt enkelt inte gjord för shopping - och hans motvilja tar sig rent patologiska uttryck. Det började lite lätt med att han skulle hämta en kundvagn på parkeringen, medan jag väntade med barnen innanför dörrarna till köpcentrat. Jag och barnen stod kvar på exakt samma fläck - vi rörde oss inte, även om jag vände ryggen till utgången för att kolla in CD-affären och H&M på andra sidan. Trots det lyckades han missa oss, och gick in i Coop Forum, där han började irra omkring, alltmer förtvivlat - tills han slutligen återvände till utgången, där vi befann oss. Och då var han förvånad över att vi stod där - som om vi inte gjort det hela tiden. Därefter eskalerade förvirringen och det mentala och kroppsliga förfallet. Min starke, hyfsat vältränade, mycket intelligente make lyckades irra bort sig ett flertal gånger till, fick ont i hela kroppen och tappade allt sinne för logik. Tortyr, har jag hört, har ungefär samma effekt på en människa. Det är med andra ord humanast att inte ta med honom ut på shopping alls - men tyvärr oundvikligt. Tro mig - jag säger inte det här med ett uns irritation, utan i rent och skärt medlidande. För det är riktigt synd om honom.

Ja, hursomhelst... Bortsett julpressen har det emellertid varit en helt okay helg iallafall. Vi har julpyntat, städat, gått på promenad... jag och maken åt en riktigt romantisk middag i lördags. Lammsadel, hasselbackspotatis, skysås, rödvin, maltwhiskey och lyxchoklad... Vi lagade maten själva, såklart - men det är alltid trevligt att unna sig något extra. Bra för kärleken *blink, blink, ähum*.

Bra var också att jag idag bad om en timmes hobbytid - vilket innebär pyssel med romanen - och att maken gick med på det utan minsta gnissel. Så jag fick lyxa mig med Thea och gänget i en hel timme. Fick ur mig åtminstone två sidor text. Alltså, det kan inte sägas nog med gånger: gud vilken skön berättelse att skriva. Visst, det blir kanske inte kvalitet, och jag må vara den enda som tycker den är intressant - men det rör mig faktiskt inte i ryggen. Scenerna lägger sig så fint tillrätta, och allting blir så klart med en gång, så det känns som om en eventuell finputsning senare verkligen kommer att bli just det - finputsning.
Kanske har jag fått en viss erfarenhet med den tidigare boken. Kanske har jag lärt mig hur jag ska lägga upp scenerna och få berättelsen att röra sig framåt på ett helt annat sätt - för nu känns det väldigt naturligt. Jag behöver inte kämpa alls. Och så har jag fått en viss vägledning om vart storyn är på väg, vilket gör att det nu är riktigt trivsamt att skriva på den. Det är samtidigt en helt annan stil än boken innan - kortare scener och kapitel, snabbare klipp och en aning avhuggna meningar på nordiskt, trivsamt manér - vilket gör det hela lättskrivet, lättformat och mycket intressant att jobba med. Och dialoger? Nä, här är de inte på hart när så långa och utdragna - och jag som bara trodde att jag kunde skriva långa dialoger! Nu rör jag mig faktiskt inne i huvuden på folk. Och har kul när jag gör det. Coolt.

Nä, dags att törna in för natten. Kanske. Om jag inte skriver på storyn en stund innan jag släcker ner, förstås...

Inspirationen har anlänt

Fick lust att skriva idag. Det var längesedan sist, och det är alltid lika välkomnat när känslan återfinner sig.

Istället för att ta itu med den historiska berättelsen på engelska började jag skriva på nutidsberättelsen - den som ligger ute på min andra blogg (jag lade ut det nya där också, om någon är intresserad).
Jag tror åtminstone att det var en fortsättning på Thea-historien, men jag är faktiskt inte helt säker. Nu blev det scenbyte och ett par nya karaktärer kom in i bilden, och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem. Om de hör ihop här eller någonannanstans, i en annan berättelse. Än så länge, hakar de iallafall på Theas historia. Och jag ska försöka hänga med, och inte fundera så mycket över vad som händer, så får vi se vart det hamnar tillsist. Kanske förenar jag alltihop, eller så funkar det inte alls, och då blir det två berättelser av det hela. Jag har faktiskt ingen aning. Det är spännande att se om man överhuvudtaget kan skriva en historia på det här sättet - genom att bara luta sig tillbaka och "låta karaktärerna ta över".

Stilen känns åtminstone skön och lättarbetad, och en aning mer nordisk än min stackars opublicerade deckare. Jag undrar om den här berättelsen är en deckare, förresten? Eller är det en roman? Och vad ska den isåfall handla om? Fast så skulle jag ju inte tänka...
Nå, det känns skönt att skriva igen, iallafall.

I övrigt blev det en trevligt stillsam Luciamorgon idag. Jag och maken gick upp innan barnen, och jag kokade kaffe medan lillflickan låg och killade sin nallebjörn under hakan inne i sitt rum. Jag satte på TV; n och tände ett ljus, och dukade upp kaffe, lussebullar och pepparkakor. Luciasångerna lockade till sig båda barnen, så båda kom tassande på samma gång och slog sig ner i soffan, yrvakna och sovvarma. Sedan tillbringade hela familjen en mysig halvtimme framför TV; n.
Det är vad jag kallar en kvalitetsmorgon. Man blir varm bara man tänker på det :-)

Perspektiv

Det ska erkännas - knappt någonting i undertecknads liv har flyt just nu. Allting går, kort sagt, åt pipan. Men det finns de som har det värre.

Idag fick jag ett julkort från en av mina amerikanska vänner Sue (en i gruppen av Gabaldon-vänner). Det är ett personligt kort med hela hennes familj, och maken - som hon liksom har varit ett med hela tiden och nämnt väldigt ofta i vår korrespondens - är med. Han sitter främst, glad och stolt. Jag tänkte på hur snäll han såg ut och hur lik hans son var honom.
Nyss, när jag kollade mejlen hade en i gruppen vidarebefordrat ett meddelande från Sue. Hon skrev att maken dog under morgonen.

Usch. Usch. Fy vad sorgligt. Jag har aldrig träffat någon av dem, såklart, men usch, jag är så ledsen för hennes skull.

För några veckor sedan dog svägerskan till en annan av mina Gabaldonvänner, efter en lång, lång kamp mot cancer. Fruktansvärt.
Och här gnäller man för att någon missförstår ens författarskap eller för att drömhuset man kämpat och lagt bud på går till någon som har (av allt att döma betydligt) mer pengar än vi *skakar på huvudet*. Ynkliga problem, i jämförelse.

Ouch.....

