*gnägg*

Hej å hå... Efter en tid av lite splittrade tankar och allmänt slappt fokus, är jag nu tillbaka på banan, med högt lyftat huvud, spänstiga steg och framåtvända öron. Ser ni mig där jag travar? Just nu ägnar jag min tid åt ännu lite mer redigering. Jag hade ju målet att få ner Legacy med tiotusen ord. Riktigt så bra har det inte gått -- jag har än så länge bara lyckats banta bort ungefär fyratusen ord -- men som jag känner det kvittar egentligen mängden just nu. Att sätta ett konkret mål på tiotusen ord mindre ger ett mål dit jag ska och måste sträva, men om jag klarar det eller inte har för mig ingen betydelse. Huvudsaken är att jag har mitt mål, och att ordmätaren minskar. Hela tiden måste jag se på historien på ett helt annat, och lite strängare sätt. Det finns faktiskt en massa darlings jag kan ta livet av. Jag hittade till exempel en alldeles nyss. Det smärtade i hjärtat att behöva radera den här (därav namnet "Kill your darlings", antar jag) -- mest därför att jag gillade den snygga miljöbeskrivningen, och känslan i hela passagen. Men det var nödvändigt, eftersom den inte hade någon direkt mening, utan faktiskt mest tog plats. Det blev snyggare när jag hade tagit bort den och skrivit om det som var kvar: mycket tätare, med bättre och renare konflikt och (framför allt) inte så mycket struntprat. Dessutom gav det en liten bra twist till Charles personlighet, som inte fanns där förut. Även om det ser ut som om han ibland handlar impulsivt och överilat, vill jag så ett frö i läsarens sinne att det faktiskt kanske inte alls är så.

Surprise attack, wasn’t that the term used in battle? For a brief moment, as he was lead by a confused servant through the depressingly dark hallways and passages of Harcourt Manors, the thought struck him that perhaps it was this very effect that lord Charles had sought. Mr Radcliffe had spent most of the trip cursing his lordship for his impulsive decision. Compared him to a three-year-old, had Mr Radcliffe, and he had snorted at the man’s folly – but stepping into the chamber where the Marquis was lying, and seeing Buckley; stern and for once very grave by the bed, hand on the bedpost gripping the wood as if he wanted to rip it straight off, Mr Radcliffe felt a tad bit ashamed for ever having doubted his client’s rationale. This, he realized, was the only way to handle this matter.

Den här passagen, alldeles i början av boken, kommer kanske (förhoppningsvis) läsaren att bära med sig till slutet, där Charles reagerar på ett sätt som kan tolkas lite som man vill. Ingen vet säkert, eftersom ingen vet hur Charles tänker (faktiskt inte ens jag själv, alla gånger). Nu får läsaren en liten godbit, som gör det hela lite mer intressant: det är ju alltid kul att få bilda sig en egen uppfattning om en person. Och att inte veta om man har rätt, och att heller aldrig få veta det (det kan mynna ut i väldigt roliga diskussioner med andra läsare på det viset).

Det kan inte påpekas för många gånger hur viktigt det är att alltid, alltid fundera över vad som behövs och inte behövs i ens berättelse. Det är en superviktig tumregel i redigeringsprocessen!

---------------

Okay... Jag hämtade just in posten. Däri fanns ett paket från min älskade tvillingsjäl Kathy. Här hemma väntar ett paket som jag just skulle skicka till henne -- idag eller imorgon. En av presenterna jag tänkte ge henne, är ett armband med en trollslända. Gissa vad som låg i hennes paket?? Just precis: ett armband med en trollslända (underbart, underbart vackert, kan tilläggas). Vi delar jäklar i mig hjärna!

