Funderingar

Det är en riktig inomhusdag idag. Grått och trist är det utanför mitt fönster, och jag bara känner på mig att det är så där otrevligt kallt i luften. Fast jag tänker inte kolla om det är så. Idag har jag en sådan där tung, ullig känsliga i hela huvudet och halsen, som säger att nåt är på gång. Nåt otrevligt. Eftersom lilltjejen ligger febrig på soffan och kollar på Lilo och Stitch på Cartoon Network så antar jag att det är förtecknen på en förkylning. Och då ska man ju vara hemma. Har inte doktorn sagt nåt om att man ska spendera så mycket tid man kan framför datorn då, också? Jo, visst har han det. Mycket skrivande och glass. Sedan kanske en straight whisky på kvällen. För att rensa luftrören, givetvis.

I mitt redigerande har jag nu passerat två tredjedelar av boken. Den är nu uppe i 184 500 ord, och det känns att det kommer att tillkomma ett par tusen till minst. Jag kanske ska sätta gränsen på 190 000 ord? Eller 200 000. Det vore lite coolt att spränga 200 000, faktiskt. Nå, efter den här redigeringen, ska jag vila från texten i ett par dagar. Möjligtvis ska jag fundera på att börja på något nytt, vilket just nu känns lite panikartat -- för jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag skulle kunna göra en fortsättning på mitt Charlie-äventyr. Hon har ju en del oavslutade affärer, som dessutom skulle ta henne till Sverige, vilket kunde vara kul. Jag tänkte placera henne på västkusten, och låta en del av hennes liv vara kvar i England, som parallell handling. Sedan kunde jag fortsätta på den där andra historien som jag visat smakbitar från, men allvarligt talat har jag ingen aning om vart den ska leda, och den intresserar mig inte så jättemycket heller. Den är för övrigt skriven i den där stilen som svenska förläggare trivs med, och dessutom förlagd till Sverige, vilket kanske skulle ha gjort den lättare att sälja senare. Men jag gitter nog i ärlighetens namn inte fortsätta på den. En fortsättning på Legacy är ganska given, men eftersom jag antar att den kommer bli ett lika stort projekt som den första boken, får jag nog ta en paus innan jag orkar.
Jag kanske borde dra fram mina gamla pärmar med påbörjade "romaner" och se om det finns några roliga alternativ där. Både Legacy och Det rätta skälet är ju urgamla idéer. Jag har nog haft fler, som kan vara värda att utveckla. Fast vem vet? Det kanske räcker med två romaner? Been there, done that? Time to move on? Rikta energin åt mer nyttiga håll? Jag tror visserligen inte att det här är ens tänkbart -- i mitt huvud kan jag inte se mig sluta skriva -- men vi får se. Jag har ägnat en ganska stor del av min tid åt överspända drömmar redan. Kanske dags att på allvar ta klivet ut i verkligheten och förankra mig där, innan jag kan återuppta min favoritsyssla? Jag ska i alla fall göra klart Legacy först!

-------

Lite senare (ja, jag vet: för er som läser för första gången spelar det inte riktigt någon roll att det här inlägget har blivit längre. Men jag ville ändå klargöra att jag nu förlänger den tidigare posten, genom att lägga till lite ny information):

Äsch! Jag undrar var jag har lagt pärmen med gamla anteckningar. Jag var uppe på vinden, och drabbades där av en svag erinring om att jag faktiskt redan hämtat den från boxen den legat i en gång. Men var den har hamnat sen... Ingen aning. Hm *irriterad fnysning*. Den måste ju ligga någonstans i huset. Men var??

Hursomhelst... Har ni någonsin skadat er som era karaktärer någon gång? Förstår ni vad jag menar? I Det rätta skälet nämner jag någonstans att Charlie en gång skrapade upp sin armbåge i sin barndom. Vilket jag själv gjorde ett par veckor efter att jag skrivit om det (manglade hela eländet till en köttig massa, närmare bestämt. Som min kära far sa när han såg ärret: "det är ju tur att du redan är gift"). Den här gången råkade jag lägga handen över grillgallret och bränna skiten ur min handflata. Tvärs över, precis exakt som en av karaktärerna i Legacy, i en scen jag redigerade så sent som förra veckan. Gud i himlen vad ont det gör att bränna sig på det viset!! Det måste jag komma ihåg. Nu är det inte så att jag självmant utsätter mig själv för diverse grymheter i syfte att göra någon slags research på mina böcker. Det blir liksom bara så. Men det gör inte mindre ont. Och är inte mindre intressant. Som sagt: författare är nog ganska knäppa i huvudet...

Det var ingen allvarlig brännskada, för övrigt, för er som undrar hur jag nu kan sitta och skriva om saken. Jag har förvånansvärt bra läkekött, så nu känns det knappt längre heller. Det var samma sak med såret på armbågen. Jag gick inte till doktorn med det (det var sent på kvällen, och det där med att ligga och självdö på en slö akutmottagning har aldrig riktigt varit min melodi). Däremot badade jag i saltvatten för att det skulle läka fort. Det ska visserligen vara rejält farligt, med tanke på alla bakterier som frodas i saltvatten -- men det visste ju varken jag eller min kropp på den tiden, så det gick jättebra.

Olja och vatten

Gamla, goa bokmässan, ja. Detta event som jag velat gå till varenda jäkla år, men inte kunnat. Förra året var den enda dagen jag kunde, precis den dagen då det bara var öppet för branschfolk. Branschfolk. Branschfolk. Smaka på ordet. Finns det något värre och samtidigt mer underbart?? Vilken esoterisk, mystisk, härlig grupp det är. Branschfolk: den goda, exklusiva olivoljan, som skiljer sig snyggt och lite överlägset från det vanliga, tråkiga vattnet. Som får egna dagar på bokmässan.
Avundsjuk... vadå, jag? Kanske lite. Men mest för att jag själv så gärna skulle vilja tillhöra den där exklusiva klicken.

Det här året skulle jag förstås kunna gå -- jag har ju helgen fri. Min man var till och med lite sugen på att följa med, eller åtminstone halvt intresserad, så där halvt intresserad som bara han kan bli. Men... men... Det blir en alldeles för lång dag. Och vem ska ta hand om barnen under tiden?? Jo, visst, det finns kanske folk som kan, men är det rätt att ta kål på dem via ett par energiska monster, bara för att jag ska få en chans att nosa på böcker och författare... eller nej, det blev fel... Men kolla in mässan, då? Är det rätt av mig? Har jag rätt att vara ännu mer självisk i år än jag redan varit? Svar: nej. Det är således inte rätt att lämna ungarna hos sin pappa heller, för han har jobbat som ett litet svin de senaste veckorna och behöver avlastning och lite ömhet. Så nej -- ingen bokmässa för mig. Och kanske heller inte förrän:

a. Barnen blir lite mer självgående, eller
b. Jag själv blir branschfolk och måste gå dit för att sätta mitt underbara namn på litteraturkartan och befästa min storhet i folks sinnen (om ni himlar med ögonen just nu, så gör ni heeeelt rätt)

Jag jobbar faktiskt på att bli branschfolk, det gör jag. Legacy växer vackert. Vi snackar nu om 183 000 ord. Igår hittade jag en scen som jag ännu inte skrivit. Det känns sådär oförskämt bra. Completeness. Så känns det. Det är fantastiskt hur rätt den här historien känns, redan nu. Om den är bra eller inte, vet jag inte. Jag är kär i den, i alla fall. Det är egentligen lite fantastiskt hur någonting kan växa och bilda en hel bok, utan att man har en aning om vad den ska handla om från början. När jag började skriva Legacy hade jag en början, sedan en scen någonstans i mitten, som jag kände att den skulle vara med. Och genom att addera lite här, och lite där, både före och efter mittenscenen, huller om buller, utan en tanke på egentligen vart historien skulle leda -- har det blivit en hel historia. På över 400 sidor. Det är kul, som experiment betraktat. Det går att skriva helt och hållet intuitivt. Bara man litar på sig själv, och stänger öronen för rösten som säger att saker och ting är omöjliga. För det är de sällan. I alla fall inte när det gäller författarskapet. Bara lite när det gäller att gå på bokmässor. Fast i ärlighetens namn, gör det inte så mycket, att jag inte går. Jag är anpassningsbar: jag trivs lika bra med att vara hemma.

Men... Nosa ordentligt för mig, alla ni som har chansen att gå dit, okay? Och ha det så kul!!!

Ode till en tordmule

En del saker vill man dela med sig. Saker som man liksom tycker är fantastiska, eller speciella. Idag tog jag med barnen till sommarhuset vid kusten. Det är kul att hoppa på klipporna: ungarna älskar det där och själv gillar jag att vandra omkring och spana ut över havet. Idag var det sådär ljummet i luften, och himlen var dramatiskt gråblå, vinden ganska frisk, sådär så att det gick skyar över vattnet. I sådant väder blir klipporna speciellt röda, och underbart vackra.

Vi strövade ner på stranden, för att se om det flutit upp nåt kul. Det hade flutit upp nåt. Men inget kul. Bara nåt som var lite sorgligt, men fint: en tordmule. Jag har aldrig sett en tordmule förut, visste inte ens att de fanns häromkring. Men här låg en, mitt bland sjögräs, musselskal och sand. Alldeles hel var den. Jag tog en pinne och vände den försiktigt runt, och då var fjädrarna i nacken mjuka och fluffiga. Så ledsamt, att en så vacker varelse skulle behöva dö. Fast lite fint var det, att titta på den med barnen. De ville ju laga den, så att den kunde flyga iväg. Jag funderade ett tag på att ta bort den från stranden -- kanske begrava den någonstans -- men det fanns inget att bära den med så vi lät den ligga. Senare, när vi gick tillbaka mot bryggorna, kom jag att tänka på att det simmat en liknande fågel i hamnen, då vi kört ner där. En efterlevande partner? Stackarn.

Häromveckan satte sig en häger precis på stenpiren när vi kom körande. När vi kom, blev den rädd, och lyfte, sådär tungt som stora fåglar har för vana. Det är en mäktig syn. Man ser ofta storskarv i vattnen däromkring. Denna lite dystra, men fascinerande fågel som folket här i trakten benämner "ålekråka". Man kan givetvis se änder. Svanar. Måsar, såklart. Min favorit strandskatan, men bara om sommaren, förstås. Fast nu vet jag inte om jag ska byta favoritfågel. Tordmular är väldigt, väldigt vackra: som en liten, svartvit version av en lunnefågel. Ja, det ska erkännas: jag gillar fåglar. Gillar att studera dem, och att titta på dem överhuvudtaget. Det är vackra djur. Och det är en vacker värld.