Ja, det blev kalla handen. Ganska platt fall, till och med. Ingen utväg, om man säger så. Jag fick mejlet från min "originalkontakt" i fredags, och har nu hunnit smälta... chocken, så nu har jag börjat kunna skratta åt det. Det är ganska kul om man tänker på det... Mailet är lite för privat för att jag vill lägga ut det till allmänheten ÄNNU, men jag kan ju berätta om andemeningen, som var... *host*... ganska tydlig.

Den som bedömde boken den här gången var en äkta Lektör. En sådan som Vet. Och hon visste med en gång att det här inte var något hon skulle kunna ge ut. Herregud, nej. Sanningen var att hennes mail - allvarligt nu - var fullt av bestörtning över hur jag kunnat skriva något som var så totalt utanför linjerna för hur andra deckarförfattarinnor skriver böcker. Dessa starka deckardrottningar (och det är ju i och för sig rätt), ibland vilka jag minsann inte platsade - bland annat för att jag inte hade samma brutala djup och skakande psykologi i min bok som de har i sina böcker. Som om det är något jag ens eftersträvat!!!!

Inte för att jag ser någonting negativt med de ledande kvinnliga deckarförfattarnas böcker - de är suveräna - men för den sakens skull förstår jag inte varför min egen bok skulle betraktas i ett negativt ljus för att den inte liknar deras? För det var precis så det var. När jag läste lektörens uttalande kändes det som om hon läst spanska och sett grekiska. Som om hon liksom väntat sig att se en sak, och sedan blivit nästan chockad över att få se något annat.

Jag har aldrig strävat efter att försöka efterlikna de svenska deckardrottningarna. Konkurrensen där är för tuff, och det är dessutom inte den stil jag kan eller velat använda när jag skrev boken. Dåligt eller bra, men det är inte samma stil. Därför tycker jag inte heller att man kan dra några starka paralleller mellan mig och Marklund eller Läckberg eller Ljungstedt. De skriver på sitt sätt, och jag har ett annat. Lite mer likt Janet Evanovich, om vi nu ska dra paralleller. Lättsamt och flyktigt och med humor och utan sikte på att göra djuplodande psykologiska djupdykningar i människosjälen. Eller kanske lite Diana Gabaldon (hon har skrivit minst en fristående deckare). Så här: när man läser min bok ska man ha roligt och bli underhållen. Man ska trivas med huvudkaraktären och se henne växa. Brottet är till och med av underordnad betydelse, för att det lika mycket är en roman som en deckare. Det kanske inte är bra gjort av mig alls - men jämför mig i så fall med Janet Evanovich eller Diana Gabaldon och ge mig en känga för att jag misslyckats att skriva i samma stil!

Det känns lite orättvist, bara därför. Det stör mig också, därför att jag hela tiden velat ta avslaget med värdighet. Jag förstår ju att förlaget inte tycker att boken platsar på hyllorna. Att den har brister också, som gör att den inte kan ta sig vidare - som att den är för tjatig i dialogerna. För utdragen. Det har jag ju hört ett par gånger nu, och jag kan acceptera det. Förstå det också. Men jag gillar inte att bli jämförd med något jag aldrig velat efterlikna. Om jag bara sluppit det så hade jag tagit saken med mer ro.

Fast jag är inte bitter, ändå. Jag överlever det här. Det känns inte överdrivet tungt. Jag har ju faktiskt kommit långt. Tänk bara, att jag fick en bedömare att tro på min bok, och en annan att i det närmaste bli grovt förolämpad av den. Det är inte dåligt alls, när man tänker efter. Ska man falla, ska man falla rejält. Skål för att jag försökte, i alla fall!

Judgement day

Fastän det känns ganska lugnt inne i huvudet när det gäller romanen just nu så kan jag inte låta bli att tänka på att det nu har gått snart två veckor sedan boken skickades vidare för en extra bedömning. Två veckor... Det börjar faktiskt dra ihop sig till ännu ett utlåtande. En vecka till, kanske. Eller två. Men snart så smäller det, och då vet jag.

Just nu känns det som om det kommer att bli ett nej. Av många orsaker. Främst för att boken är lite grann osvensk. För mycket dialog - vilket är meningen, därför att jag älskar att skriva dialog. Och sedan för att den är för lång, kanske. När jag skrev boken och den var klar, var jag ängslig för att den skulle vara för kort för att publiceras. Då låg den på 417 A4-sidor med Times New Roman och 1½ i radavstånd. Jag undrade om det skulle räcka. Nu har jag precis läst att Läckbergs "Olycksfågeln" - som ser ganska gedigen ut i inbunden version - låg på 277 sidor. Så att min bok skulle vara för kort... Knappast. För lång? Troligt.

Jag kanske inte är mogen för det här. Att bli färdig för utgivning är en process. Varje steg i processen för med sig nya kunskaper, och nya insikter. Jag vet inte om jag har tagit mig genom alla steg ännu. Jag kan nog låta kaxig och självsäker - speciellt på min andra blogg - och som om jag vet precis vad jag håller på med hela tiden - och ibland känns det så också. Men för det mesta beror det på att jag lutar mig på andra. Och hela tiden upptäcker jag att jag faktiskt inte vet allt, och ser bristerna i det jag gör skrämmande tydligt. Jag har massor kvar att lära. Och jag är ödmjuk nog att inse att det finns hur många författare där ute som helst - ännu outgivna - som är lika bra eller bättre än jag. Sverige vimlar av dem - fantastiska, talangfulla författare. Så varför skulle just jag få chansen att bli utgiven?

Allvarligt och ärligt, så tror jag att det slutar just här. Att det blir ett nej till slut. Så det är bara att vänta tills avslaget kommer. Faktum är emellertid, att det inte sticker lika mycket längre att känna så här. Jag känner mig faktiskt inte bitter det minsta.......... Besattheten är liksom borta. Känns bra. Mycket bra.

Uppdatering!

Okay, har äntligen uppdaterat min skrivsida... Ni är så välkomna, så :-)

Jag behöver väl inte nämna att jag välkomnar diskussioner, förresten? Älskar att höra andras syn på saken, och vill höra, också!

Spökar det?

En jääääättesnabb blogg innan jag måste rusa:

För någon kväll sedan såg jag det där "rescue mediums" eller vad det heter på TV4+. Helt okay, kul att kolla på. Det blev lite halvtöntigt när de började hälla ut talk på ett bord och för att sedan, när de återvände, upptäcka att "någon" hade suddat i det (jag menar, det finns ju faktiskt något som heter TV-fusk). Hursomhelst så sa damerna, som alltså är medier, att man kan be andar att lämna ett tecken, och så gör de det. Utan att man behöver använda sig av talk eller andra avancerade pryttlar.

