Pyssel gillar vi

Ja. Nu tror jag att jag har löst även den senaste stötestenen. Tror det. Analys slutförd, med andra ord. Och jag har även börjat göra det som krävdes för att det skulle bli bra.

Efter mycket funderande och lite sömn på det, och lite frisk luft och bergsklättring och sol på ansiktet, samt bläddrande i Panduro-katalogen (ja, just det har nog ingenting med saken att göra, men jag får ju säga att jag känner mig enormt pysslig nuförtiden, och är extremt sugen på att göra något, vad som helst. Jag köpte en del på Panduro sist jag var inne på Torp i Uddevalla, som jag tänkte pyssla med och skicka till mina amerikanska vänner) fick jag äntligen lite kläm på läget. Jag kände lite av det igår, innan jag gick och lade mig. Felet visade sig nämligen vara det allra sista jag skrev där, nämligen en inkomplett arc. Åtminstone tror jag det, just nu. Ni förstår, det kändes inte riktigt som om jag fick en resolution på scenen. Den slutade med att huvudkaraktären, efter diskussionen med antagonisten, gick ifrån honom, lämnade honom där, efter hans eget önskemål. Sedan hoppade berättelsen framåt några dagar. I och för sig inget fel, men just här... blev det det. Jag har inte tidigare vetat hur jag skulle lösa det hela, men så imorse fick jag en sådan där bra idé på vad jag skulle göra. En ny scen, alltså. Jag skrev ner den i ett kollegieblock med min favoritpenna (Parkerpennan med gelbläck som jag köpte för en herrans massa år sedan i Skottland) medan barnen hoppade på min rygg. Sedan förde jag över texten till datorn. Det blev ganska bra. Den nya delen sammanfaller med karaktärens tidigare beteendemönster, och med antagonistens beteendemönster, och, får jag ju erkänna, tar fint upp och speglar en tidigare, pytteliten plantering (kanske för obetydlig för att ens kunna kallas plantering) i boken. Ja, den är så liten att jag till och med glömt vad det är själv nu... Eller nej, just det... Nu minns jag. Hursomhelst, så blev det också en del inre dialog, men det räddade jag genom att låta henne "tala" med en man som tidigare varit hennes mentor, som nu är död, vilket gjorde det hela lite intressantare.

Hmmm... Vad gjorde jag mer? Jo, jag satte in rytmen av tretal i texten: upprepade likartade fraser på olika ställen i scenen. En gång alldeles i början, en gång i mitten, och sedan en gång alldeles på slutet. Det ger en dramatisk balans, tycker jag, och vi vet ju dessutom alla vilken njutning det är för sinnet med de här tretalen. Scenen gjordes också förhållandevis kort och koncis (863 ord, bara), för att inte ta för mycket plats.

Nu känns det... ganska bra. Visst: jag måste läsa igenom scenen ett par gånger så att den känns bra. Det finns säkert hundra och en saker som ska ändras innan jag är nöjd också. Ibland kan det också vara så att jag gör avd jag tror är en lösning, men som jag ångrar senare -- och då ryker den, förstås. Men på det hela taget så anar jag att det här var vad som behövdes för att skapa en bättre helhet. Vi får se. Men som sagt var, så känns det ganska stabilt. Skönt! Nu ska jag ta en klementin och se på Bolibompa (det är ju "Fem myror är fler än fyra elefanter" idag). Tjingeling!