Skrivandet då? Det här är ju en skrivarblogg, så man kanske ska rapportera åtminstone lite av vad som händer. Jodå, det går framåt. Med skräckblandad förtjusning kan jag konstatera att en del scener lagt sig ytterligare tillrätta. Det här med att följa det karaktärerna vill, gjorde att jag insåg att jag måste stryka en kortare scen (500 ord, kanske) där Charles talade och uppförde sig som Charles inte talar och uppför sig. Där han knappt en skulle kunna tala, för att han skulle vara så förbannad att han knappt fick ur sig ett ljud, hade jag gjort honom kall och lugn. Så jag tog bort det, och fick honom att reagera som han skulle; genom att säga något kort och upprört, och sedan gå därifrån för att tjura på sitt rum. Som belöning fick jag en hel scen extra -- och nu var det Samuels som bjöd på sig själv. Jag har ju lagt ut en liten introduktion på honom förut, närmare bestämt här, och... Ja, han är bra att jobba med. Effektiv, snabb, tydlig. Så nu utkristalliserade sig ännu en scen. Jag tog en annan, redan skriven, och flyttade den till ett ställe lite längre fram i texten, för att skapa luft mellan olika händelser. Pysslade lite med text jag redan hade, så att den flöt bättre. Det som har varit lite problematiskt, börjar nu bli ganska sammanhängande. Det gäller att pilla och dra och ändra om tills det känns rätt. Och inte ge upp! Och det gör jag ju inte när jag kommit så här långt, förstås.

Nej, nu ska jag se på The Boston Teaparty. Jag gillar ju Filip och Fredrik. Skäms inte för att medge att jag har High Chaparall på DVD. Älskade Grattis världen. Myggan går för sent för att jag ska kunna se den, men jag skulle förmodligen ha skrattat även åt den. Sån är jag.

Galghumor levererad av en clown...

Någon har sinne för humor. Nej, det är inte jag själv. Någon. Någon som balanserar på den där härliga gränsen mellan elak ironi, träffsäkerhet och skämtlystnad. Ja visst: antingen är det Alex Schulman eeeeeeeeeller......... Kan det måhända vara Ronald MacDonald?

När min man kollade posten imorse, så hittade han ett brev som förmodligen pressat sig till ena kanten av brevlådan, vilket gjorde att vi måste ha missat det när det kom i fredags. Brevet var adresserat till "målsman för Linda Govik". Bwahahahaaaaaaaaaaaa!!! Humor!! Redan där! Min man rynkade näsan, lite halvt roat, halvt irriterat, och konstaterade att det måste ju vara honom de menade. Det stämmer också. Tänker man efter är jag ganska omyndigförklarad, så här utan jobb eller sysselsättning. Min man tvingas ju dra hela lasset. Jag har ingen inkomst. I alla fall ingen att skryta med. Häromveckan fick jag faktiskt köpa mat på krita. "Ehh... Oj då... Kortet funkar inte, säger du? Kan min man komma tillbaka och betala lite senare, tror du?" Jesus KRISTUS vad förödmjukande. Tack gode GUD för att man bor i en liten stad. Tack och PRIS för att det här med att handla på krita inte är särskilt ovanligt i den här lilla staden. Det blev bara lite pinsamt. Just för stunden.

Hursomhelst... Vad vad det nu i kuvertet, undrar ni säkert. Jo, ser ni, det var -- håll i er nu -- en Happy Meal-box! Och en inbjudan att bli medlem i Ronald MacDonald-klubben! Tjoohooo!! Inte en dag försent! Som jag har väntat!! I... tjugo år, minst. Och följer målsman med till närmaste restaurang, får jag dessutom fylla min Happy Meal-box med ett helt Happy Meal. Gratis. Vad mer kan man begära? Ja, här står man på ruinens brant. Utfattig. Utblottad. Deprimerad. Och vem kommer, med solsken och glädje -- om inte Ronald MacDonald himself? Kul. Tack, MacDonalds.

Som ni kanske märker, har jag inte ägnat mig sådär jättemycket åt mitt skrivande idag. Lite, lite finputs på en scen som jag redan varit och finputsat på, men mer har det inte blivit. Ibland måste man fylla på energidepåerna och sinnesintrycken med lite annat. Det blev en skön promenad, genom äng och mark, skog och hav. Saltluft, mustig höstdoft, prunkande färger. Naturen är vacker nu.

Och imorgon väntar jobbsökningar och andra sådana saker som Måste Göras. Sådana där saker som får mig att inse att jag är vuxen. Och inte alls blir yngre. Vad än MacDonalds vill få mig att tro.

Redigeringsmackel

Den här tillägget har tillkommit genom Johannas kommentar på föregående post. Tänkte ge en rejäl rapport om läget, och sådana brukar i allmänhet (för mig, i alla fall) bli längre än vad jag klarar på en kommentarspost. Så nu gör jag ett helt inlägg.

Nå... Nu har jag, med Johannas råd i bakfickan, och mekanikerkepsen käckt på sned, kämpat med min scen, där Charles figurerar. Denna trevliga antagonist, som i vanliga fall är en kraftfull, intensiv man, med scener som är lätta att skriva, men som här inte riktigt velat vara med. Jag håller också fullständigt med Johanna: karaktärerna ska inte behandlas som viljelösa marionetter. Visst kan man styra dem (det är ju jag som skriver) men i huvudsak ska man "lyssna inåt" och helt enkelt skriva utifrån karaktärens personlighet, och inte din egen. Alltså, fick jag verkligen fundera över hur scenen ville skrivas, och hur rösterna skulle låta.

Nu är Charles ingen karaktär vars POV jag använder mig av, mest för att jag vill hålla hans tankar och motiv dolda för läsaren. Den scen jag nu kämpat med, är en scen där hans liv just har kastats omkull, efter ett vad han tycker är ett enormt svek mot honom och hans familj. Alla hans värderingar har dragits undan, och han börjar inse att den han trott sig kontrollera, inte alls är villig att göra som han säger. Samtidigt hotas hela hans tillvaro, och han vet att tiden han har på sig att rädda sig själv och sitt är knapp. Han är med andra ord desperat, ursinnig, hämndlysten och frustrerad. Den han vill hämnas på -- är inte där. Den som är där istället, är livrädd och panikslagen, och det är den personens POV jag har att spela med. Vilket gör det hela lite svårare. Jag måste balansera en del dialog, där Charles avslöjar en del av sin inre konflikt, samtidigt som jag måste hålla fokus på den stackare som råkar ut för hans vrede. Det var allt detta jag hade att kämpa med. Jag skrev om lite, och ändrade ett par saker som kunde störa, så att scenen blev lite "renare". Jag ville liksom ha fram essensen av problemet, för att undvika förvirring. Sedan bantade jag bort lite dialog, och behöll det som var viktigast. Och nu tror jag äntligen att jag har naglat Charles mot väggen. Det är så här han vill ha scenen -- eller åtminstone i den stilen. Så ett par omgångar till, så tror jag att jag har någonting där.

Sedan, efter det här, kollade jag på de närmast efterföljande scenerna också. Och där var/är det en del kaos. Det var en del spretiga scener, som var uppdelade i några sorts cross-sektioner; ni vet:

Scen på båt -- första dagen

Scen i hus -- första dagen

Scen på båt -- andra dagen

Scen i hus -- andra dagen

När det lika gärna kunde vara:

Scen på båt - en dag

Scen i hus - en dag

Punkt slut. Inget tjafs. Det var lite frustrerande ett tag, för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det snyggt. Jag började med att slå samman båtscenerna. Pressade ihop det hela till ett enda tillfälle. Det blev rätt bra, och mer tydligt. Men nu är det då resten... Husscenerna. Och där vet jag inte hur jag ska göra. Jag måste fundera. Dels över hur jag vill formulera det...

............................................

.........................

..........

Nej... Just det ja... Backa lite...

Innan jag slutade igår, ändrade jag ju faktiskt en dialog i en tidigare scen. Det löste åtminstone ETT problem för framtiden...

Okay, så slipper jag åtminstone det...

Men sedan är det resten... Det är nu allting liksom drivs till sin spets, och allting mynnar ut i tragedi och elände och mörker. Charles är en del av det -- och jag har fortfarande inte förstått riktigt vad som driver honom, just på grund av att han är så vrång, och så komplex. Så jag vet inte riktigt varför han gör en del saker. Hur jag ska få fram kärnan i hans motiv. Intuitivt vet jag -- men hur ska jag få ner det på ett bra sätt, utan att det blir vare sig övertydligt (vilket är en risk om man försöker övertyga sig själv samtidigt) eller vagt (om man inte riktigt kan formulera det)? Samtidigt, eftersom jag inte alls kommer att få tillfälle att förklara rent ut för läsaren vilka hans motiv är och varför han handlar som han gör -- det passar liksom inte -- måste jag blint lita på att läsaren vet själv, eller åtminstone känner att det är rätt. Allt det här gör det lite läskigt. Jättekomplicerat. Men... det är en utmaning. Det är det som gör redigering så kul -- det är som att lägga pussel. Och jisses, vad nöjd man blir när bilden blir rätt och man börjar bilda ett snyggt mönster!!

Roliga bekymmer

178 950 ord. Det här går åt pipsvängen. Nåja, man ska kanske inte bli arg över att romanen växer när man redigerar. Fast den måste ju växa på ett bra sätt. Hursomhelst, så tror jag att det än så länge inte är någon fara just för Legacy. Som jag kanske har påpekat redan, så känns den under kontroll. Redigeringen skalar bort det som känns töntigt, och tar fram det väsentliga, så att det blir vasst och bra. Jag hade till exempel ett parti som jag skrev lite innan jag kände min karaktär riktigt och... Ja, jag erkänner: den var cheesy med double cheese on cheese, som det brukar heta på ren amerikanska. Och så får det inte vara. Inte i den här boken, i alla fall.
Så nu skrev jag om rasket, och lade karaktärens röst så som den skulle låta, om jag inte låtit mig själv förblindas av "nu ska jag skriva en scen som är lite laddad och rolig med sexuell spänning"-tänket. Den kunde nämligen inte bli så, eftersom det inte passade karaktären och för att det faktiskt inte fanns någon sexuell spänning närvarande. Konflikten låg på ett helt annat plan, och jag såg till att lyfta fram den så gott jag kunde, vilket gudskelov slutade med att det hela blev känsloladdat och finstämt istället. Ingen cheese -- åtminstone inte som jag ser det. Säkert adderade det här fixandet och trixandet en hel del extra ord till mätaren, men det får det vara värt.

Idag kämpade jag också med en av de mer brutala scenerna i boken, för att få den rätt. Men den är svår. Jag har skrivit om den till guds förbannelse, och det känns aldrig riktigt klockrent. Det är Charles som figurerar i den här scenen, och hans röst brukar annars vara väldigt lätt att få fram. Just här, är han däremot extremt vrång. Han vill faktiskt inte vara med alls. Jag hoppas att det beror på alla de känslor som är inblandade, vilket gör att det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är han vill ha sagt och vad hans motiv är. Tro mig, i den här scenen har han... en hel del motiv. Jag tror dock att jag börjat få kläm på det hela nu -- åtminstone känns det som om jag är på rätt väg. Jag får kämpa lite till, och se vart det leder.