Eftersom jag var ensam föregående natt, och jag är vetenskapligt lagd och nyfiken till min natur, bestämde jag mig för att försöka. Jag bad min avlidna farmor att hon skulle lämna ett tecken om hon fanns där ute någonstans. Ingenting hände, såklart, och jag somnade.

Så, imorse när jag vaknade.... hängde alla tavlor i sovrummet snett.
Nu menar jag ALLA tavlor, inte bara en. ALLA. Jag kan inte vetenskapligt bevisa att de inte gjorde det från början, men är åtminstone ganska säker på att jag skulle ha märkt om så vore fallet.

Världen är kanske större än man tror. Och... Love you too, farmor :-)

Tjingeling!

Instinkter

Livet är lugnt och skönt nu. Pressen från boken har liksom lagt sig. Det känns som om jag inte ens bryr mig om hur det går - för jag har gjort mitt allra bästa och kan inte göra mer. Därför är det ingen idé att känna ångest, heller.
Dessutom har min studiekamrat fått nys på boken, och håller nu på och läser den. Hon tycker bra om den och vill ge den till sin mamma att läsa också. Tja, varför inte? Det spelar antagligen ingen roll, och jag litar på att de inte säljer ut mig eller gör något dumt. Huvudsaken är att boken faktiskt kommer ut och blir läst - att den får ett liv utanför min dator. Det är ju det som är det viktiga - inte att den får ett hårt omslag och hamnar på Bokias ställ!
Tänk, att jag inte insett det förut!

Jag gillar att få kritik, har jag kommit på. Det hjälper mig framåt, får mig att se saker med nya ögon och bli ödmjuk inför andras värderingar. Och så ligger det en skön känsla av självplågeri över det också, kanske ;-)

På tal om ingenting (eller kanske självplågeri?), så har jag idag tvättat fönstren i halva huset (nästa halva tar jag imorgon) samt satt upp julgardiner i köket. Känns bra. Det är riktigt trevligt att kunna se ut. Inga strimmor, inga kladdiga avtryck från små barnahänder, inga otäcka smutsprickar. Rent och snyggt och blankt. Man får lust att göra hela huset vackert när man ser det. Grabba tag i en flaska såpa, kavla upp ärmarna, ge sig i kast med att skura golv eller putsa finsilvret som vi inte har.

Underligt, eller hur? Det måste röra sig om någon slags primitiv rest i hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Antagligen gäller det då reptilhjärnan, som ju bland annat män gärna följer. Min reptilhjärna har förmodligen förutom instinkterna sex, törst, hunger och trötthet (precis som männens, och i den ordningen) ännu en instinkt som rör städning och Rätten Till ett Dammfritt Hem. Det måste vara så att denna primitiva del triggas igång en gång varje jul, och jag förvandlas till Urmodern; ett gnolande, putsande monster som faktiskt bryr sig om saker som bullbakning, rena kläder och blänkande stereobänkar...
Ibland skrämmer jag faktiskt mig själv.

Plagiat...

Tänkte först svara Andrea på kommentaren i mitt tidigare inlägg (the big no no). Jag tänkte filosofera lite om plagiat och så där. Men så kom jag på att om jag gjorde det, skulle kommentaren bli ett helt inlägg, vilket är ganska obloggigt, för kommentarer på kommentarer är ju av hävd ganska korta, om de ens förekommer. Själv har jag svårt för det där, att inte svara på kommentarer. För det är ju dökul när man får feedback, och jag är dessutom svårt tjötig, så jag har svårt att hålla fingrarna från tangentbordet när intressanta människor lämnar guldkorn på min blogg :-)

Hursomhelst, så är det där med plagiat ganska intressant. Mycket intressant, till och med. Och förmodligen ett stort problem, också.

I ekonomins värld finns det ju något som heter God redovisningssed. Den är inte alltid lagstadgad, utan helt enkelt normer alla ska följa för att ge en så rättvis bild av bokföringen som möjligt. I författarvärlden finns det mig veterligen ingenting som heter God Författarsed. Det borde det kanske göra. En uppfattning om vad som är legitimt att göra och inte, och hur man ska uppföra sig och vad man får göra när man skriver, existerar ju emellertid. Att plagiera, hamnar på minuslistan.

Andreas länk ger ännu ett exempel på en författare som tydligen gjort det till ett system att kopiera någon annans verk och göra det till sitt. Jag förstår inte riktigt nyttan eller nöjet med det - hur kan man finna glädje i att skriva en berättelse som redan finns? Och hur kan man sedan se med stolthet på vad man har åstadkommit?

Självklart måste det finnas ett vinstsyfte bakom det - men det kan inte heller vara hela förklaringen. Om jag kollar på Författarinnans blogg ser jag en extremt osäker person, som hela tiden söker bekräftelse på hur bra hon är - men samtidigt en person som är genuint intresserad av sitt yrke, och har ett närmast sjukligt förhållande till "sina" karaktärer (hon verkar kunna föra en ganska livlig dialog med dem). Alltså kan man sluta sig till att det rör sig om personer som visserligen har drivkraft och talang, men kanske inte originalitet nog att kunna göra något eget. Det gör visserligen det hela ganska patetiskt, men kanske mer förståeligt.

Finns det något som säger att man inte får kopiera, då? Och var går gränsen? Författarinnan har uttalat sig om att hon var i sin fulla rätt att låna storyn (och karaktärer. Och namn) från Fenniman Coopers roman och göra sina egna böcker av det hela. Jag antar att det är som att sno Mozart för att göra en egen sång - så vitt jag vet är man fri att göra det, eftersom tiden har sett till att ingen har rättigheter till verket. Vad hon alltså har gjort, är laglig, avancerad fanfiction - vilket hon inte skäms för att medge. Om det är rätt eller fel, skall vara osagt. Min egen åsikt är att det inte borde publiceras och ges ut till en läsarkrets eller generera pengar.
Att Författarinnan dessutom lånat idéer från själva filmen (t. ex lär öppningsscenen i boken vara identisk med öppningsscenen i filmen. Dessutom tycks en del av dialogerna ha stulits) och kryddat det hela med vissa utvalda tydliga lån ur Diana's böcker gör det än mer tvivelaktigt - för där handlar det ju om verk som någon har rättigheter till.