Tillbakablickar och visioner

Ja, vart tog jag vägen egentligen? Försvann, gjorde jag -- sådär bara! Men det kanske inte spelar så jättemycket roll, så här mitt i nyårsplanerandet? De här senaste dagarna har varit lite halvgalna i vår familj, ska erkännas. Vi har, som nämnts, renoverat dotterns rum. Igår märkte vi att vi var en tapetrulle kort, så den lugna hemmadagen förvandlades till A Shopping Mayhem inne på Torps köpcentrum. Ingen var riktigt glad, kan jag erkänna. Och alla i vår familj har en sorts humör -- mannen är väl den som är mest stabil, men också han faller igenom när det kommer till sista-minuten-shopping på ett överfullt köpcentra. Nåja, det blev en tapetrulle och så lite kläder (sonen skulle absolut ha en slips, bland annat. Vad gör man inte för sina kottar?) och vi överlevde allihop utan större blessyrer. Annars har jag tillbringat tiden jag normalt sitter och skriver på, framför TV:n. Det har också känts skönt. Att göra saker man annars inte gör, sådär. Jag har till och med sett en film: Bad Santa. Loved it! Men, som jag sa till min man, nuförtiden ser jag så sällan på film, att jag faktiskt älskar alla (större) filmproduktioner som numera kommer i min väg. Jag höll på att gråta ihjäl mig på Spindelmannen III, och tyckte den var helt grymt bra. Jag vet inte, men det känns som om det kanske är en överdriven reaktion för normala människor, som får normala doser av storfilmer under ett år? Små filmer gillar jag i och för sig också. Jag vet inte om det var i år -- tidigt i år, i så fall -- som SVT visade ett drama som hette... Var det Dödsklockorna? Nåt sånt. Bra skådespelare, tät intrig, bra story... Den fångade mig från början till slut. Annars... Har det varit dåligt med filmer. Det blir ju så när man vill göra annat: man får prioritera. Sällan har jag jobbat så hårt med mitt skrivande, som i år. Varje ledig timme, varje minut, har gått åt att skriva Legacy, min historiska roman som under året växt fram, scen för scen, huller om buller, för att slutligen forma en hel bok. Jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar som författare, och hur jag vill lägga upp arbetet när jag skriver. Kronologiskt skrivande är inget för mig -- åtminstone inte när jag skriver på engelska -- och jag vill ha ordning när jag redigerar. För redigeras, det ska det, och det har jag gjort: mer än på min svenska roman -- mycket, mycket mer. Vilket gör att jag börjar fundera på om Det rätta skälet verkligen fått sin rättvisa dos av redigering... Min första svenska roman fick sin senaste refusering det här året. En mycket bra sådan, för övrigt, som ingav hopp. Men jag har prioriterat undan det här projektet. Av många orsaker, kan nämnas -- inte bara för att jag haft Legacy som jag hellre velat tampas med. Saker har rört på sig även på Det rätta skälet-fronten, och rör sig fortfarande. Det kan bli så att det är Det rätta skälet som får uppmärksamheten nästa år istället, medan det är Legacy som får vila, medan jag söker agenter åt den. Ja, för jag har ju inte bara kämpat med boken i år -- jag lyckades ju avsluta den, också. 195 000 ord. Så nu väntar ett helt nytt år för den boken, när den ska ut i vida världen och tampas. Det kan bli spännande. Själv... Har jag varit ute i vida världen och tampats ett tag, jag också. Jag lyckades bli utexaminerad ekonom i juni i år. Fem års slit på högskola (det blev längre, eftersom jag fick två barn mitt i alla studier) har nu resulterat att jag nu har en titel. Civilekonom. Det kan man ju vara stolt över, i alla fall. Att man sedan inte har något jobb, är givetvis en mindre delikat sida av saken -- men det ordnar sig alltid. Nästa år, då smäller det. På vilken front, ska vara osagt. Men det ska smälla, goddammit.

En annan sak som det här gångna året har inneburit, är resor. Skåne, var vi i. Mitt landskap. Där jag känner mig hemma. Österlen. Bollerup, där farmor tjänte som piga, och där hennes farfar, smedmästare Anders, ligger begravd alldeles intill slottet. Låter som en roman, det också, faktiskt, om man nu ska vara noggrann -- och ännu mer roman blir det när man berättar om min farfar, dalslänningen, som tog en titt på farmors ben en ljummen sommarkväll, och sa till sig själv, att henne ska jag ha. De höll ihop ett helt liv också, tills farmor gick bort för... var det tre år sedan nu? Då tynade farfar också långsamt bort, tills i år, då han äntligen fick komma till henne -- något som han längtat hett efter sedan hon lämnade honom. Begravningen var ganska ljus. Jag träffade några släktingar som jag inte träffat på flera år, och andra jag aldrig träffat -- enormt trevliga prickar hela högen. Möten ja... Möten och resor. Min resa till Kanada. Min pilgrimsfärd, där jag fick möta min allra största idol och mentor. Fantastisk människa, fantastisk författare!

Men Diana var inte skälet till att jag åkte. Faktiskt inte. Jag hade kunnat klara mig utan att träffa henne. De personer jag åkte för att träffa, var mina vänner som jag träffat över internet: ett helt gäng glada damer (och en man) som jag bara visste att jag skulle trivas med. Och herrejesus, det gjorde jag också. Några av dem blev vänner för livet -- en av dem, Kathy, är till och med min tvillingsjäl. Vi är så lika -- inte bara i sinnet, alltså -- att inte ens min egen man ser skillnad på oss på vissa foton.

Kathy har funderingar på att flytta med sin familj till Sverige. Luleå, visserligen -- men ändå! Samma land! Hennes man kommer hit i början av januari, för den slutgiltiga intervjun, och för att kolla på platsen där han ska bo och arbeta.