Och nu ska jag... gå och lägga mig. Tjingeling!

Stoppa mig, den som kan

Jag blir lite full i skratt när jag redigerar. Inte över historien i sig -- den är väl inte så upplyftande på det viset -- men över ordet "redigering", som för mig har en viss innebörd av att man åtminstone inte skriver nytt material, utan putsar på de stycken man har.... Nå, i mitt fall är det inte riktigt så. Glatt och obekymrat växer boken. Som en jäsande, okontrollerbar deg. Det tycks mig som om jag har ungefär samma problem som min husgud, Diana Gabaldon: kortare historier är en omöjlighet. Jag har aldrig skrivit en novell i hela mitt liv. Kan liksom inte. Om man inte räknar med de där proven i svenska man hade i skolan, där man blev tvungen till det. Men även de blev oförskämt långa. Jag är inte bra på att vara kort och koncis. Inte ens när jag skriver meningar. Det där korthuggna, svenskt stilistiska som så många hanterar till fulländning (Carina Rydberg, Karin Alvtegen, Camilla Läckberg) har jag aldrig riktigt klarat. Det blir för yvigt. Möjligtvis är det just den saken som renderade kommentaren om min "engelska ton", hos det senaste förlaget. Jag är lite... engelsk. Amerikansk, liksom. Fast jättesvensk på samma gång. En sorts halvfigur. Alltid förvirrar det en del. Jag kanske skulle byta namn? Skriva under pseudonym? Linda Irene Goodbay, kanske -- det låter lite spännande: som en piratbrud. Lägg till en lapp för ögat och en papegoja på axeln, så är jag redo att erövra de sju haven. *BWAAAK -- Polly wants a cracker*. Fast det är klart, med tillräcklig vidsynthet och innovationsförmåga finns det ju utvägar som inte innebär att jag måste byta namn eller medborgarskap för att få ut åtminstone den ena av mina böcker. Allt beror på. Och mer säger jag inte om den saken, för, som sagt: det beror väldigt mycket på, och jag vet inget alls ännu. Som alltid: time'll tell.

Nå, tillbaka till mitt skrivande. Med Legacy är det inte riktigt så att det bara är en massa ord som hamnar på sidorna. Självklart inte. Allt har ju sin förklaring. Allt jag skriver mynnar ut i något, och har kontakt med resten av berättelsen. Det är som det ska vara, med andra ord, och följaktligen, finns det heller inga överflödiga stycken. Okay -- ärligt talat så har jag ingen koll på den sista halvan av boken, och det kan mycket väl hända att jag hittar en del som kan tas bort. Trenden har dock hittills varit att det mest tillkommit en massa. Och det kommer säkert att fortsätta på samma vis. Det som tas bort kommer att bli det där enda steget bakåt, innan jag tar mina sjumilakliv framåt. Detta betyder, för alla som är någorlunda hemma på matematik, att resultatet kommer att hamna på en god del över de blygsamma 150 000 jag satte upp som första mål. Möjligtvis mer än de 176 000 den ligger på nu. För att vara riktigt ärlig, vet jag redan nu att jag inte kommer kunna hålla in tyglarna på resten av historien heller. Den kommer att växa ytterligare. Bli enorm. En tegelsten. Tja. Varför inte? Så har man gjort det också.

Sex, våld och Alex Schulman

Tydligen var det bra med lite vila.
Jag tog upp skrivandet igår kväll, och lyckades förvandla ett par mindre roliga scener, till riktigt roliga sådana. Det är ju så, med en del stycken, att de måste vara med för att förklara ett eller annat... men att skriva dem känns på något vis väldigt segt och omotiverat, därför att man inte riktigt hittat den där snärten, som lockar till läsning. I mitt fall betyder det en hel del tjöt, utan dialog. Dialogerna är nämligen mitt starkaste kort, och det är där jag trivs allra bäst som författare. Alldeles för långa scener utan dialog blir ju också lätt utdragna och oengagerade, så det kanske är en bra sak.
Nu hade jag en hel hög med långa, förklarande texter på rad, som först fick mig att tappa sugen (vilket förklarar en del av in svacka) och sedan fick mig att börja fundera på alternativa lösningar. När jag väl satte mig ner och skrev, gick det faktiskt lättare än jag trott från början. Det blev lite nya scener, som kändes fräscha och intressanta. Fortfarande behövs finputs -- givetvis, eftersom det handlar om en total omskrivning, och alltså måste ses över -- men jag tycker resultatet blev mycket bättre. Nu är jag på sidan 214 av 396 i min första redigeringsrunda, och... Tja... Den håller än så länge. Jag kan inte säga annat. Den håller jämnt tempo, har inga partier som släpar och drar, och är riktigt vågad. Tycker jag, alltså (men min åsikt är förvånansvärt subjektiv).
Det är inte så att det är sex och våld sida upp och sida ner (undrar om det här kommer att göra min blogg till första träffen på Bloggportalens mest populära sökord? Jag kanske ska slänga in ett "gruppsex" och "Alex Schulman" här också, för säkerhets skull)(tyvärr har jag av naturliga skäl inte lyckats klämma in just Alex S någonstans i romanen, men det ska inte förnekas att det hade varit himla kul. Han och häxan Surtant. Elaka människor är uppfriskande härliga).... Ummmm... Var var jag nu? Jo, våld och sex. Visst är det en del av det där på sina ställen, det går inte att förneka, men det är inte (alltid) lika explicit. Det är mer känslan. Konflikterna är såpass åtdragna att det blir vågat på grund av det. Samtidigt är det tillräckligt oromantiskt och chockerande för att hålla det från kategorin "romantiska romaner". Just nu har jag faktiskt ingen aning om vad det är för slags genre jag rör mig i. Men vem bryr sig? Fans of Diana Gabaldon will love this novel, som alla sorgliga wannabe-författare desperat skriver på omslaget för att få sålt sina ynkliga böcker som ingen annars skulle ha velat ta i med tång. Jag ska skriva det med stora bokstäver, tvärs över mitt omslag. Comic Sans. Guldfärg. Och med tillägget: ... and Alex Schulman would hate it. Så får vi se vem som skrattar bäst. Sist.

Äsch... Dags för morgonens första kopp kaffe (nu förstår ni kanske varför det här inlägget är lite förvirrat. Hade det varit handskrivet hade texten varit darrig och lite sned också)

Rapport om ingenting

Tja, ni undrar kanske var jag tagit vägen. Eller så tycker ni helt enkelt att det är skönt och lugnt här på bloggen. Så kan det ju också vara. Fast jag hoppas inte det.
Hursomhelst, så är det mycket verklighet och lite dikt just nu, så det är därför det är så stillastående här. Jag hinner inte skriva, och när jag hinner, känner jag mig just nu alldeles för urlakad för att orka, så då hittar jag på en hel massa annat att göra. Så följaktligen, finns det inte mycket att rapportera om i bloggen. Jag har faktiskt... håll i er nu... en svacka! En liten en. Men just nu kan jag bara stirra på mina texter och känna *suck* när jag ser dem. Så är det ibland -- och jag har, under den tid jag faktiskt sysslat aktivt med mitt skrivande, med ett riktigt mål för ögonen alltså (skrivit har jag ju annars gjort i hela mitt liv) kommit underfund med att man faktiskt ska tillåta sig att känna sig urlakad och trött och inte alls sugen på att skriva ibland. Det som kommer därefter, brukar nämligen vara en riktigt bra period. Så *gääsp*, jag håller mig undan Legacy i nåååågra dagar till. Eller någon dag, då. För mina svackor brukar, ärligt talat, inte vara särskilt länge. Om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag ju.

Annars letar jag fortfarande jobb. Det kan ju också vara en källa till trötthet. Var på AF-möte idag, till exempel. Jag vet att de försöker hjälpa en. Jag vet att de är vänliga och att de har press på sig, de också. Men när det står en flåshurtig människa framför en och på fullaste allvar säger: "Ni måste vara beredda på att skaffa jobb utanför er bransch. Det kanske blir det bästa ni någonsin gjort... Jag hittade till exempel ett jobb bara imorse, som inte krävde någon erfarenhet alls. Hjälpreda till skorstensfejare! Va? Vore inte det något, så säg?"
Och då sitter man där, kontrollerat på stolen, och anstränger sig för att inte ställa sig upp och vråla: "MEN FÖR H-E!!! JAG HAR VÄL FÖR F-N INTE SLITIT HÄCKEN AV MIG I FEM ÅR OCH DRAGIT PÅ MIG EN KVARTS MILJON I STUDIESKULDER, FÖR ATT BLI HJÄLPREDA TILL EN J-A SKORSTENSFEJARE???" Intet ont om skorstensfejare, alltså.
Men... Ja, ni fattar. Man blir lätt på dåligt humör. Och då påverkar det ens geist. Ibland, så där. Faktiskt oftast när man konfronteras med det, genom en pedagogiskt hurtig människa med glitterblick och tonfall som passat bättre på en dagisfröken.

Men som sagt -- det vänder. Det gör det. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Bara lite, lite trött.

Bloggturné med Ann Ljungberg

Idag har jag en besökare här på min blogg -- och en mångsidig sådan, till råga på allt. Ann Ljungberg är lektör, kursledare och författarcoach, nybliven förläggare i och med Alf Bokförlag samt medförfattare till inspirerande Skrivarkalendern. Hon är dessutom riktigt hemma på det här med båtar (vilket i sig är nog för att rendera en hel del beundran från min sida) och ligger nu för ankar med sin segelbåt någonstans i trakterna kring Sevilla. Just nu är hon dessutom på en virtuell (givetvis) Bloggturné -- och nu har turen kommit till mig! Jag hälsar dig varmt välkommen till min blogg, Ann!

Ann: Tack. Och varmt tack för att jag får komma.

Linda: Du är välkommen att välja fritt ur mitt cyberbarskåp. Vad blir det helst,
om du får välja?

Ann: Mmmm tack, då vill jag gärna ha en 'rum punch'! Vill du ha mitt bästa recept
på en sån? Jag kan lägga ut det på min blogg.

Linda: Det vore perfekt -- tack!

Vidare, så. Under min utbildning till civilekonom pressades hela tiden på vikten av flexibilitet och att hänga med i utvecklingen. Alla företag i alla branscher gör också detta -- utom, tycker jag mig se, bokbranschen. Jag har fått för mig att denna fortfarande är en smula stelbent och traditionell. Vad anser du om det här?

Ann: Jag håller delvis med. De stora förlagen verkar jobba på ungefär samma sätt som de alltid har gjort, med den skillnad att i början hängde bokhandel och förlag tätt ihop. Vi kanske får en återgång till det nu i och med Natur & Kulturs köp av Svenska Internetbokhandeln? Att inte ta emot manus elektoniskt känns stelbent och inte särskilt miljövänligt när det både ska skrivas ut och skickas med post.