Leif GW Persson blev nyligen granskad i Uppdrag Granskning (eller var det Kalla Fakta?) för att han brutit mot "God Författarsed" i sin bok "Linda - som i Lindamordet". Det hävdades att han lånat detaljer ur ett verkligt mordfall till fallet i hans bok - vilket ju ligger snubblande nära plagiat. Om det är klandervärt eller ej... Tja. Troligen. Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste är hur saken hanterades av media.
Trots att bevisen pekar mot att han faktiskt har lånat en del, teg han som muren i programmet. Kanske skämdes han för att han faktiskt brutit mot Författarseden, och ville därför inte framträda. Eller så ansåg han helt enkelt att det inte var värt att ens försöka förklara sig, eftersom man redan på förhand bestämt sig för att han var skyldig.
Häxjakten på hans person var nämligen extremt fult iordningsställd. Det gavs inget större utrymme för förklaringar eller möjlighet att se en annan sida av saken - allt man gjorde i reportaget var att räkna alla ord som liknade orden i den verkliga polisrapporten och sedan sammanställa det hela under epitetet "fakta". Och eftersom man ser det man vill se, fick man sålunda fram ganska saftiga bevis på hans skuld. Typisk mediaframställning. Det är inte TV om man inte får åtminstone ett huvud att rulla (höjdpunkten - eller lågvattenmärket, snarare - var förstås när dåvarande polischefen uttalade sig om saken, och mer eller mindre hängde ut Leif GW som en av hans mindre lyckade anställningar. Där någonstans började jag riktigt skruva på mig i TV-soffan. Snacka om osaklighet!)

Det går verkligen troll i ordet "plagiat". Ta en bok, vilken som helst, och leta - så finner du likheter med andra böcker. Eller mordfall, för den delen. För de flesta uppstår likheterna högst omedvetet och helt utan systematik, vilket dels beror på att det är oerhört svårt (om ens möjligt) att komma med en totalt oskriven originalidé, och dels på grund av att man som författare antagligen plockar med detaljer som man läst eller hört om, i tron att det är ens egna idéer. Letar man sålunda, finns det alltid likheter med något. Att söka igenom en bok med ljus och lykta efter likheter med andras verk kan alltså bli ganska otrevligt för den som blir utsatt för det, så därför bör man väl kanske hellre fria än fälla i de fall där saken inte är helt uppenbar. Leif GW hade inte en chans på det här området. Man letade, och fann. Och fällde.

Kontentan av det här, är väl ändå att man ska följa någon slags hedervärd linje som författare. I grund och botten gäller det ju faktiskt att vara ärlig mot sina läsare - och har man sikte på att bli publicerad är den saken otroligt viktigt. Oavsett hur öppen man är med det, tycker jag inte att man är ärlig när man plagierar - varken mot sig själv eller andra.

Julklappar och the big no no

Ibland är det bra att ha kontakter! Igår när jag satt vid datorn loggade Susan - Dianas assistent - på samtidigt, och vi började chatta över Instant Message-funktionen. Och förutom att hon är en underbar person och rolig att tjöta med, så kommer det ju vissa fördelar med att ha henne som vän.... Jag frågade om hon kunde packa ner ett par klistermärken med hälsningar av Diana (typ sådana man klistrar in på första sidan i boken, som vid en signering) när hon skulle skicka sina julkort. Hon var genast med på den saken, så nu ska hon se till att ordna en personlig hälsning åt mig! Jag har vurmat för de där märkena hur länge som helst, men inte orkat ta itu med det (det är lite admininistrativt arbete som ska till) så det här var en helsmart lösning! Vilken julklapp :-D

Hur som helst så känner jag mig lite urlakad just för tillfället. Börjar jag kolla på något jag skrivit, känner jag bara en viss avsmak för det. Ingenting låter bra, och jag känner inte för att skriva heller. Men det är väl bara att ta det lite lugnt i så fall. Lägga skrivandet på is en liten stund, och vänta tills lusten kommer tillbaka. För det gör den antagligen, tids nog. Att tvinga sig själv att sitta ner och skriva funkar inte i de här lägena - det enda som funkar är att helt enkelt låta hjärnan vila. Jag kan ju läsa en bok istället, och gymnastisera kreativiteten på det viset - jag har fortfarande inte läst ut Berlinerpopplarna, och den är ju bara för mysig, så det kan jag ju sysselsätta mig med... Och blogga är ju alltid trevligt, det också.

Förresten, apropå bloggar, så måste jag bara nämna det jag hittade när jag lurkade omkring på mina författarbloggar. En av dessa bloggar sköts av en amerikansk författarinna. Hon är ganska framstående, men som har blivit det på ett mer eller mindre tvivelaktigt sätt - vilket hon inte skäms för att säga, heller. Hon har nämligen mer eller mindre kopierat både böckerna och filmen "Den Siste Mohikanen" - handling, karaktärer och till och med namnen på dem. Dessutom har hon tydligen smygkopierat (vilket hon dock inte erkänner) en hel del ur Gabaldons böcker. Hon är också sjukt upptagen av sig själv och sitt författarskap, vilket gör att hennes blogg är ganska rolig att kolla på. Eftersom jag absolut inte vill skapa ett intresse för hennes böcker tänker jag dock inte nämna henne vid namn *elakt flin*.

(((((Som ni kanske förstår ligger det en viss konflikt bakom mitt "påhopp" -- det ska jag vara ärlig med på en gång. Denna konflikt härstammar från en ganska infekterad strid mellan Författarinnan och en av mina närmaste amerikanska vänner. Väninnan läste Författarinnans bok, uttalade sig negativt på ett Gabaldon-community, som någon (en spionerande Författarinna-fan)sedermera rapporterade om till Författarinnan, som i sin tur blev fullständigt vansinnig och via sin blogg attackerade min väninna för att vara osaklig och ojuste -- trots att Författarinnan själv skrattat gott och väldigt officiellt åt en minst lika öppen och elak recension av Dianas bok på en annan blogg. Källan till allting är, ska nämnas, förhållandet mellan Diana och denna författarinna -- något som senare har utvecklats till något av en "Trollkarlens lärling"-historia (ni fattar, va? Det är en ganska tuff värld i författarAmerika... ) )))))

Hur som helst, så har Författarinnan nu lagt ut något på bloggen, som i mitt tycke är ett enda stort NEJ, och som skulle ha varit det vem som än gjort det (så det beror inte bara på hennes person). Hon har ritat sina egna karaktärer. Och lagt ut bilderna på bloggen. Och hon är.... inte sådär jättebra på att rita. Viss talang har hon, javisst - det är inte alla som kan få ihop porträtt så att de ser ut som... porträtt. Men det är inte okay att porträttera sin huvudperson med ögon som står åt varsitt håll, om hon nu inte ska se ut sådan, och det tror jag inte att hon ska. Det har varit blandade reaktioner från fansen på bilderna också - alla är inte odelat positiva.