Apropå möten -- och internetmöten i synnerhet -- har det här året också resulterat i en massa roliga möten via den här bloggen. Först och främst via alla de underbara människor som bemödat sig med att kommentera här. Tack allihop! Det är så kul när ni dyker upp! Sedan har jag fått riktigt besök, av tvättäkta seglaren/förläggaren/redaktören/författaren/författarcoachen Ann Ljungberg. Jättetrevligt möte, som resulterade i en jätteintressant intervju. Förutom detta cybermöte, blev det också ett IRL-möte, med en annan författare/förläggare/författarcoach. Glöggfesten hos Johanna var fantastiskt rolig - tack så jättemycket för att du bjöd mig, Johanna! Alla dessa intressanta, spännande, fascinerande människor (av vilka jag inte kände en kotte...). Det var inspirerande, också. Det fick mig också att inse, att världen är full av varmhjärtade människor som vågar kämpa för vad de tror på -- även om det stundtals är svårt, och även om det inte alltid ses på med blida ögon av omvärlden. Skål för att våga!

Med detta i bakhuvudet, ser mitt kommande år ut så här:

Mer resor.

Mer skrivande.

Mer av allt.

Men nu är det frukost -- med RIKTIGT kaffe (fast först måste jag se till så att barnen inte slår ihjäl varandra. Syskon grälar, har jag kommit på...).

GOTT NYTT ÅR!!

Barrande gran och svagt kaffe

Jäpp... Så var julen över. Lite vemodigt är det ju. Trots att man nu är vuxen och således borde vara enbart lättad över att man slipper stressen och överdådet, så känns det ändå lite sorgligt när väntan plötsligt är över och allting återgår till det normala. Ingen julkalender. Inga julsånger... Åtminstone känns det inte lika nödvändigt att lyssna på dem längre... Luften andas liksom inte spänning längre. Fast äsch, det hör ju också till. Life goes on. För det gör det verkligen. Just nu finns det väl inte överdrivet mycket tid över till skrivande i just det här livet -- det blir en halvtimme/timme varje morgon, och kanske lite på kvällen -- men det ska det inte finnas heller, när man har familjen hemma. Vi håller på för fullt med att renovera dotterns rum, vilket är behövligt. Efter nyår blir det fullt ös igen. Garanterat.

Jag har tagit det lite lugnt med agentjakten också. Man kan säga att jag avvaktar lite grann. Inte för länge: jag tänker hålla mig någorlunda till tidsplanen -- men jag vill se lite hur andra händelser utvecklar sig först. Nästa vecka ska jag dock skicka min fantastiska, välformulerade, guaranteed-to-knock-your-socks-off query till en lycklig agent (*ahem* Nej, det är sant: blygsamhet är jäkligt överskattat, faktiskt)(precis som ironi är underskattat).

Ja, det var en liten rapport det här. Men nu är det dags för frukost! Och eftersom jag köpte KOKKAFFE istället för bryggkaffe och var tvungen att köpa en sån där... vad det nu är de heter, de där med lock som man pressar ner och silar kaffet genom... för 69:90 på Göfab, men ändå inte får rätt styrka på sk*ten (jag vill ha starkt kaffe. Om jag hade haft en egen kaffesort, skulle den ha hetat "Som olja". Den här vad det nu är de heter de där med lock på som man pressar ner och silar kaffet genom skapar ett kaffe som är ljusbrunt och ser ut och luktar som te. Men jag är storsint nog att inse att det kanske är jag som inte har rätta snitsen) kommer det bli en intressant sådan, också. Ta skydd i bunkrarna, mannar!

Setback, men vad gör det?

Flyger in på en liten snabbrapport mellan allt som ska göras! En liten uppdatering, kan man också kalla det.