Linda: Absolut. Och förbaskat dyrt för författarna är det också... En annan sak som jag har märkt är att författare -- även oetablerade -- i de anglosaxiska länderna jobbar uteslutande genom agenter. I den allra första kontakten sänder man också vanligtvis ut synopsis av boken innan man skickar själva manuset, för att dra ner arbetsbördan för samtliga inblandade. Agenter är en tämligen ny företeelse här, och förfarandet med synopsis har jag hittills bara sett hos ett enda förlag i Sverige. Med den ökande belastningen på förlagen, tror du att en sådan utveckling blir trolig även här i framtiden?

Ann: Jag börjar se små tecken på att svenska agenter tar till sig debutanter och det finns flera exempel på debuterande författare som får agenter och utlandskontrakt redan innan deras böcker är utgivna i Sverige. Det är en spännande utveckling - på gott och ont. En författare får ännu ett nålsöga att ta sig igenom men samtidigt chans att nå en bredare publik.

Linda: Om vi skulle återvända ett ögonblick till det här med att hänga med i utvecklingen, känns det som om de små förlagen -- ditt eget, inte minst -- är snabbare på att anamma ny teknologi och flexiblare arbetssätt. Få "unga" förlag verkar arbeta som de väletablerade, större. Vad tror du detta beror på? Och tror du att arbetssättet förändras med storleken -- att det blir mer traditionellt ju större förlaget blir?

Ann: Vi måste sticka ut, hålla kostnaderna nere och göra vad vi kan för att förändra hanteringen av "råvaran", dvs författarnas manus. Små förlag jobbar ofta med frilansande redaktörer, lektörer osv - vilket t ex innebär att ett manus som kommit in till förlaget kan finnas hos en tillgänglig resurs mycket snabbt. Men det är klart att vid en viss brytningspunkt blir det mer kostnadseffektivt att ha egen personal och då finns förstås en risk att arbetssättet måste ändras.

Jag tycker mig se en förändring i hur böcker marknadsförs, både hos stora och små förlag. Författarna OCH läsarna blir mer delaktiga vilket är spännande - med jippon, författarbloggar, bok-communities och *ta-daa* bloggturnéer.

Linda: Ja, det där med marknadsföring, ja... Säljer en bra bok verkligen sig själv? Hur ser du på författare som marknadsför sig själva? Fult eller nödvändigt?

Ann: En efterlängtad bok av en känd författare kan nästan sälja sig själv - oavsett om den är bra eller inte. Och de satsar förlagen ändå stora marknadsföringsummor på. Jag tycker absolut att författare ska marknadsföra sig själva, det behöver inte vara fult. Det är nödvändigt att visa att man står för sin produkt men behöver kanske inte innebära hemma-hos-reportage i raff-set eller bantningsbilagor...

Linda: Nej, det är nog klokt att dra gränsen någonstans. Hålla sig inom ramen för yrket, på något sätt. Vad tror du om bloggarnas roll i marknadsföringen, då? Om bloggen som "marknadsföringsverktyg"?

Ann: Det går inte att sticka under stol med att det här är en slags marknadsföring. Men jag börjar inte vråla: "Hallå hallå alla som köper våra böcker efter att ha läst denna intervju får 20 % rabatt!!!" Det är ren reklam medan marknadsföring t ex handlar om att medvetandegöra och bygga ett varumärke. Det gör vi nog alla som bloggar - på ett eller annat sätt.

Linda: Onekligen (sneglar lite åt vänstermarginalen på min egen blogg... Står det verkligen "gratis" där? Ja, det gör det, faktiskt...). Sedan, slutligen... Har du en fråga du vill ställa mig?

Ann: Vilka marknadsföringsinsatser är du själv beredd att göra när (inte "om" :-) din roman blir utgiven?

Linda: Oj... En hel del, skulle jag vilja säga. Inte bara för att det är nödvändigt, utan för att det här med marknadsföring är något som intresserar mig (tro det eller ej, men min utbildning verkar ha fungerat...). Samtidigt är det -- rätt hanterat, förstås -- ett underbart sätt att skapa en kommunikation med läsarna. Men som sagt: det är nog dock viktigt att begränsa sig en aning. Vara genuin i sina insatser. "Underskatta aldrig dina läsare" -- det tycker jag ska gälla på alla nivåer: i skrivandet, men också utanför det, i marknadsföring och övrig kontakt.

Jaha, det var allt jag hade... Då tackar jag för att du ville komma hit. Det var verkligen roligt och intressant!

Ann: Tack själv!

--------------

Ett stort nät

Jag vet inte hur det kom sig, att jag började tala om totemdjur och kraftdjur med Ruth, Kat, Janice och Grace över internet. Jag tror Kat nämnde att hon kommit underfund med att hennes måste vara en trana, och så sa Janice att det var hennes också. Sedan sa Grace att hon tyckte det här var jätteintressant. Sedan var diskussionen igång. Själv hade jag inte direkt hört uttrycket förut. Bara i periferin, sådär, utan att det intresserade mig särskilt mycket. Så här är det tydligen:

Varje människa har sju totemdjur. Dessa djur är som ett personligt "horoskop" där djuren representerar våra krafter och egenskaper.Inget djur är bättre än något annat. Musen är djuret som studerar saker mycket ingående och nära. I dag är det en mäktig gåva att ha med sig när vi annars springer förbi så mycket information.Djuren har olika positioner runt oss, i de olika väderstrecken, och deras egenskap beror även på vilken plats djuret har.Utöver totemdjuren har vi också kraftdjur. Det är våra personliga skyddsdjur. (http://kvinnokraft.net/totem.htm)

Det lät ju kul, tyckte jag. Undrar vad mitt kraftdjur är? Det finns tydligen också olika sätt att ta reda på detta: meditation är det vanligaste (vilket låter krångligt). Eller så kan man ställa sig vissa frågor, som ska leda fram till vilket djur det gäller. Eller fråga efter det, och hålla alla sinnen öppna för vad det kan vara. Jag valde det sista, lite halvt på skoj. Funderade sedan lite på, vilket djur som kontinuerligt spelat stor roll i mitt liv. Jag kom, till min förfäran, bara på ett enda. Det enda djur jag verkligen fruktar, men också fascineras alldeles obönhörligen av. Som jag tycker är spännande, men jävligt hemskt. Ni vet, inte sant? Om ni följt min blogg, vet ni. Just det: spindeln. Och så fort jag kommit underfund med det här, kändes det faktiskt helt rätt. Om det nu fanns nåt sånt som kraftdjur, så var spindeln mitt. Givetvis.
Sålunda, slog jag upp betydelsen av att ha en spindel som kraftdjur. Och... Jag måste säga att beskrivningen på spindelns egenskaper faktiskt -- faktiskt, allvarligt -- var riktigt chockerande att läsa (http://www.linsdomain.com/totems/pages/tarantula.htm):

Creativity and Weaver of Fate
A spider totem teaches you balance
--between past and future, physical and spirit,male and female.She is strength
and gentleness combined.She awakens creative sensibilities and reminds you that
the past is always interwoven with the future.

Tarantulas (and all
spiders) are the keepers of the primordial alphabet and can teach you how to
write creatively. Her body is shaped like the number 8 and she has 8
legs, which is symbol of infinite possibilities of creation.Her 8 legs
represent the 4 winds of change and the 4 directions of the medicine wheel.
Spider's message is that you are an infinite being who will continue to
weave patterns of life and living throughout time. Do not fail to see the
eternal plan of creation.
Those who weave magic with the written word
usually have this totem.

Alltså... Hm... Är det inte lite underligt? Lite? Så där så att man funderar på om det kanske möjligtvis faktiskt ligger nåt i det här med totemdjur? För varför i hela fridens namn... liksom... Hur kunde jag... Ja, jag saknar ord. Jag är ingen New Age-älskare, det ska ni ha klart för er. I min ungdom hade jag kanske en period när jag var mer inne på sånt här, men jag växte ifrån den saken. Jag tror att det finns mer i världen än vad vi ser med blotta ögat, men det är inte så att jag aktivt söker efter denna andra dimension, eller vad det nu är. Så det här... Fick mig ärligt talat att höja på ögonbrynen.

Dessutom var det jätteskönt att få reda på. Det här förklarar min största fobi, liksom -- för min största fobi är inte (vilket ni också vet, om ni läst min blogg) just spindlar. Jag är vettskrämd för DÖDA spindlar. Vilket ju nu känns ganska logiskt, om man ska tänka symboliskt. Spindeln... Kreativitet. Död spindel... Tja.

Ja, det här fick mig i alla fall att byta wallpaper på min datorskärm. Numera pryds den av en spindel -- som en symbol för kreativitet och det skrivna ordet och en hyllning till ett djur som faktiskt är ganska... coolt.

När det flyter, då flyter det

Ingen som behöver en trevlig och arbetsam civilekonom? Har ingen direkt erfarenhet på området, men är snabb på att lära och kan läsa en halv sida på ett par sekunder. Grymt bra på datorer, snackar inte för mycket -- precis lagom, sådär så allting bara blir så himla trevligt på kafferasterna. Har egen bil. Röd, dessutom. Jag har inga pengar till bensin, visserligen, men det ordnar ju sig med ett par veckors idogt arbete. För jag är jäkligt duktig på att arbeta, också. Flitig liten sate. Övertid = inga problem. Mina barn blir aldrig sjuka, och min man är världens bästa pappa och dessutom jättelång och snygg. Fortfarande ingen som vill ha mig? Jag talar flytande engelska? Nähä...

Hursomhelst, i mitt alldeles arbetslösa tillstånd, kan jag ägna en del tid åt mitt konstnärsskap (som det ju så vackert heter, när man gör något kreativt). Idag satt jag några timmar med Legacy. Jag redigerar ju som ni vet romanen, och trivs ganska bra med det. Fast idag hamnade jag på några kapitel där det behövdes lite överbryggningar. Det var Sebastian som utgjorde perspektivet på den första scenen... Eller, nej... Det första som hände var att jag redigerade några av Sebastians scener. Han är en bra karaktär. Han lever. Och efter lite gullande med honom flöt det liksom på därifrån: det blev en ny scen, som kändes självklar. Just det, ja (gud, vad jag älskar Häxan Surtant på Bolibompa på fredagar, förresten!! Hon är stört UNDERBAR. Yngsta dottern är lite rädd för henne, men det är bra, för då kan jag ju krypa upp i soffan med henne och kolla samtidigt. Kan man annat än att ÄLSKA en barnprogramskaraktär som är fantastiskt elak hela tiden? Som levererar utsökta syrligheter som: "Ja, men då tycker jag att du ska posta det och skicka till någon som bryr sig". Ja herregud, ibland är det faktiskt en ren njutning att se Bolibompa!)(och herregud... nu måste jag väl ändå slagit något slags rekord i världens längsta parentes??).... Ummmm.... Var var jag nu? JO -- det är inte alltid det känns jäkligt skönt att skriva, men idag var det faktiskt just precis på det viset. Och faktiskt är det så, att oftare än inte alls, så är det faktiskt numera alltid skönt och roligt att skriva. Idoghet ger resultat!