Varför ska man rita sina karaktärer? Varför inte bara behålla bilderna av dem för sig själv, och låta läsarna bilda sig sina egna uppfattningar? Om man nu är såpass känd att man har en läsarkrets som bryr sig, vill säga. Författarens jobb är att förmedla bilder med ord - inte med bilder (om man inte är serietecknare, eller kanske barnboksförfattare, men det är en annan sak).
Jag fick faktiskt Viveca Lärns kokbok i födelsedagspresent, och där har hon, ska jag villigt erkänna, ritat ett par av sina karaktärer -- men med det sinne för humor som är hennes kännetecken, och dessutom en befriande tafflighet i hantverket, som säger läsaren att det inte är helt seriöst och att det kan tolkas lite hur som helst. Den där humorn finns inte hos den amerikanska författarinnan. Där är det dödligt allvar, och det blir inte bra. Jag skulle ha blivit ohyggligt besviken om jag varit hennes beundrare, och sett dessa bilder. Ohyggligt besviken - för jag tvivlar på, att hur jag än skulle ha föreställt mig karaktärerna, så skulle det nog ha skiljt sig en hel del från hur hon föreställer sig dem. Och med författaren som ritar, blir det ju så.... definitivt. Man kan inte ens säga att hon har fel - för det är ju hennes karaktärer, och hon avbildar dem som hon har tänkt sig dem.

Nej, det där ska man nog undvika....

To be continued...

Nyss skickade personen jag sänt manuset till ett kort litet mail. Han har överlämnat manuset till en kvinnlig läsare. Antar att det betyder att mina ändringar föll i god jord. Mer än så går inte att utläsa.

Jag har ingen aning om hur jag ska känna mig. Glad? Tja. Men jag har pendlat så mellan himmel och helvete med det här att jag just nu känner en större lust att ta det kallt och hålla mig på jorden så länge det går. Och det finns ju inget att vara glad för heller, om man ska se riktigt nyktert på saken. Ännu en genomläsning, ännu en åsikt. Det kan gå åt fanders, det också, såklart.

I vilket fall som helst gillar jag behandlingen jag får av det här förlaget. Det är mänskligt, till och med varmt. Det känns ju som om de bryr sig om en, och som om de inser hur viktigt det är att inte känna sig förbigången. Uppdateringen är ju oerhört uppskattad, bara den.

Mailet slutar med två ord:

Ha tålamod!

Just nu, har jag inte annat.

Frankrike verkar trevligt...

I natten som var kom Mannen hem från sin affärsresa till Frankrike. Han kröp ner i sängen vid halv ett snåret, vilket var mysigt.

Ganska snart kom vi emellertid på att vi inte kunde somna. Han missade sitt sömntåg redan i Ljungskile (vilket är typ.... fyrtio minuters bilväg från hemmet) och jag, som sovit när han kom hem, kände mig nu riktigt utvilad.
Det är i vilket fall som helst alltid stressigt att ligga vaken så sent på natten, så vi gjorde ett allvarligt försök att somna. Själv stirrade jag upp i taket och funderade -- något jag brukar göra när jag inte kan sova. Jag roar mig med att tänka på något jag ska skriva, dramatisera scener i huvudet eller fundera över sammansättningen i redan skrivna scener, vilket gör att jag kan fördriva tiden ganska bra i total stillhet. Mannen, däremot, hade det desto svårare. Han har rethosta, så han hostade explosivt med jämna mellanrum. Sedan kunde jag tydligt höra hur irriterad han blev när sömnen inte infann sig. Han kliade sig i skäggstubben så att det ekade i rummet, slängde sig runt i sängen för att hitta en bekväm ställning, prasslade med täcket och gud vet allt. Tillslut blev jag själv så irriterad på honom att jag bestämde mig för att vi lika gärna kunde vara sömnlösa ihop, som på varsitt håll. Jag hoppade sålunda över till hans sänghalva och han drog mig intill sig. Då var klockan en sisådär halv tre. Så började vi småprata i mörkret. Han berättade bland annat om sin resa.... Följande anekdot var faktiskt rätt kul, så den skrattade vi gott åt en stund:

Eftersom det var en affärsresa, hade han och hans kollegor blivit väl omhändertagna av en företrädare för företaget de skulle besöka - en fransman med ett romantiskt franskt namn. De hade bland annat blivit bjudna på middag, och en av måltiderna hade varit coq au vin. Denna rätt består ju som bekant av tupp, och medan de åt, fann min käre make tydliga rester av denna tupp i maten -- i form av ben. Det var rejäla ben också, inga småsaker. Så han plockade upp ett och sa en aning förvånad:

"This must have been a big cock?"

Precis när han sa det, blev han lite halvt svettig, eftersom ordet "cock".... ja, ni vet.... Det är ju inte helt självklart för en svensk att det är rätt ord att använda i sammanhanget, liksom. Men fransmannen ryckte på axlarna och sa:

"Oui, oui. 'Sis is France. We have big cocks"

Och så fortsatte de måltiden, och min man var tvungen att kväva skrattet. Som det kan bli...

Hursomhelst... Var var jag nu? Jo... Efter ungefär en halvtimmes småtjöt, började vi båda gäspa och känna oss riktigt sömniga. Jag rullade över till min sänghalva, och så sa vi gonatt. Sedan somnade vi båda två på samma gång.

Vanligtvis är sömnlöshet inget vidare -- men inatt var det faktiskt riktigt trevligt. Att vi inte är helt alerta idag är en annan femma.....
Jag behöver inte åka in till Uddevalla iallafall. Gud välsigne hemstudier. Så nu ska jag sjunka in i Inkomstskattelagens underbara värld en stund. Tjingeling!

Ännu en dag i mitt liv

Åh gäsp! Jag borde sova nu. Borde ligga i min sköna, mjuka säng och blunda sött. För trött är jag. Går liksom inte att vara annat efter en sådan här dag.
Började dagen med att hasa mig upp ur sängen. Eftersom jag är lite morgontrött nuförtiden går jag inte upp en minut tidigare än jag behöver, vilket betydde att jag hade fyrtio minuter på mig att hitta kläder, duscha mig, sminka mig, få upp ungarna och klä på dem och få iväg dem till dagbarnvårdaren. Det gick bra (man är ju van).
Sedan blev det en biltur till Uddevalla i totalt mörker och otäckt duggregn. Som en liten sidnotering kan nämnas att jag under de senaste två dagarna har upptäckt att mina torkarblad är grymt dåliga. Det gör att även den kortaste körning blir ett äventyr av sällan skådat slag.
Hursomhelst hastade jag mig iväg till högskolan för en högintensiv fyra timmars föreläsning i beskattningsrätt (kul att se vilka avdrag man kan göra - himla nyttig kurs). Sedan hastade jag ner till centrum och in på Lindex, där jag snabbköpte en jacka, eftersom jag var i stort behov av en. Därefter tog jag bilen hem igen. Hämtade ungarna, gav dem mellanmål och panikstädade sedan hela huset. Svärföräldrarna skulle nämligen passa barnen och då bör inte huset se ut som om orkanen Gudrun har dragit igenom det.
Missförstå mig nu inte: mina svärföräldrar är - helt ärligt - världens underbaraste. Jag avgudar dem totalt. Och jag tror ingen av dem bryr sig om hur det ser ut hos oss, för de är förstående också. Det är bara det att jag bryr mig. Därav en panikstädning av sällan skådat slag. Sedan finputsade jag mitt yttre, tog emot svärföräldrarna och begav mig sedan ut igen för ett föräldramöte med dagbarnvårdarna. Höll på att krocka i rondellen -- milt pinsamt, men ingen fara på taket. Man har ju en förmåga att skaka av sig otrevligheter, så det där är glömt i skrivandets stund (nästan).