Jag fick min allra första refusering häromdagen (min enda än så länge, eftersom jag bara skickat till en agent). Jo, jo, snabbt marscherat. Ett snabbt standardmejl, inget märkvärdigt. Back to the drawingboard, med andra ord. Och javisst: efter att ha spenderat en hel del tid EFTER att jag skickat min query, förstår jag nu att det här är trixigare än det verkar. Det är allt bäst att inte vara naiv när man går in här (en egenskap jag tyvärr lider av, trots att jag gärna vill tro att jag är lagom cynisk och blasé, och dessutom väl insatt i allt). Man ska inte tro att man kan vara svensk när man ger sig ut på den här marknaden -- med andra ord: man kan inte skriva en trevlig, relativt lång och förklarande beskrivning av sin bok. De vill inte ha sånt. De vill ha så få ord som möjligt, supersnyggt förpackat. På mindre än 300 ord ska du servera en snygg idé på ett så aptitligt sätt att de inte kan motstå. Agenter har nämligen två minuter mellan en kafferast och ett möte, att plöja igenom en sisådär 50 queries. Är de för långa: släng. Grabbar det inte tag med första meningen: släng. Det går, verkar det som, på rutin; löpande band. Och det kryllar av amerikaner därute, som har säljandet i blodet, och som är vana vid argumentationsteknik och att få fram kärnan i sina budskap på två sekunder blankt. Det är ju faktiskt så. Svenskar är, tror jag, inte riktigt lika slipade. Och min första query blev, tror jag, så här när jag tvingas se på det med öppna ögon, lite för sval och lite för *gääääsp*. Jag erkänner det. Verkligen. Så nu har jag filat på en helt annan approach, som ska slå undan benen på varenda liten agent därute. Med lite hjälp av infödda amerikaner blev det riktigt bra, också. Jag frågade nämligen mina kompisar om de ville hjälpa till, och det fick jag. Kathy visade sig vara en riktig drama-drottning, så nu har jag en text som låter lite mer som baksidan på en amerikansk bok och lite mindre som en normal, svensk CV. Coolt! Samtidigt går jag igenom boken igen, och bantar texten så gott jag kan. Det mår den bara bra av. Jag tar bort allt som är överflödigt, och är riktigt, riktigt hård. Funderar på hur jag lagt orden, och hur nära jag är POV i varenda liten mening. Allting ska ses över, så att ingenting är kvar, som inte strängt taget MÅSTE vara där. Det är lika bra att vara nitisk, så betalar det sig sedan. Jag kanske inte kan ta bort mer än ett par tiotusen ord på det här sättet, men allt som försvinner är bra.

Jag unnade mig i dagarna också (trots akut brist på pengar) en prenumeration på Writer's Market. Nu har jag ett kraftfullt verktyg för att hålla reda på marknaden, alla agenter, förläggare och branschfolk (även i andra länder, samt sorterade efter vad de söker), en massa insidertips och uppmuntrande artiklar, och bra foldrar att lagra arbeten i. Första månaden är gratis, så jag slipper punga ut med den utgiften den här månaden, i alla fall. Som ni ser är det fortfarande full fart framåt. Huvudet rest, blicken i fjärran... Och nåde den som stör mig ;-)

Nåja. En annan sak som jag gjort under dessa dagar, var ett slå till på ett impulsköp på Tradera. Jag införskaffade en så kallad slider:

Jodå, trollsländan igen. Vår "vänsymbol". Jag hade tänkt ge den här till Janice. Den är otroligt vacker och jag är JÄTTENÖJD. Problemet är bara att jag inte har en ANING om vad man ska göra med den. Vad ÄR en slider??? Vad har man den till? Den har fyra hål på baksidan, så på nåt vis ska man väl dra kedjan/snöret/vad-det-nu-kan-vara igenom där... Men vad kan man använda? Och hur? Organza och pärlor? Snnnnören... Nej, inte snören... Äsch. Jag är så dålig på det här med att göra smycken. Nån som har nåt tips? Angelica? Nån?

Nej... Nu ska jag ta ungarna på en promenad... Sedan ska vi göra julgodis, tänkte jag. Jag har ungefär hundra kilo ljus blockchoklad i skåpet att göra slut på. Det var inte alls meningen att det skulle bli så: jag ville faktiskt bara ha ETT paket till min dajm, men expediten råkade öppna det när jag skulle betala -- så han hämtade en ny, och slängde in den andra på köpet. Man kunde kanske göra ischoklad? Jag tänkte göra smällkarameller till ungarna, som de kan plundra på julafton eller sådär. Problemet är bara att vi har lite ont om tomma toalettrullar, och av någon anledning var ungarna inte helt pigga på att göra slut på flera rullar toapapper under en förmiddag... Nåja -- jag kommer nog på något.

Om vi inte ses dessförinnan, så önskar jag er en jättegod jul. Vi 'hörs' nog i mellandagarna. Det är ju dags att sammanfatta året då. Gå igenom allt som hänt (så mycket som jag kommer ihåg), minnas tillbaka lite. Och blicka framåt. Tills dess, ha det bra och...

KRAM på er allihop!!

Idel utmaningar

Ett smakprov ur en roman på drygt 400 sidor. För att fånga själen i berättelsen. HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!! Ja jäklar i min låda, vilka utmaningar man ställs inför. Jag vet inte hur man ska välja. Jag valde en lite mer stillsam scen, som fångar lite av mystiken som omger Charles, samtidigt som den snuddar vid Merediths karaktär -- och problematiken i de bådas förhållande. Karaktärerna är Meredith (hennes POV) samt Charles syssling Buckley.