----------------------------------------

Utdrag ur Legacy, @ Linda Govik, 2007

“That I’m talking to you, doesn’t mean I’ve forgiven you. I’m still disappointed in you. You did wrong. And I haven’t heard you apologize for it, which makes me pretty sure you don’t regret what you did.”

Grandad Hawthorne had been taken back to his bedchamber, and placed under the great, fluffy cover, he looked frail and small. Nothing wrong with either his voice, or his eyes, though, Sebastian thought, and straightened his back in his chair, aching as it was after he’d been sitting leaned over the old man for a long time.

“And you know I don’t think I did anything wrong, which makes an apology rather unnecessary.”

“It bloody doesn’t!”

“It does.” Despite the old man’s anger, Sebastian kept his patient tone. “But by all means, I can give you an apology, if that’s what you want.”

“It is.” Grandad Hawthorne raised his head from the pillow, and glared at him, waiting.

“Well then. In that case, I’m sorry. I’m sorry you can’t understand.”

He fell silent, and watched the wrinkled old face. Wondered how long it would take for his grandfather to realize what the apology meant – and what it hadn’t meant. Not too long.

“That’s not an apology!” Was that a smile, twitching in the corner of his mouth? Sebastian rather thought it was. And sure enough: when the old man continued, his voice was thick with amusement. “Goddammit... You’re just as much a snake as anyone else in this family.”

“Well, adjusting is surviving,” Sebastian replied, softly.

“Hm.” The snort was followed by a moment of thoughtful silence. The halfblind eyes closed to the bright light in the room – Sebastian had, despite the man’s protests, drawn the curtains from the windows, allowing grey, piercing November light to flood the huge bed. “I guess that’s one thing you and your brother are good at. Surviving.”

“Guess so. And Charles just happens to be slightly better at it.”

Again, the old man showed that high age didn’t necessarily mean a faltering head.

“The boy is shrewd. And he knows how to land on his feet. He sure landed softly this time, didn’t he?”

----------------------------------------

Utmanad...

Jaha... Så har man blivit utmanad av Ponnymamman. Utmaningen består i att berätta 8 saker om sig själv. Vilket verkligen är en utmaning, med tanke på att jag liksom inte kan tänka mig något ni inte redan vet om mig... Nåja... Here goes, i alla fall:

-- Mitt favoritträd är fura. För att det är den stoltaste jätten i skogen.

-- Jag spenderade många underbara somrar i min barndom vid ett vackert litet sommarhus i Dalsland och just därför är....

-- ... jag en jävel på kortspel

-- När jag var liten älskade jag de grekiska gudasagorna, och kunde Odysseus och alla stjärnbilder och myterna om dem utantill. Jag läste dessutom sönder min farmor och farfars bok Hexikon, av Alf Henriksson, så att de till slut blev tvungna att köpa mig en egen, som nu har hedersplats i hyllan och bara är lite sönderläst.

-- Den första bok jag verkligen längtade efter att få läsa, men var tvungen att vänta tills jag kunde behärska läsandet, var Roald Dahls "Häxorna".

-- I skolan var jag så blyg och tyst att läraren använde mig som en slags skyddande tyst mur mellan de mer stökiga eleverna (han erkände det själv). Vad som blev av den blygheten sedan vete tusan... Om någon har sett den någonstans, ring mig gärna!

-- Jag gick i samma klass som friidrottstränaren Yannick Tregaro, och vår klass var den mest stökiga och illa beryktade i hela skolan. Vi var också inblandade i något slags udda mediaprojekt, vars syfte aldrig har blivit riktigt klarlagt. Möjligtvis ville någon att vi alla skulle bli filmstjärnor. Det resulterade i alla fall i ett par medverkanden i TV, samt en reklamfilm. Jag föredrog dock att vara bakom kameran som scripta, eftersom jag var jättetjock och allmänt ful.

-- Jag har bott ett år i Peterhead i nordöstra Skottland, där jag jobbade som servitris på ett hotell. Detta efter en pinsamt kort karriär som au pair på den sydvästra sidan av landet.

Den som känner sig manad, får hoppa på utmaningen!!

Lördagen den elfte augusti -- slutet på dagen

Diverse bilder från lördagens äventyr:

(Och det måste jag tillägga, att knappt några av de bilder som publicerats på min blogg, är mina egna. Ruth och Grace har tagit de flesta -- och ska således ha både äran och dessutom rätten till sina bilder. De får alltså inte publiceras eller lånas utanför denna blogg och utan fotografernas vetskap!!)

Intervjupublik -- Diana till höger i bild

Kast med liten påle...


Säckpipemarsch. Ser ni the wee lass där? Så söt!

Trumsektionen

The avenue of the clans. Diana till höger i bild

Den blinde blåsaren med sin hjälpare. Mycket rörande -- och visar dessutom att säckpipa är mer känsla, än visuella sinnen


-------------------------------------------

The Brewhouse var en liten restaurang som låg i ett hus av sten alldeles intill The Fergus Gorge. Sin vana trogen manövrerade Mark trucken med suverän elegans, och lyckades parkera den snyggt och prydligt på den lilla parkeringsplatsen. Vårat sällskap var på tretton personer, och gick i gemensam tropp till restaurangens entré. Där fanns en liten veranda, där överförfriskade unga män satt och drack öl i sommarhettan, de flesta med somrigt bara överkroppar (gifta kvinnor har också ögon, ser ni). Vi hade förbeställt bord, och visades sålunda genom den större restauranglokalen in till ett mindre rum, charmigt rustikt med stenväggar och mörka, fyrkantiga bord. Vi flyttade ihop borden till två parallella långbord. Vid mitt bord, motsatta sidan satt en kvinna vid namn Jackie -- en oslipad diamant och verkligen härlig -- och bredvid henne Janice, sedan Alix, hennes syster K-C och Ruth. På min högra sida satt Mark, på min vänstra Kat, sedan George och Takashi. Mark började med att läsa hela menyn för mig, ord för ord. Jag brukar läsa ganska fort, och hade läst hela menyn när han kommit till första rätten, men jag lät honom hållas. Det var faktiskt lite rörande. På det hela taget, hade både Mark och Ruth varit alldeles underbara hela tiden. Fulla med humor -- även om man inte märkte det på Mark med en gång, blev det tydligare och tydligare för varje dag. Nu kändes det dock lite stelt: för alla tror jag, och inte bara oss. Ni vet hur det brukar vara på middagar? Man studerar varandra, och snacket flyter inte helt lätt och otvunget -- kanske för att det faktiskt är en något tvungen situation. Nå, det skulle nog ordna sig. Mat och dryck är ju, om inte annat, ett bra samtalsämne under sådana omständigheter. Och Marks läsande av menyn var på det viset ganska bekvämt.

Servitören anlände för att ta våra beställningar. Denne man visade sig heta DJ och såg ut som en lyckad korsning av Dr House och den italienske målvakten Colina -- med precis rätt, lätt psykopatiska blick och allting. Gulligt -- och förvirrande -- nog tilltalade han dock alla damer (även den ganska odamiga Jackie) "dear". Vårat bord beställde hursomhaver gemensamt in en massa små förrätter: burritos, tacotallrikar, kokosräkor och annat, och jag (eller rättare sagt Mark, som verkligen gått in för rollen som artig kavaljer) beställde Mongolian Stir Fry till huvudrätt. Någonstans här började stämningen släppa en aning. Det blev lite leenden, och drinkarna som anlände gjorde sitt till. Nu ska jag kanske inte dra hela konversationen mellan Ruth, Mark och mig --det lämpar sig inte för känsliga öron *ahem* -- men det fick oss i alla fall ganska uppsluppna. När ett par söta små barflickor dök upp och frågade om vi ville ha gratis smakprov på öl, blev det... faktiskt ännu roligare. Mark, som ju är tyst, låg nästan under bordet och tjöt av skratt. Det gjorde vi faktiskt alla. Ni vet hur det kan bli? Till slut är allting roligt. Vid middagens slut hade vår stackars servitör börjat få något verkligt desperat i blicken. Han räknade fel på antalet beställda kaffe också, så jag, som suttit och beklagat mig över min koffeinbrist, men beslutat mig för att avstå, fick på det viset en gratis kaffe. Inte för att jag behövde bry mig om att det var gratis: Mark och Ruth bjöd både mig och Kat på notan. Jag säger ju det: de är fullständigt underbara!

Medan alla väntade på att betala, började Susan och George viska. Det var nämligen såhär, att i april i år -- precis när alla bestämt sig för att åka till Fergus och var som mest förväntansfulla --skrev Ruth ett mycket nedslaget mejl till oss alla. I detta mejl, avslöjade hon en mycket tråkig nyhet. Hon släppte, kan man säga, en bomb. Hon sa att hon varit hos doktorn, och att doktorn konstaterat att det kroppsliga obehag hon känt under så lång tid, berodde på att hon var gravid. Hon var verkligen olycklig för det här, sa hon, eftersom Mark, efter eget val, inte kunde få fler barn. De visste inte hur de skulle göra nu, eller ens hur det skulle gå med äktenskapet. Barnet skulle dessutom födas i september/oktober, vilket förstås innebar att de inte skulle kunna träffa oss i Fergus. Det här var en chock, förstås. Mycket försiktigt erbjöd vi dem allt vårt stöd, och sa att det viktigaste var att de klarade sig igenom krisen... Vi skulle klara oss... Vi kunde ta in på hotell... Vi sa också att det är en välsignelse att få ett litet barn och att de skulle se det som en gåva... Allt det där fortgick under en halv dag, när Kat plötsligt skrek (över internet): Är ni inte kloka? Fattar ni inte vilket datum det är???

Just det ja... Första april....