Föräldramöte blev det i alla fall - ganska trevligt blev det också - sedan stressade jag hemåt. Jag sa hej hej till mina svärföräldrar, gav mina otroligt uppspeedade ungar gröt, lät dem titta på ett klassiskt avsnitt av Musse Pigg och sedan kastade jag dem i säng. Fixade en macka till mig själv, sedan blev det en stunds håglöst gloende på TV. Och nu sitter jag här. Min dag i ett nötskal. Kanske inte helt intressant, men lagom stressig. En sådan dag då man känner att man lever.

Och en sak var riktigt kul idag: i högskolan sprang jag på en gammal ungdomskamrat som jag inte sett på evigheter (låter inte det som om jag är en sisådär 93 år gammal?). Hon läser till sjuksköterska. Det trodde jag inte om henne. Men kul var det att se henne, i alla fall.

Funderingar...

Jaha.
Idag kommer boken att nå personen som ska läsa. Jag har en del scenarion i huvudet om hur det kommer att bli. Och det är inte vackert. Mest räknar jag väl med att han ska skicka ett aggressivt mail, där han undrar vad i helvete jag skickar boken till honom för. Eller varför jag inte förvarnade (för det glömde jag givetvis). Jag vet inte varför jag tror så. Kanske för att jag vet vem han är, och har sett honom på bild. Han ser snäll, men ganska respektingivande ut. En sådan man känner förtroende för, och inte vill göra upprörd -- och en sådan som har regler om hur saker och ting ska vara. Och jag, som kan vara en virrhjärna av högsta rang, gör inte precis rätt i alla lägen (jag tror att jag har lyckats irritera honom en gång redan). Fast han kanske är mer tolerant än jag tror? Trots allt är han författare själv. Hoppas han tar hand om mitt lilla manuskript i alla fall. Jag har kämpat med det så länge, och jag saknar det nu.

Det är faktiskt nästan som att ha separationsångest... Här har man LEVT i (ja, i) boken under två veckor, och plötsligt står man där tomhänt och undrar vad man ska hitta på härnäst. Min lilla underbara engelska snackgrupp visste precis hur man skulle göra för att ta mig ur den här milda depressionen, i alla fall. Det var Dianas assistent som lyckades med det -- antagligen har hon något slags sjätte sinne när det gäller sådana saker som separationsångestar. Hon undrade när nästa del i min lilla "leisure story" skulle komma. *Tjoff* så fick jag annat att tänka på. Jag började kolla på berättelsen, och "fick kontakt" med karaktärerna igen. Känns bra. Mycket av det jag skriver är rent skräp, men den här historien känns ganska solid -- som något jag skulle kunna arbeta vidare på ett bra tag. För nöjes skull, den här gången, och att inte ha press på sig att prestera (mer än den "press" min grupp ställer på att få veta mer) är skönt.

Jag måste dock säga att jag är mäktigt förvirrad när det gäller hur jag ska fortsätta. Jag vet inte vilket språk jag ska skriva på. Engelska är ett underbart språk, eftersom det i vissa fall känns mer levande än svenskan, och eftersom man kan göra så mycket med det... men samtidigt har jag inte riktigt koll på hur det ska låta för att vara perfekt. Och när jag känner att det är fel, vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att rätta till det. Instinkten finns där inte. Antagligen är det en fråga om träning; jag kommer antagligen att bli bättre och bättre, ju mer jag skriver (som det brukar vara), men samtidigt är det ohyggligt tröttande att skriva på engelska. Att skriva på svenska först och sedan översätta är ännu värre. Så jag vet inte hur jag ska komma vidare! Snart är det stopp också, för nu börjar det bli slut på scener att dela ut. Men -- det är ett mindre problem. Och ett kul problem, också. Jag får väl se hur det utvecklar sig.

Tro, hopp och Triss

Det blir ingen lång blogg idag heller.... Och vi vet ju alla att en gång är ingen gång, men två gånger är perversion, så jag antar att jag faktiskt har fastnat i "minimalistiska bloggträsket". Får väl skylla på Blogspot, som hade något slags uppehåll på några minuter. Under den tiden hann klockan bli nästan halv elva, och det är... hmmm.... sådär två timmar efter min egentliga läggdags (och om ni får den ekvationen att gå ihop, så är det ganska duktigt *flinar*).

Hursomhelst - idag gick den iväg. Boken. Ville bara säga det. Den är nu på väg till den som ska läsa igenom och granska och sen komma med Domen. Boken är 28 sidor kortare, väsentligt omarbetad och omstrukturerad och (i mitt tycke) en hel del mycket bättre. Jag har jobbat som %&¤%&# med den och kan ärligt talat säga att jag har gjort ALLT jag kunnat för att ro iland det här. Ja - tungan hänger faktiskt utanför. Jag är så trött och utmattad att jag skulle ha kunnat sätta mig ner och bara bölat rätt ut. Som tur är gråter jag aldrig. Eller... nästan aldrig. Och inte nu, för jag orkar inte det.

Jag köpte två Trisslotter idag när jag köpte portot till paketet, i alla fall. Gick hem och sa till mannen, att om vi vinner på någon av lotterna, så blir jag publicerad. Vi vann på båda. Samma summa - dubbelt upp på båda. Vidskeplighet är alltid vidskeplighet, men det muntrar onekligen upp en rädd och osäker liten själ.

---------------------------------

Innan jag går och lägger mig, ska jag definiera Hopp för er.