--------------------

Legacy, copyright Linda Govik 2007

Empty hallways; deserted, almost. Chandeliers with pendants turning ever so slightly in the breeze that followed as the two, the man and the woman, walked over floors echoing of sorrow from not being trampled often enough. It was another world, and Meredith kept her eyes promptly on the broad back in front of her, too scared and too amazed to look to the sides, where walls, covered with modern, light tapestry and exquisite, hand painted wallpapers, gaped empty and naked, with no paintings or girandoles or even plain mirrors to be seen anywhere. The rooms had been decorated by someone who’d known the fashion some decades back, but not more than that: everything had been left without the final touch that would have given the room a soul. Someone kept the rooms spotless, the floors polished and the chandeliers clear of cobwebs and dust, too, and thus, the wing hadn’t been left to deteriorate – but all was abandoned, neglected. Cared for, but forgotten. The notion filled Meredith with sadness, forced tears to her eyes – but in the company of Buckley, she felt less inclined to show it, and when Buckley turned around to look at her, she hastily wiped her eyes and looked away to keep him from seeing. Still, she heard the amused tone in his voice, as he spoke.
“Eerie place, isn’t it?”
“Dreadful,” she admitted, in one, exhausted breath. “Why has this happened? Even if you can’t maintain a big house like this...”
“Oh, we can,” he interposed, and with a wave of his hand implied how easy it was. “Believe me, that is not the issue.”
“Then what...”
“You’ll see.” He pointed her forward, to the closed double doors, a sparkling white against pale green walls. “That’s where it is.” Leaning closer, he touched her shoulder, the sticky, hot touch making her shudder. And the whisper that followed, just as humid and warm, sent further ripples down her spine. “The secret.”

----------

Ja, jag tog även med den efterföljande delen i själva brevet till agenten, men tar av utrymmesskäl inte upp den här. Allt detta lades som ett litet bihang till min query, i syfte att locka agenten, givetvis. Jag vet inte... Det kanske blir bra -- men vem vet? Vem vet vad de här människorna vill ha? Vem vet vad de tycker är ett bra smakprov, eller ett bra brev? Men förhoppningsvis tycker de om vad de läser, och bestämmer sig för att ta sig en närmare titt -- ja, för bara en query leder givetvis inte till något alls. Självklart ska man sälja in sig först. Sedan ska manuset läsas. Sedan ska beslut tas.

Men.... Nu har jag i alla fall tagit klivet. Bollen är i rullning. Min query är härmed officiellt skickad. Och det finns hundratusentals agenter därute. Passar inte en, finns det många andra att välja bland.

På slutrakan

Japp. Query letter klart, proofread av en mycket objektiv bedömare (min man, som inte hade en aning om vad min bok handlar om innan han läste det här brevet) and nästan ready att go out. Att hitta det bästa sättet att skriva den här queryn på är svårare än att skriva själva boken. Det vimlar, fullkomligt vimlar, av olika sätt, och alla dessa experter därute menar givetvis att deras är det enda rätta. Det verkar helt omöjligt att hitta en medelväg, så nu har jag bestämt mig för ett upplägg och tänker hålla mig till det vad som än händer. Det går i den här ordningen:

1. Kort introduktion (hur hittade jag agenten? Vad kan jag erbjuda?)
2. Hook/pitch som förklarar romanen riktigt snabbt och snärtigt på ett par meningar
3. En liten outline
4. Min bakgrund (kort och relevant)
5. Avrundning (tacka agenten)

Enkelt och bra. Somliga påstår att introduktionen inte ska vara med. Andra hävdar att den är ett måste, eftersom det anses ohövligt att kasta sig direkt in i det här med hooken. Jag kämpar fortfarande med att få den rätt, förresten. Det ska ju vara pompöst och melodramatiskt, fånga själva essensen i boken samt locka läsaren att vilja se hela boken. Varje gång jag tittar på utkastet, funderar jag över hur jag ska lägga upp det hela. Jag har två versioner nu:

1. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past, and throws her out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and when history uncannily repeats, she will have to prove once and for all, that the lessons learned have been valuable.

2. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past. She is thrown out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and, above all, that forces her to take on the greatest challenge of all: the one of finding her true self.

Vilken låter bäst? Mest spännande? Eller låter det bara förjävligt? Den första versionen fångar väl kanske lite mer av handlingen, den andra är lite mer introvert luddig. Tyvärr är jag lite osäker på om version nummer ett har en särskilt snygg kausalitet -- jag menar, lärdomar... Detta syftar alltså på nämnda utmaningar... Brukar man lära sig av sina utmaningar? Jo, visst --men det är inte helt självklart. Jag får nog fundera lite mer på det där, och se om jag kan omformulera mig. Som ni ser är det lite trixigt. Och det värsta är att det är så himla, himla viktigt.