När Ruth väl blivit avslöjad, var hon faktiskt riktigt ångerfull. Det hade liksom eskalerat lite, och orsakat en oro som hon inte förutsett. Vi förlät henne förstås, men mellan oss, utan hennes vetskap, svor vi på att inte glömma, och att hämnas när vi fick tillfälle. Vi beslutade oss för att, i Fergus, hålla en "Un-babyshower" -- det vill säga, att köpa små baby-presenter och fira tillökningen genom en liten fest. Ruth är nämligen dagbarnvårdare, så alla presenter kunde användas i hennes verksamhet. Under middagen på The Brewhouse, var det sålunda dags att sätta hämnden i verket. Susan pratade ihop sig med DJ, och fick honom att hämta en skål glass toppad med pickles (förmodligen vad en gravid kvinna förväntas vilja ha...). Ruth såg lagom förvånad ut när han satte ner den framför henne. Sedan reste sig Susan upp, och höll ett tal, där hon förklarade att tiden var inne för klanens hämnd. Hon skulle äta en sked av glassen -- sedan skulle det bära av till husbilen, för lite mer firande. Ruth var chockad, men tog det bra: glad över att vi inte glömt, och förundrad över planerandet som försigått bakom hennes rygg. Bebisen döpte vi till Fergus. Hon tog en sked glass, och så åkte vi hem. Mark hade nu druckit ett par öl, och förpassades till baksätet, medan Ruth fick ansvaret att ta oss helskinnade hem. Vi började vad som faktiskt blev den vildaste, mest förbannat roliga bilfärd jag någonsin varit med om. Jag säger det igen: Ruth är och förlir världens roligaste kvinna. Jag har aldrig skrattat så mycket. Och jag vågar påstå, att de övriga inte hade det heller. Vi lyckades ändå ta oss till festivalområdet, och Ruth lyckades parkera trucken som sig borde intill husbilen. Inne i husbilen satte jag på en stor kanna kaffe, och sedan gav vi Ruth hennes presenter. Det blev ritsaker, discogrodor, nallar, bitringar, muggar, bestick... Allt man kan önska. Och Ruth, som också är en väldigt känslosam person, grät och skrattade. Det är förresten en sak jag älskar med dessa amerikaner: många av de jag mötte, hade lika lätt till skratt som till tårar. De grät för allt. För att de var glada. För att de var ledsna. För att de... ja, jag vet inte. Men grät gjorde de. Det tyckte jag var lite befriande. Tänk om man kunde vara sån? Den här kvällen sa Mark mycket milt till Ruth: "Ruth, honey... No crying without a cause, remember?"

Efter vår un-babyshower var över, var vi fortfarande pigga och glada. Med minnet av gårdagens suveräna band, lyckades Kat och jag övertala de övriga att dra ner till öltältet för att se kvällens uppträdande. Det gick faktiskt alla med på. Det satt redan en del där när vi kom: Joanne, Shiv (en irländska) och hennes man Paul, och så en hel del andra. Tyvärr var det inte samma band som spelade den här kvällen. Med risk för att låta som en gammal tant, var det här bara skränigt hårdrocksbeat. Där fanns en säckpipa, och en didgeridoo -- men vad spelar det för roll, när de inte hörs? Det var en ren besvikelse. Vi gav ganska snart upp (med att försöka ragga upp en kille åt Susan också -- hon, som ju är en liten pratkvarn, var förvånansvärt blyg och stel när det kom till det motsatta könet). Halva gruppen -- Grace, Susan, George och Takashi -- återvände till hotellet, medan Janice, Ruth, Mark och jag drog oss tillbaka till husbilen. Janice gick och lade sig, stoppade sina öronproppar i öronen (säckpipeblåsarna spelade fortfarande runt husbilen), satte på sin fläkt mot vitt brus (eller vad det nu var) och somnade. Vi andra kröp ner i den stora dubbelsängen för ännu en natts småprat, innan vi också fann det bäst att krypa till kojs.

Fler bilder:

Slainte! Ogi wa wa! Skål!


Alix och K-C

Fotoduell

Jag är en död fisk...

... Jag följer strömmen!

Alla andra har gjort det, så nu måste jag göra det själv. Först jag såg det var... hmm... Var det på Samas blogg? Ja, det var det. Sedan poppade det upp överallt, och nu senast var det Cool like Plastics som gjort det. Kort sagt: ALLA favoritbloggar gör det. Så nu gör jag detsamma. Här är mitt resultat på bokquizzet:

You're Alice's Adventures in Wonderland!

by Lewis Carroll

After stumbling down the wrong turn in life, you've had your mind opened to a number of strange and curious things. As life grows curiouser and curiouser, you have to ask yourself what's real and what's the picture of illusion. Little is coming to your aid in discerning fantasy from fact, but the line between them is so blurry that it's starting not to matter. Be careful around rabbit holes and those who smile to much,and just avoid hat shops altogether.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Tja. Jag tycker faktiskt, underligt nog, att det stämmer väldigt bra. Kusligt bra, faktiskt. Hatt-shoppar har aldrig varit min grej, heller, så jag lyder gärna den varningen.

Och så var jag ju tvungen att göra djurtestet också när jag ändå var där, och då blev resultatet så här:

You're a Wolf!

Known for eating your food quickly and traveling with a pack of close friends, you're what every teenager thinks of as being cool. You definitely have a mean side, but you'd tell people that society has made you that way. Sometimes it just feels good to howl. You keep thinking you see yourself on cheezy T-shirts. Young boys are encouraged never to say your name.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Tja, vad ska man säga? Kom till tant Linda, små lammungar...

Färdig!!

Sedär ja... Ni kanske har noterat att mätaren nu har exploderat? Berättelsen är klar. Stommen är där. Jag har en roman, som faktiskt inte har en enda logisk lucka, och som faktiskt har en genomgående röd tråd, och snygga, logiska konflikter. Hur själva berättelsen sedan fungerar, och karaktärerna med den, är givetvis en annan sak -- och inte för mig att bedöma, heller.

Nu gäller det i alla fall bara att redigera, fila, putsa i all evinnerlighet, tills storyn är perfekt. Det jag gör just nu, är att ta det hela från början, kapitel för kapitel. Jag justerar och snyggar till -- har redan hittat en del scener som jag skrev för länge sedan, och som behöver anpassas till det jag vet om historien just nu. Det går riktigt bra:

-------
Ur Legacy @2007 copyright Linda Govik

She lead them to the still banks along the stream. The water was high and powerful after weeks of what had seemed to be neverending rain, and was swirling wild just beside their feet as they walked the path beside it. Further down the valley, Léan knew, the water would calm down to form a slow, eastern trail of water all the way down to Egham, which was the town closest to Giatelli’s farm. The thought made her cross her arms across her chest, defensively. Egham – that’s where she’d head, if her employment at Mrs Grant was to come to an end, and after this day, Léan was sure Mrs Grant was at least considering it.
Quietly, she sat down on the great, flat stone, pulled her feet up to avoid the frothing water just beside it, and waited for Jacob to sit down as well. The banks were steep here, providing a good and safe blocking of the view from the main house, and still being close enough to it, should anything happen, or should anyone need them. They’d been there several times before. It was where they’d kissed the first time. Even made love the first time – she couldn’t resist a smile at the thought of the short, frantic meeting, sweet and forbidden as it had been. It was a sacred place. And she felt safe there.

Jacob cleared his throat, greenbrown eyes studying her face with concerned interest.

“So... Is there a reason for you dragging me all this way? I’d much preferred the cottage. Now that Martin isn’t there and all.“

Martin, the stableboy, had worked for Giatelli for as long as anyone could remember. He was slow in thought, which had rendered him the public opinion of being stupid and even dangerous. That wasn’t true: he was extremely kind and very hardworking, and Giatelli had been fond of him, seeing to it that he was kept safe on his farm, far away from the harsh reality and cruel comments of the people in the surrounding towns and villages. However, Martin had a sister living with her family closeby, and occasionally, he’d travel there to see her. Since Jacob and he shared accommodation on the farm, Martin’s trips left small isles of solitude for Jacob and Léan to enjoy. This morning, Martin had decided it was time for one of those trips, and had gone shortly after lunch. It was one day too late, Léan thought, bitterly. He should have gone the day before: that way, she’d have stayed with Jacob in the cottage, and Mrs Abraham wouldn’t have noticed her sneaking into the main house at night.

“Aye. I know,” she answered, silently. “It would’ve been warmer.”

The raw chill went straight through her skirt, and was already numbing her buttocks in the most unpleasant way. But the stone was dry, and not too rough – it could be worse.

“So...?” He turned his head some, to look at her. “Why are we here?”

“Because I needed to come here.”

His brows were lowered in a frown. “You needed to?” he echoed. “Anything wrong, Léan?”

“I don’t know. Perhaps there is.”

She kept her eyes on the flowing, rushing water, but knew the short bitter tone of her voice had made him look at her: she could feel the curious glance burn against the side of her face. She made her voice low, thin.

“Are you dangerous, Jacob?”

His legs, resting close to hers, stiffened. She didn’t dare look at him, afraid, that if she did, the look on his face would confirm what she feared: that it was true. But she really didn’t have to look at him to know that – she felt it, through his silence, through the shocked stillness of his body. Holy Madonna. Three months, they’d been together. And she hadn’t known a thing. A chill went through her, made her shiver.

Finally he spoke – but the words were far from reassuring. “What have you heard?”

‘What have you heard’. Not ‘why do you ask’, or ‘what kind of a silly question is that’. Just this ‘what have you heard’. She pulled her shoulders to her ears, feeling small, and vulnerable. And scared. For the first time since they’d met, she really didn’t feel she could trust him. Not with ‘what have you heard’ ringing in her ears.

“Nothing. Enough.”

He sat quiet for a while, thinking. “Mrs Abraham?” he said after a while. “She’s the only one who knows around here.”

‘Around here’. More horrible words. Léan nodded, and heard Jacob sigh heavily beside her.

“Jesus Christ, Léan. How come she’s told you?”

“Does it matter?” She glanced him, struck by a sudden spark of fury. “I’m glad she did, before something happened.”

“Like what?”

“I don’t know!” She struck the stone beside her with a flat hand. The smacking sound made them both look down on, and for a brief moment, they stared at her hand, pale and frail against the rough, gray surface. “Tell me, Jacob,” she said, punily. “Please.”

-----------------

Nåja. Efter den här omgången, blir det förmodligen ännu en sådan omgång, och därefter kommer jag förmodligen att hoppa omkring i scener där jag tycker det behövs, tills jag anser att allting är så klart det kan bli. Sedan blir det antagligen en omgång testläsning, och ännu mer genomgång och putsning, och därefter ska synopsis skrivas, och så ska en agent hittas...

Det blir nog bra.

Huvudsaken är, att jag är klar med första utkastet till min andra roman. Woo-hooo!!!

Fortsättning på lördagen 11/8

Diana tackade för sig, och den lilla golfbilen försvann i ännu ett moln rök. Klockan var nu nästan tre, och vi beslutade oss för att ta det lugnt och kolla in Dianas föreläsning. Cocktailpartyt skulle börja klockan halv sex, vilket gjorde att det fanns... tja, inte gott om tid, men åtminstone tid att göra annat innan dess. Det visade sig vara ett bra beslut. Den här gången gjorde Diana en reading -- det vill säga, hon läste utvalda delar ur sina böcker. Det var verkligen magiskt. Verkligen, verkligen magiskt. Finns det något bättre än att höra Astrid Lindgren läsa sina egna berättelser? Eller Viveka Lärn? Man hör berättelsen som den ska berättas, med författarens egen röst, med det rätta tonfallet, så som den lät inne i författarens huvud när den skrevs. Styckena Diana valt var en scen ur "Lord John and the Brotherhood of the Blade", där Lord John möter Jamie i kryptan där Geneva (Lord Johns syster) står lik. Mycket tät, laddad scen. Jag var inte riktigt förtjust i "Lord John and the Private matter": som historia är den okay, men den känns en aning tunn och lite oengagerad. Det känns som om hon lagt mer tyngd och fokus på den här boken, och gett djupare dimensioner åt karaktärerna.