Hopp -- är att samla sina kvitton för alla inköp på bläck, papper och porto, för att kunna dra av det på skatten när det blir en inkomst av boken. Det är hopp. Hopp, på gränsen till idioti. Eftersom hopp är det sista som lämnar människan, kommer jag emellertid att förvara mina kvitton på ett säkert ställe, tills den dag jag är absolut säker på att jag ALDRIG blir publicerad. Så det så :-)

(och ojdå - nu blev det faktiskt en ganska lång blogg iallafall. Fan tro't)

Om allt och inget

Det blir ingen lång blogg idag... Fast om jag säger så, borde jag faktiskt inte skriva en blogg överhuvudtaget.... Jag gillar inte korta bloggar, nämligen. Fem rader är inte särskilt intressant och om det är allt man kan få ner, är jag själv, personligen, av den uppfattningen att då kan det vänta tills jag har mer att säga. Det gäller för mig, alltså. Fast jag är erkänt duktig på att hitta på saker att skriva som har med ingenting att göra - fluff, som det kallas på fackspråk (eller inte) så även om jag föresätter mig att skriva lite, så brukar det bli mer än jag tänkt när jag väl är klar. Se nu, till exempel: nu har jag skrivit några rader om att inte skriva alls. Folk brukar, om inte reta sig på det här draget, så i alla fall sucka åt det, förresten. Och jag önskar att jag kunde skriva mer korrekt och snålt - det är ju faktiskt snyggare i vissa sammanhang.

Hursomhelst - en uppdatering av läget:

Nu har jag arbetat vissa kroppsdelar av mig på boken under flera dagar. Kortat ner, snyggat till, putsat upp, komprimerat, skrivit om.... Idag är första gången jag skriver ut helheten och läser igenom sedan jag började arbeta om boken. Jag är faktiskt glatt överraskad över hur bra det blivit. Det har inte blivit sämre, om man säger så. Och ibland blir jag till och med lite förvånad över hur fint texten flyter - jag kommer på mig själv att tänka "Har jag skrivit det här? Det är ju helt okay!" Visst - det kanske inte är ett helt bra sätt att se på sin egen bok - som om det är någon annan som skrivit den - men ni fattar, va?

Jag tror i alla fall att jag kan känna mig nöjd när jag lämnar ifrån mig boken för en andra genomgång. För nu är den genomarbetad och hårt åtstramad, men på ett bra sätt. Samma story, men bättre. Ångesten har släppt lite när det gäller den saken, så mycket kan jag erkänna. Att jag sedan har ångest på helt andra områden när det gäller det här projektet, kan vi ta imorgon. Eller i övermorgon. Okay - när jag hinner.

Hördu bloggen!

Hmmm... Okay.... Av någon outgrundlig anledning tycker bloggen att jag skrev mitt senaste inlägg igår. Men det gjorde jag inte. Jag skrev det idag. Det är inget viktigt avslöjande, inget världsomstörtande eller så, men rätt ska vara rätt ;-)

Och nu kommer säkert det här inlägget att bli daterat med dagens datum bara för det... Kolla nu... Jäpp. 6 November.

Passion och galenskap går hand i hand

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom. Andra knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast förstår att vara på sin vakt. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och fulla av missmod att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som låg bakom dem. När jag väl slog upp dörren och mötte den alltid lika missbelåtna blicken hos min hyresvärd, var det sålunda ingen större överraskning.

Så började den tidigare versionen av romanen, eller hur? Jepp. Och nu låter det så här:

Det finns knackningar som gör att man längtar efter att öppna dörren och se vem som står bakom. Det finns knackningar som väcker ens nyfikenhet. Det finns knackningar som man på en gång vet när de betyder bekymmer. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och illavarslande att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som stod bakom dörren. Jag kunde också, trodde jag, gissa orsaken till varför personen knackade på det där speciella sättet. Min första reaktion var att låtsas som om jag inte var hemma, men efter att ha funderat på saken, fann jag det bättre att ta tjuren vid hornen. Och mycket riktigt – när jag öppnade dörren, var det också den alltid lika missbelåtna blicken från min hyresvärd jag mötte.

Ni fattar, va? Det ser ju inte precis ut som det gjorde förut. Och det här är BÖRJAN på boken. Första stycket. Hör ni det galna skrattet som ekar i vinden? Det är mitt. För jag har ju börjat inse, att om jag ska slå ner på varje litet stycke och ändra och ändra - och det känns som om jag gör det också - så kommer det att ta en si sådär två år till att få det som jag vill ha det. Kanske ett helt liv. Den blir kanske aldrig färdig.

En otroligt vanlig fråga till proffsen på CompuServe är faktiskt "När vet man att man är klar?". Och proffsen brukar svara med att rycka på axlarna och komma med ett standardiserat "Det vet man inte. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång". Det ska bli mitt mantra. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång. Men hur enkelt är det då? Inte sådär jätteenkelt. Jag har ju varit nöjd en gång tidigare, eller hur? Efter första versionen av boken. Jättenöjd, till och med. Men... oj, vad det har ändrat sig.

Fast, det är klart - det är ju lättare att ändra i texten nu, att få det bättre och känna sig nöjd igen. Så var det inte tidigare - då kunde jag slita mitt hår i vanmakt utan att veta hur jag skulle göra för att ordna upp eländet. Nu har jag liiiiiiite mer rutin, och dessutom har jag min underbara man till hjälp när det krisar. Jag har dresserat honom till att vara så hänsynslös som möjligt; jag sticker till honom det stycke jag inte är nöjd med och ber honom läsa igenom och säga vad han tycker. Hans mest kraftfulla vapen är (nej, var inte orolig - det är inget snuskigt *he he*) pennan som han skriver TÖNT med varje gång han hittar något han inte gillar. Det har jag lärt honom, och numera svider det inte alls lika mycket att se TÖNT någonstans i min omsorgsfullt skrivna text. Ofta har han rätt, och det är verkligen töntigt skrivet. Jag avskyr töntigt skrivna böcker, och vill helst hålla min bok så töntfri som det bara är möjligt (att jag sen missar här och där är nog smällar man får ta).

Hursomhelst, så ändrar jag nu så mycket att jag börjar bli rädd att förläggaren ska bli helt vansinnig och skrika "Vad i helvete är det du har gjort?! Det är ju för #%&#¤ inte samma bok!!"
Då vet jag ärligt talat inte vad jag gör. *Suck* Fasen, vilken knäpp värld det här är. Varför kan jag inte bara nöja mig med att bli auktoriserad revisor? Siffror kan också göra en knäpp - men de går inte lika hårt åt på ens integritet.