Annars har jag inte rört Legacy så särskilt mycket under helgen. Jag har börjat om från början, med en redigering på mikronivå: meningar ska stramas upp, konstiga formuleringar ändras, överflödiga ord eller meningar plockas bort, underliga verbformer böjas rätt. Jag måste säga att det känns jätteskönt att slippa fundera så mycket över upplägg och ordning. Det kan hända att jag kommer att hitta en del som inte stämmer, men på det hela taget känns det som om allting ligger på plats, precis där det ska vara -- och det gör en ganska stor skillnad, minskar liksom stressen, och gör att man kan sätta fokus på det lilla på ett helt annat sätt.

Imorgon hoppas jag få iväg min query. Sen får vi se!

Tvivel frampå småtimmarna

Förkylningen har nu flyttat till vänster näsborre. Jag har roat min man med intressanta visselljud ett tag, men han verkar faktiskt inte uppskatta mina ansträngningar, så nu har jag flyttat mig från soffan och sitter då följaktligen här istället. Det gör absolut ingenting. Nu kan jag ägna mig åt skrivandet istället.

Legacy är slutredigerad. Missförstå mig rätt: den är inte perfekt nu heller och kräver en hel del till -- men scener, dialoger och karaktärsbeskrivningar sitter i alla fall som de ska. Det är inte så mycket struktur kvar att kämpa med, om man säger så. Men en massa annat. Alldeles just nu, till exempel, hittade jag faktiskt ett litet fel, som inte alls var särskilt smart. Det var faktiskt ganska slarvigt att jag inte tänkt på det innan. Sedan hittade jag en överbryggning som jag snyggade till också. Snyggade till, alltså: jag behövde inte ändra om eller så. Ja jösses... Ni ser ju. Det här kan man hålla på med i en halv evighet. Ju mer man går igenom, desto mer hittar man. Det är så. Man kan leta på makronivå -- det finns tydligen en del där fortfarande -- och man kan leta på mikronivå -- där finns det definitivt saker. Det är nu man verkligen måste övertyga sig själv om att man är bra, att man kan skriva och att det man gjort varit värt nåt. Nu måste man se till att kväva den där förbaskade inre kritikern -- för det är så, att när man går in för att leta småfel, då ser man snart inget annat. Det vimlar snart av dem, sida upp och sida ner. Och vad tänker man då? Jo: "kan jag skriva ens en enda mening rätt?" Eller ännu värre: fan, det här är ju uselt. Men det är det ju inte. Helheten är bra. Hoppas jag. Usch. Man vill inte tänka på det.

Nej, vet ni vad jag håller på med just nu? Nu sitter jag här, klockan är snart halv elva och jag är dödstrött. Jag borde ha lärt mig att jag inte ska sitta med storyn då. Allvarligt talat, alltså. När jag är trött, då tycker jag allting är helkasst. Och för bara några timmar sedan tyckte jag riktigt bra om det. Vad är rätt? Vad är fel? Fråga mig imorgon när jag är utvilad.

Snabbtjötat

Idag är hela mitt huvud inlindat i bomull. I alla fall känns det så, lite tungt och luddigt sådär. I övrigt är allt bra. Fick en snilleblixt mitt i natten... Eller var det igår efter mitt motionspass (halvkäckt, med tanke på hur jag mår... men det är ju så himla skönt med promenader)? Hursomhelst, så hade jag tidigare under dagen läst en scen, och sedan av någon anledning scrollat ner och läst nästföljande scen med samma karaktär (det var en del andra scener ur annat POV emellan) -- och där kom jag på att det glappade i dialogen. Det var som två separata... hur ska jag säga... Hmmmm... Ja, det var som om den ena karaktären (Charles, givetvis. Det brukar vara han) upprepade något han sagt tidigare, men med nåt konstigt tillägg, en liten ändring i tonläget -- som om han haft någon slags skum uppenbarelse under den korta tid som förflutit. Eller som om han blivit lite, lite schizofren. Fattar ni? Det är knappt så jag gör det, faktiskt. Men huvudsaken är att det var fel, och att jag inte skulle bli lugn förrän det var ordnat. Jag gillade dialogen mer i den efterföljande scenen -- den stämde mer med hur han skulle ha lagt orden egentligen. Följaktligen klippte jag ur dialogen ur scen 2, och klistrade in i scen 1, samt putsade till det lite så att det såg bra ut. Här föll jag givetvis ur min strikta ordning -- just nu ska redigeringen gå rakt uppifrån och ner, och inte hoppa omkring -- men jag kunde inte hålla mig.