Sedan läste hon en scen ur bok nummer sju i Outlander-serien. Trots hettan i tältet, fick jag faktiskt gåshud, så fantastiskt var det.

När readingen var över, fanns det ingen tid att förlora -- det var bara att rusa iväg till duscharna och tvätta bort allt damm och svett (dagen hade verkligen varit varm) och sedan sminka sig och slinka ner i cocktail-utstyrseln. Nu var ju det här en ganska informell tillställning, vilket gjorde att man sträng taget inte behövde klä upp sig allt. Bakgrunden till den var förresten för att Doug tyckte att alla Dianas fans förtjänade en liten uppmuntran och ett tack för sin lojalitet, vilket Diana höll med om. Inte alla blev inbjudna, förstås -- på grund av platsbrist -- men utvalda folk från de olika diskussionsgrupperna fick välja ut eller bjuda in andra som de tyckte skulle komma. Jag tror det hamnade på lite över trettio personer tillslut.

Hursomhelst tog Mark, Ruth, Janice, Kat och jag (det hade liksom blivit vi som hängde ihop mest, eftersom det var vi som delade husbil -- och vi kom väldigt bra överens också) trucken och körde mot golfklubben utanför Fergus, där partyt nu skulle hållas. Det var vi som hade vägbeskrivningen, även om Grace, som körde Susan, George och Takashi, också fått en. Stämningen blev en aning förvirrad. Susan var stirrig (som alltid när hon inte hade full koll) och förlorade oss snart ur sikte. Slutade läsa kartan, också, och skällde bara på oss genom mobiltelefonen. Dessutom körde Mark själv fel, och vi tvingades vända på den smala landsvägen -- inte helt lätt med en jättetruck, kan jag försäkra. Tillslut fick vi dock ordning på allting, och anlände i ett... något tilltufsat skick till golfklubben.

Golfklubben visade sig vara ett lågt, avlångt hus med stor veranda som vette mot golfbanan. Inte storslaget, men småtrevligt. På verandan minglade redan en del gäster, och en söt servitris mötte oss strax och serverade små hors d'heuvres från silverbricka, och visade oss sedan vidare in i middagsdelen av huset, där baren stod öppen för gästerna att ta vad de ville ha. Jag tog en mineralvatten, eftersom jag inte ätit sedan frukost, och inte kände för att dricka mig snörfull och ragla omkring och dregla inför min idol. Kat hade prövat på det vid ett tillfälle under en middag: hon hade tagit en whisky för att lugna nerverna, och det hade slutat med att hon suttit och babblat osammanhängande inför Diana. Hon försäkrade att det inte var en höjdare. Det fanns ingen anledning att inte tro henne.

På verandan stod runda bord med stolar och rejäla paraplyer utställda. Grace, Kat, en dam som hette Jackie, den långa tjejen som hette Joanne och ett par andra som jag inte kommer ihåg namnet på... Michelle och hennes man kanske? Nå, hursomhelst, så tog vi ett bord längst ner i ena hörnet. Småpratade en aning, svettades i värmen. Tillslut dök Diana och Doug upp, Diana fortfarande klädd i sin luftiga blå utstyrsel, och Doug i sin snygga kilt med rejäla strumpor och Caterpillar-kängor. Han var den som först kom fram till oss. Till min stora förvåning sa han faktiskt glatt "hej Linda" till mig, och han fortsatte sedan att småprata med oss. Han verkade vara på gott humör. På det hela taget är Doug en mycket rar man. Diana brukar beskriva honom som Jamie (huvudkaraktären i Outlander-serien) från nacken och ner (och Doug brukar kontra med att säga att han tydligen är för dum för att inspirera till resten). Tja. Doug är lång och stilig och har hållning som en militär, så visst, varför inte? Och det där med att vara för dum...? Nej, han verkar skärpt, och ibland visar han till och med prov på precis den torra humor man ser hos karaktären Jamie -- vilket är ganska fascinerande. Fast visst -- det är förmodligen fel att studera en person på det sättet. Här är han i alla fall, döm själva, ni som läst böckerna:

Efter en stund kom också Diana över och småpratade med oss, vilket var trevligt. Grace berättade om hur hon fastnat i tullen med sitt "kilt-inspector"-tool (vilket är en spegel med teleskopskaft). Hur tulltjänstemannen bad henne beskriva meningen med verktyget, varvid Grace rodnande sa att, tja... hon var ju på väg till en skotsk festival... Tulltjänstemannen hade därmed räckt henne verktyget utan fler kommentarer, och vinkat henne vidare. Diana skrattade gott åt den här lilla anekdoten (vilket vi alla gjorde. Den var lika kul varje gång Grace drog den -- eftersom Grace är en sådan lugn och sansad person att det var lätt att förstå hur pinsam hela upplevelsen varit). Därefter var det dags för gästerna att överlämna diverse presenter som de haft med sig. I Japan, hade George fått tag på ett tryck med den tavla som inspirerade Diana till den senaste boken "Snö och Aska":


Doug, å sin sida, fick en T-shirt:


Jag vet inte om ni kan läsa vad det står, men texten löd iallafall:

"My name is Doug, I am married to the world famous novelist of the Outlander-series and all I got was this lousy T-shirt"

Hahahahaaaaaaaa. Av damen som tryckt denna t-shirt, fick vi övriga ett mycket vackert bokmärke, med citat ur Trummornas dån:

---------

It was the image of a Gathering like this one, the fires of families burning in the dark, a signal to all that the clan was present -- and together. And for the first time, I understood the motto that went with that image:
Luceo non uro; I shine not burn
(Drums of Autumn @1997 Diana Gabaldon)

-------------

Stämningsfullt, och väldigt sant. För var det något annat än en verklig gathering? Klanen var faktiskt samlad. Alla vi som samspråkat och bråkat och skrattat över internet, som blivit vänner och ovänner och vänner igen, var nu äntligen samlade -- och den som samlat oss, orsaken till vår vänskap, var också där. Det kändes väldigt rätt. Och jag hade gjort rätt som rest dit.

Det blev lite mer samspråk och trivsel på den stekheta pation, lite fotografering på gräsmattan till det... Och sedan var det faktiskt dags att gå. Doug tackade mig för älgen jag givit honom (vilket faktiskt var mer eller mindre en skämtpresent: det var en pytteliten mjukisälg som gick under namnet "Mobile screen cleaner" (bara en sådan sak...) och var av ren, svensk design (vilket var skälet till att jag överhuvudtaget köpte den)) och sa att han försökt hitta någonstans att sätta den på sin kilt, men inte lyckats. Jag skrattade bara, och klappade honom lite på armen, och sa att vi förmodligen skulle ses senare. Och då, må ni tro, boxade han faktiskt tillbaka, vänskapligt och glatt, och sa att det gjorde vi säkert. Trevlig kille, det där, må jag säga.

Vi avlägsnade oss från golfklubben, för att dra vidare till The Brewhouse, där kvällens middag skulle hållas. Vilket också blev en upplevelse -- men mer om det får ni veta senare!

Kathy och jag på verandan

Klanen är samlad. Från vänster, till höger: Susan, Jackie, bakom Jackie George, sedan Michelle, Janice, Takashi, Ruth, Alix och Grace.

Sittande från vänster till höger: jag, Joanne och Kathy

Grace, Kathy och jag

Och så det där med hoppet...

Blir inte mycket skrivande av i dessa heta dagar, som jag dessutom delar med mina små ungar, eftersom jag är väldigt arbetslös. Därför blir min reseberättelse lidande. Lessen för det, hörni --men den kommer.

Jag är väldigt opublicerad också, faktiskt. Fick min refusering häromdagen. Och återigen var det ett sånt där mjuuuuuuuuuukt nej. Största invändningen (och den enda de angav) var att de engelska namnen gjorde boken svår för de svenska läsarna att känna igen sig i (vilket gör att man undrar lite hur till exempel Elisabeth George eller PD James klarar att sälja böcker i Sverige...). Annars var boken mer välskriven än de flesta manus som kommer in, och den engelska tonen annorlunda och intressant. Deras råd var att jag antingen skulle förlägga handlingen till Sverige (nej!) eller möjligtvis skriva en "första bok" förlagd till Sverige, och använda "Det rätta skälet" som den andra boken i denna serie. Då skulle de jättegärna läsa om den för bedömning. Tja. Ett enklare sätt är att antingen ge själva rackarns i att försöka ge ut bokj-veln, eller också försöka hos något annat förlag.

*SUCK*

Vad jag önskar att förlagen kunde säga åt mig att sluta drömma. Att de kunde skrika åt mig att jag suger och att jag är riktigt, riktigt värdelös och att jag borde ge upp. Men det gör de ju inte. De sporrar mig att förtsätta, och det kostar tid och pengar och en massa energi. Numera höjer jag dock knappt på ögonbrynen av att bli refuserad, så den saken bekymrar mig inte så mycket. Refuseringarna blir bara mjukare och mjukare, och jag har dessutom haft turen att vid varje tillfälle få tips och råd om vad som stör, vilket har gjort att jag kunnat putsa och fila på eländet. Man vänjer sig. Hursomhelst, så verkar de problem som nu kvarstår, bero mer på förlagens egna uppfattningar, än på själva hantverket. Vilket är en slags bekräftelse på att jag kan skriva, i alla fall, om jag nu inte trodde det. Märker ni hur mina tankar börjar gå i cirklar? Fascinerande.

Hursomhelst... vad ska jag göra.... Köpa fler frimärken (jag är för sponsring, kanske jag ska nämna), eller starta grillen för ett härligt bokbål á la "Det rätta skälet"?

Lördagen den elfte augusti. Intervjun!

Jag vaknade vid sju-tiden, och slogs genast av känslan av att jag var oförskämt fräsch och utvilad, trots all uppenbar sömnbrist under de senaste dygnen. Det förundrade mig en aning -- jag som är så beroende av god sömn för att fungera. Visserligen hade jag knaprat piller under hela flygresan, och dessutom idkat världens löjligaste anitjetlag-ritual tillsammans med min sydafrikanske bekantskap strax innan landning, men visst måste väl ändå tröttheten ta ut sin rätt snart? Min enda förklaring var att jag gett mig självaste katten på att ta ut varenda liten sekund av resan, och att den viljan på något vis höll tröttheten stången. Riktigt bekvämt var det dock, och jag kunde inte klaga.