Jag undrar ibland, i all hemlighet (fast nu gör jag ju det väldigt officiellt, iofs...) varför jag ens bryr mig. Jag menar, vad driver mig? Vad är det som är så viktigt att jag riskerar liv och hälsa (risk för musarm, om inte annat. För att inte tala om den mentala biten...) för att uppnå det? Erkännandet? Tanken på ära och berömmelse? NEJ. Inte alls. Tanken på att jag vill livnära mig på författarskapet? Ja, nu börjar det brännas. Jag lever för att skriva. Skriver för att leva. Folk fattar nog inte hur starkt behovet är, vilket jag kan förstå i allra högsta grad. Det är inte lätt att förklara en passion som är så stark att man vill ge upp precis allt för den. Det låter, om inte annat, jäkligt stört. Men... take it or leave it - det är så det är. Nu har jag en chans - en enda ynklig chans - att se till att komma dit jag vill, att åtminstone försöka skapa mig en plattform att stå på för att nå dit. Och då är det väl inte för mycket begärt att jag hugger chansen med hull och hår? Den kommer inte igen. För jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen, om jag inte får ett vederlag för det. Aldrig i livet. Åtminstone inte så här intensivt. Visst - jag kommer att skriva, men inte kommer jag att lägga ner hela min själ i det igen. Pyttsan heller. SÅ - med andra ord, så gäller det just nu att satsa allt, och sedan falla ner med tungan hängande utanför munnen. Antingen går det som jag vill, eller så går det åt... Men då har jag ju försökt precis så hårt och så kraftfullt som jag vill. Så är det. Basta! Och gud nåde den som säger emot *flinar*!

Slitsamt men nyttigt

Sådär ja. Då var man "in the business" igen. Att låta romanen vila lite var tydligen ganska bra. Nu har jag suttit och filat i dagarna två, och herregud vad man kan hitta saker att fila på. Jag har bantat ner boken med 23 kB än så länge - vilket innebär en.... sju-åtta sidor, kanske. Den blir faktiskt bättre. Min allra svagaste sida är kapitelövergångarna. Jag drar gärna ut på dem och gör dem otroligt sega. Under de här veckorna som gått sedan jag avslutade boken, har jag dock utvecklats en del på det området (jag fick ju en massa underbara tips från mina mentorer på CompuServe) så nu ser jag ungefär var det brister. Sedan skalar jag bort en del dialog, och så har jag tagit bort en del scener som strängt taget inte fyllde någon större funktion. Det gäller bara, har jag kommit på, att våga. Antagligen är ett vanligt nybörjarfel att ta med för mycket i berättelsen, för att man inte vågar lita på sin egen förmåga att berätta och tar med saker "utifall att". Nu känner jag mig lite säkrare på vad jag vill berätta och hur jag kan göra för att få fram det. Sedan känner jag också att det får bära eller brista, vilket gör att jag tar lite mer risker än jag gjorde innan.

Det är kul. Jag säger det igen; blir det ingen utgivning, så har jag ändå kommit så långt att jag kan säga "strunt samma". Jag blir ju helnöjd. Fast - det ska erkännas, jag är inte villig att ge upp riktigt än.

Många i min närhet har haft hårddiskkrascher under den senaste tiden. Usch. Jag gjorde en back up-CD idag. Kom ihåg det, allihop: back up! Back up. Back up.

Jaha... Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan ska jag iväg och hämta ungarna. Ska bli kul med helg. Mysigt. Jag har ju en så gosig familj, ju!

Woo - hoo!!! Jag är fri!

Hurra, hurra! Nu har en tio veckors lång ångest släppt :-D Idag hade jag tentan i Handelsrätt II, som jag för övrigt halvt om halvt fruktat eftersom jag på något vis känt att jag kunde ha läst på mer än jag gjort. Till exempel vägrade jag konsekvent att läsa igenom gamla tentor och övningsuppgifter, och läste i böckerna tills ögonen blödde istället (fast för att vara ärlig så gjorde jag inte det heller, eftersom jag droooooooooooooogs till datorn och mitt skrivande mer än till dem). Nu, efter min fem timmar långa tenta, som varade från tre på dagen till åtta på kvällen (vem planerar tentorna egentligen? Hur kan man lägga tentor så sent? Vet inte hur det är med alla andra, men min hjärna slutar ju i alla fall fungera efter klockan fyra på eftermiddagen) känner jag att jag gjort helt rätt. De jag talade med efteråt, kände sig lurade - därför att ingenting på tentan var som i övningsuppgifterna eller i gamla tentor. Känns ju tråkigt att de tycker så, i och för sig - det är aldrig kul att höra när någon misslyckas - men hurra för att jag valde rätt taktik utan att veta om det!!

Det känns som om det gick bra på det hela taget. Som om jag klarade det, iallafall. Sedan vet man ju inte. Det här med lagar är alltid vanskligt; man kan skriva en hel uppsats på en fråga, men har man valt fel lag är det ju kört lik förbannat. Jag skrev på alla frågor och gjorde så gott jag kunde, så nu känner jag mig ganska nöjd, åtminstone. Och så är jag otroligt, extremt, fruktansvärt trött *gäääääsp*. Fast bara psykiskt. Min kropp har gjort sådär... Noll knop idag. Och igår. Och i förrgår. Usch. Fast nu, när jag inte har tentan att tänka på längre, ska det bli ordning på torpet. Jag ska handla hälsosam mat och träna järnet. Och så måste jag tvätta kläder också... Vi har lite ont om rena sådana. Strumpor, till exempel, lyser med sin frånvaro.

---

Gillar kylan och snön. Det är så vackert. Fast en sak är inte så bra; på morgonen igår, när jag kom innanför ytterdörren, så fladdrade en vacker fjäril där, alldeles mot fönsterglaset. Jag sträckte ut fingret och den satte sig, så att jag kunde öppna dörren och släppa ut den. Det var poetiskt vackert att se den lätta från fingret och sväva iväg. Fast... det är mindre poetiskt att tänka på att den:

Blev överraskad av vintern och frös ihjäl idag.

Såvida den inte

Blev tagen av en kastvind och sänd in i husväggen så det sa "smack" om dess lilla fjärilskropp under den fruktansvärda stormen som blossade upp under förmiddagen igår

Med andra ord vann den sin sökta frihet. Men till vilken nytta? Grym ironi, hm? Hoppas det inte låg någon slags "foreshadow" i det här lilla fjärilsintermezzot. Som att min frihetskänsla såhär efter tentan är linkad till tentaresultatet. Linda Fjäril fladdrar fram efter tentan. Några veckor senare: Linda Fjäril får sitt IG. SMACK, bara. In i väggen med dig, loser!

Kommer att ta upp lite om foreshadows och symbolism på min andra blogg snart, förresten!

Godnatt!

(Och om allt det ovanstående låter osammanhängande, så beror det nog på att det är osammanhängande... för jag är så jäkla trött att jag inte riktigt vet vad jag skriver. Sorry!)