Jag har på det hela taget ändrat approach när det gäller mitt redigerande. När jag får en minut, går jag faktiskt numera in i dokumentet, varsomhelst, och tar en liten snabbcheck. När man gör på det viset, tappar man en del av sammanhanget -- flytet och överbryggningarna i scenerna -- men å andra sidan ser man andra saker som behöver ens uppmärksamhet: konstigt formulerade meningar, stavfel, motsägelser, namn som är fel. Det är att dra lite snabbt med sandpappret på skohyllan man gjort i slöjden, ta bort de där ojämnheterna som inte riktigt stör förrän man går tillräckligt nära, kanske drar armen emot och fastnar med tröjan och drar upp en reva i tyget. Sedan går jag tillbaka till mina återstående dryga 30 sidor (det är allt som är kvar) och fixar det grova med filen.

När jag går igenom allting under nästa redigering måste jag dubbelkolla alla datum. Och så vet jag att vädret inte stämmer på ett ställe -- på ett ställe är det månsken, i nästa är det molnigt -- så det måste jag ändra. Bra att skriva ner allt sånt här, så att jag inte glömmer!

Oj... Dags för Da Conference Call med mina Amerikanska kompisar :-)

Blandad kompott (och flygande underlägg)

Jaha. Här sitter man nu. Lunchen är avklarad, och barnen roar sig med att kasta ner grytunderlägg för halltrappan. Let them, säger jag. Så länge de inte kastar ner varandra. Jag har haft snor i hela hjärnan ett par dagar nu -- ni vet, den där inte så trevliga, liksom lite ulliga känslan i svalget, som liksom sprider sig mer för varje dag. Nu trycker det över hela näspartiet, kliar i halsen och jag känner mig allmänt slö. Har inte jag varit ovanligt mycket sjuk den här hösten? Jag tror det. Dagisbarnsförkylningar, mestadels, men det gör ju inte saken roligare.
Jag tar det så lugnt jag kan, jag. Redigerar, äter klementiner och roar mig ibland med att fila på min query. Tricket är ju att man ska sammanfatta en hel bok (vi snackar 400 sidor) på max två sidor. Ett allmänt upplägg verkar vara att börja med en hook -- alltså din roman sammanfattad på en eller två punchigt snygga meningar. Och så vitt jag förstår det kan man här slänga alla hänsyn överbord. Kort och koncist? Ha ha! Knappast!! Kolla här på Gabaldons hook för boken "The fiery Cross":

Now wife, mother and surgeon, Claire is still an outlander, out of place, and out of time but now, by choice, linked by love to her only anchor -- Jamie Fraser. Her unique view of the future has brought him both danger and deliverance in the past; her knowledge of the oncoming revolution is a flickering torch that may light his way through the perilous years ahead -- or ignite a conflagration that will leave their lives in ashes (copyright Diana Gabaldon)

Säg den med ett andetag och jag bjuder på en whiskey. Snyggt. Jag vet inte riktigt om jag själv är där riktigt än. Men det tar sig, som mordbrännaren sa, och det är en rejäl utmaning att fila på en bra hook, samt ett bra sätt att fokusera på berättelsens kärna. När du fått snits på det här, fortsätter du med att berätta om hela romanen på så liten plats som möjligt. Just nu ligger hela min query på en stilig A4, och historien är därmed fruktansvärt kondenserad och avskalad och bortfilad. Meningen är väl också att man ska suga tag i agenten, och det gör man knappast genom en massa virriga trådar åt höger och vänster. Jag har bestämt mig för att utelämna alla andra POV:s förutom Merediths, och förenkla konflikten i möjligaste mån, utan en massa förklaringar och introduktioner. Det måste ju vara rätt?

Sedan har jag hittat ytterligare en agent jag är intresserad av. Det finns ju så ohyggligt många. Den här sidan är jättebra för att hitta dem. Från hemsidan:

Headquartered in Petersburg, Virginia, USA since July 1997, this resource is intended as a simple compendium for the serious writer, composer, game designer, or artist to consult for information, regardless of genre.

De listar agenter och förläggare (allt möjligt, egentligen) och varnar eller rekommenderar, samt tipsar om vad en del av dem söker. Och kul är det, att skumma igenom alla de tusentals agenter som finns, notera vilka som ser intressanta ut och sedan drömma sig bort. Det verkar finnas en liten snygg marknad för historiska romaner också -- många agenter letar aktivt efter dem. En liten försmak av vad som väntar på marknaden här i Sverige, kanske? Hoppas det.

Vet inte riktigt när jag ska skicka iväg min query, men tydligen är de flesta ohyggligt snabba med svar (hör ni det, ni svenska förläggare/agenter/journalister-vad-ni-nu-råkar-ha-för-yrke-i-den-här-branschen?) så jag antar att jag måste vara så klar som möjligt med boken innan jag kan börja tänka på den saken. Just nu har jag drygt 40 sidor kvar innan denna min extensiva redigering är över. Ska sedan höra mig för med min testgrupp, putsa upp lite grammatik och verb och annat och gå igenom alla små eventuella fel som kan ha slunkit förbi min örnblick. Förhoppningsvis slipper jag skriva en synopsis -- det har jag verkligen ingen lust med, för tråkigare syssla finns inte. Och därefter ska Legacy ut i vida världen!!