Kat, Janice och jag vandrade till duscharna inom festivalområdet. Kön den här morgonen var verkligen inte tokig. Förmodligen sov de flesta camparna ännu -- det var helt tyst på området; inte den minsta säckpipehostning hördes -- eller så förberedde man sig på en hård dag. Lördag, hade jag redan lärt mig, var den dag då Allting Hände. Tävlingar, klanmarscher, föreläsningar... Det skulle bli en händelserik dag -- och då hade jag ännu inte räknat med det jag visste skulle hända utöver det här: den här dagen, var den dag då vi skulle gå på cocktailparty med Diana Gabaldon. Och enligt vissa rykten som florerat under fredagen (via Susan) kunde det också hända att min intervju skulle bli av. Under förmiddagen, till och med. Känslan jag hade inför det här, var en underlig blandning av panik och lugn: ett slags accepterande av något oundvikligt, och samtidigt ett definitivt tillbakaryggande. Jag ville verkligen inte intervjua henne, jag kände det i hela kroppen. Tänk, så härligt allting skulle ha varit, om jag sluppit! Då skulle jag ha kunnat njuta denna dag utan förbehåll. Varför, varför hade jag kastat fram förslaget den där gången för länge sedan, när vi planerat inför resan? Och varför, varför hade Susan tagit det på allvar? Varför, varför tog Diana det på allvar?


Nåja. Efter frukosten, som den här morgonen bestod av rejäla fattiga riddare (med lönnsirap, givetvis) begav vi oss allihop ner till festivalområdet för dagens första föreläsning. Vid det laget hade hela området vaknat till liv -- och det rejält. Man övade på sina instrument, i trupp eller solo; en imponerande syn, och ett mäktigt ljud av hundratals pipor, flöjter och trummor samtidigt. Ja, jag säger ljud, för oväsen är det inte, vad man än kan tro. Det är bara vackert och storslaget. Som ett orrspel under bar himmel.

När vi kom till genealogy-tältet, stod solen redan högt på himlen, och det var extremt varmt. Vi strosade runt på området, klädda i våra eleganta t-shirts som stavade "I like Big Books" och rönte en del uppmärksamhet (världens största lesbiska sammankomst, som någon i vår grupp påpekade. På det hela taget hade ordet "boobs" florerat ymnigt under de här dagarna, och blivit något av ett stående skämt mellan oss i husbilen. Mark var ju så att säga omgiven av frestelser på alla håll och kanter, men fick inte ta del av det (vilket vi tjejer beslutade oss för att göra något åt innan helgen var slut. Fortsättning följer!!)). Innan resan hade vi avtalat om att bära dessa t-shirts, för att andra ur samma diskussionsgrupp skulle kunna känna igen oss. Mycket riktigt drog vi till oss flera andra med liknande t-shirts; namn och röster man bara sett via internet fick nu ansikten och kroppar. Och alla var lika trevliga. Vi slog oss ner för att lyssna på föreläsningen.

Därefter väntade vi i kö på att få böcker signerade (Kat hade nämligen släpat med sig varenda liten bok och avhandling hon kunnat hitta). Vi snackade lite med Doug, som tillfälligt var nere på marken efter en mer eller mindre påtvingad flygtur över festivalområdet i flygplan. Det mesta han och Diana gör under festivalen, styrs av festivalledningen, som betalar för deras uppehälle. Det ges litet utrymme för egna initiativ, vilket han beklagade, men ytterst diplomatiskt, på det sätt han verkade ha för vana. Vi bjöd honom på en öl i husbilen -- föregående dag hade han faktiskt varit där en kort stund tillsammans med Mark, som han kallade "sin nya kompis" -- och han tackade för erbjudandet. Dock, sa han, var det här en av de mer fullspäckade dagarna under festivalen, så det kunde kanske bli svårt.

Jag lyckades sedan -- på riktigt snygg engelska, till råga på allt -- fråga Diana om hon skulle komma till husbilen för intervjun senare, vilket hon bekräftade. Runt klockan halv ett kunde jag räkna med. Klockan var då nästan tolv, så vi gick tillbaka till husbilen. Jag tog mina papper och drog mig tillsammans med Kat tillbaka till dubbelsängen för en briefing, och en allmän uppstramning av mina frågor. Efter ett tag kom Susan in, och lyckades på en halv minut fullständigt pladdra bort det minimala lugn jag känt innan. I all välmening, givetvis: Susan är inte elak. Hon pratar bara en massa, och tyvärr besitter hon en taktlöshet som får Bert Karlsson att blekna i jämförelse. Hon följdes åt av pratkvarn nummer två -- George -- och någonstans här ilsknade Kat till, och lyckades med imponerande lugn vifta ut dem båda och sig själv, så att jag skulle få en minuts lugn och ro. Jag repeterade frågorna, bättrade på dem en aning och peppade mig. Sedan gick jag ut till de övriga. Klockan var nu lite över halv ett.

Vi väntade på att hon skulle dyka upp. En kvart. Sedan en till. En till. Sedan en till, medan säckpipeblåsarna stod i varenda ledig buske utanför husbilen och vrängde lungorna ur sig, övandes inför de stora tävlingarna. Alix, en dam i vår grupp som själv spelar säckpipa, förklarade senare att man spelar antingen i lag eller själv och blir bedömd på ett antal olika kriterier. Att marschera under spelningen är inte nödvändigt, men tillrådigt, eftersom det hjälper spelaren att hålla takten. Att "go regimental", alltså bära kilten utan någonting under, är absolut inte nödvändigt, men trevligt och dessutom -- särskilt i tryckande hetta -- svalkande. Hon förklarade hur männen kunde göra för att få den rätta, kylande luftströmmen -- ett snyggt, manligt gung med knäna är tydligen det som krävs.

Ljuden omkring husbilen var hursomhelst otroligt starka, och, som om det inte vore tillräckligt, började jag bli riktigt nervös. Hur skulle jag höra mig själv tänka? Bara en sådan sak som att klara språket kräver en viss koncentration -- och det var stört omöjligt att koncentrera sig, med säckpipor och det rasslande dånet av trummor runtomkring. Fast å andra sidan, kanske jag inte alls behövde oroa mig. Det verkade inte som om Diana skulle dyka upp. Klockan var vid det laget lite över två, och hennes nästa föreläsning skulle hållas klockan tre. Jag hoppades faktiskt i all hemlighet att det betydde att intervjun skulle bli inställd, men Susan och Janice beslutade sig för att agera goda scouter och begav sig iväg på spaning för att få tag på den undflyende damen. Vi andra gav upp helt och hållet. Dagen var för spännande för att slösa bort i en husbil, långt utanför aktiviteterna. Vi gick ner mot festivalområdet och beslutade oss för att ta en "peameal", som är en skotsk rätt bestående av en vanlig fralla med en skiva stekt fläskkött i. Inte direkt upphetsande, med andra ord, och åsynen fick mig inte heller att göra några stående ovationer. Jag hade just tagit min första, oinspirerade tugga, då Janice ringde till Kat's mobil. Ordern var klar och koncis:

"Hon är på väg! Bege er till husbilen omedelbart!"

På vägen dit, mötte vi Susan, som kom springande åt andra hållet. Hon vinkade åt oss att skynda på; själv var hon på väg för att assistera Janice. Det började gå upp för mig, att Diana faktiskt är en Viktig Person. Att hon är en person, vars tid man inte slösar bort, och att den tid jag fått, var en ynnest.

I husbilen bättrade jag på sminket, medan George och de övriga ställde upp campingstolar utanför husbilen; en större halvcirkel för "publiken", och tre stolar i mitten -- en för Diana, en för George, som skulle hålla bandspelaren, och så en för mig. Sedan blev liksom allting bara väldigt... absurt.

Jag hörde en röst som sa: "Hon är här!". Sedan såg jag bara ett stort moln av rök bortanför Marks stora truck. Molnet drev mot mig, och ur det klev Janice, därefter en underbar uppenbarelse i djupblå, svepande tunika, och svallande, svart hår. Diana Gabaldon. Molnet hade tydligen uppstått genom att Susan och Janice lånat en golfbil av ledningen ("Diana har faktiskt tid för en MYCKET viktig intervju med en SVENSK. Vi behöver ta henne dit OMEDELBART!") och den kraftiga inbromsningen (Susan hade egentligen ingen aning om hur man styrde bilen) hade rört upp damm från den torra marken. Det spelade mindre roll. Det viktiga var, att jag plötsligt blev ganska lugn. Det här var så absurt, och entrén så otroligt dramatisk och passande, att nästan all nervositet rann av mig. Jag tog Diana i hand och hälsade henne välkommen, och hon frågade om hon kunde låna toaletten -- troligtvis för att hon behövde det, men kanske också för att hon anade att det ytterligare skulle jämna ut nivåerna mellan oss. Jag visade henne hur den fungerade, och fick sedan lite tid att hämta vatten åt oss båda, och samla mig en aning.

Sedan utförde jag faktiskt min intervju. Det går att tänka, fastän luftrummet är fyllt av det envetna ljudet av trummor och säckpipor, och vad bättre var, så kändes det helt rätt. Det var dessutom en fantastisk känsla att sitta så nära, och se in i de där svarta ögonen och veta, att därinne, skapas de mest fantastiska historier. Min idol satt så nära, att jag nästan rörde vid henne. Jag hade rört henne. Och nu talade hon med mig, och det kändes... jättetrevligt.

Tjugo minuter senare, var det hela över. Min första intervju. Och nu ångrade jag inte längre att jag gått med på det, eller att Diana gjort det. Janice kramade mig och sa att de alla var stolta över mig. Och jag var faktiskt lite, lite stolt över mig själv, jag också.

Fortsättning på dagen följer senare!!!

Skolexempel!

Har inte hunnit med reseberättelsen för den tredje dagen (vilket var den dag då allting liksom hände), och hinner knappast göra det idag heller. MEN, det finns alltid plats för lite utbildning. Så... beskåda nu mannen i kilt:

Studera hans hållning: beredd, men ändå avslappnad, rakryggad och stolt, lätt framåtlutad på ett utmärkt välbalanserat sätt. Studera de kraftiga armarna, som gör sig utmärkt i skjortan, och hålls lätt framför kroppen, alldeles ovanpå hans sporran. Studera sedan den väl svängda bakdelen, som får vecken på kilten att lägga sig särdeles snyggt. Vi fortsätter sedan till benen: lätt isär, snygg balans på båda fötter. Och studera hur vaderna är muskulösa nog att göra strumporna full rättvisa.

Just så här, gott folk, ska en skotte se ut när han bär kilt. Allt är perfekt: från den stolta hållningen, till formen på hans kropp. Se, och inspireras. Tjusigare exempel på en kiltbärande man än så här hittar man knappast.

((Objektet på bild är för övrigt en intet ont anande stackare som råkade stå ivägen när jag kom gående med min kamera strax innan shoppinggatan på festivalområdet i Fergus. Har ingen aning om vad han heter eller vem det är. Men vem bryr sig?))