Dagens ord: intressant

Imorse fick jag en kvart med datorn, och då, mina vänner, då fick jag den där goa... Inte direkt "aha".... men åtminstone "mhm"-känslan. Ni vet, där det som inte passar liksom plötsligt glider in och lägger sig där det ska vara. Blir rätt. Okay, i ärlighetens namn var det inte mycket jag fick till på de där futtiga minuterna, och jag kommer att fortsätta fila närhelst jag får tid under dagen. Men aningen är där. Liksom hur jag ska få scenen som inte känns riktigt rätt att funka. Och vet ni vad som var fel med den? Kan ni gissa? Ni som hängt med, kan säkert det, om ni tänker efter (en annan sak är om ni är intresserade, men för sakens skull låtsas vi som om ni är det). Nej, men alltså, det som fattades var.... trumvirvel.... rösten! Inte Merediths. Jo, lite. Men mest på hennes kontrahent, Étienne. På något sätt har jag inte riktigt brytt mig om honom tidigare. Han har liksom fått sköta sig själv. Jag har inte funderat mycket på hur han fungerar, eller vem han är: han har liksom "bara" varit där för att fånga upp och dra fram Merediths sanna natur. En bifigur. Men är han verkligen det? Ärligt talat? Visst, vi ser aldrig någonting ur hans POV. Men har han inte lika mycket att säga som Jacob, Léans kärlek? Som jag känner en jättestor sympati för? Eller Charles? Som jag också gillar en hel del, till och med känner en viss sympati för. Men Étienne... Stackarn har bara funnits där och jag har inte brytt mig om att riktigt fundera över vem han faktiskt är. I Gabaldons karaktärsgalleri (svampar, lökar, och hårda nötter) är han en svamp. Han har poppat upp ur jorden, färdigutvecklad, med ett speciellt syfte. Meredith är en hård nöt, kan tilläggas. Hon har en massa intressant att undersöka innanför skalet, men är svår att knäcka. Och Charles är givetvis en lök. Det tåras i ögonen när man möter honom. Nej, jag skojar bara. Men han består av en massa lager, som gör honom komplex och spännande.

Förresten måste jag bara göra ett tillägg till vad jag skrev i inlägget jag hänvisar till i länken här ovanför. Just där rynkar jag lite, lite grann på näsan åt författare som har ett lite mer nära förhållande till sina karaktärer. *ahem*. Det här skrevs innan jag börjat skriva på Legacy på allvar. Och jag måste nog revidera den uppfattningen nu. För liksom... när man står utanför en byggnad i London och hojtar till sin stackars förvirrade make att en person som inte ens finns faktiskt har befunnit sig däri (för att sedan rycka upp kameran och börja fota nämnda byggnad) är det något som är fel. Och vissa medbloggare som jag nu haft nöjet att träffa verkar tycka att jag har ett visst glödande sätt prata om mina karaktärer på. Inte för att jag har märkt det själv, men... Visst. Jag har tappat den där kyligt nyktra synen på mina karaktärer. Numera finns de. Fortfarande nte så att de står bakom min rygg och talar med mig, men en och annan inre dialog har det ju blivit på sistone. Särskilt med den alltid like kraftfulle och energiske Charles.

När jag ändå är på gång måste jag också nämna något om det Johanna skriver i sin blogg om skillnaden i berättelser. Hon jämför här sin Jolie, med den nya Ernestina:

"Ernestina" skrämmer mig lite, den blir som ett möte med mig själv, de djupa skrymslena, mina erfarenheter i livet. Som det blir när man kommer någon nära i ett kärleksförhållande - man kommer inte undan sig själv. Jolie är mer underhållning och förälskelse, en verklighetsflykt. ~Johanna

Jätteintressant betraktelse. Att dra paralleller med förhållanden är ett riktigt bra sätt att förklara sitt förhållningssätt på. Det är ju så. Och det är något jag märkt med mina egna romaner (jösses, vad pretentiöst det låter... Mina berättelser då). Det rätta skälet, som jag ändå gillar jättemycket, kan jag villigt erkänna är en lättsam, svalt elegant historia. Den är en trevlig, ytlig bekantskap, lite flyktig och ofarlig. Legacy är mörk, allvarlig, laddad och vågad: jag tar ut svängarna rejält, experimenterar min egen förmåga och mina egna erfarenheter. Den är, som Johanna säger, ett möte med mig själv. Och på det sättet är Legacy faktiskt mer betydelsefull för mig.

Ummm... Oj... Det blev en lång parentes. Var var jag nu... Jo... Étienne... (nu glömde jag honom igen, stackars man).... Nå, i den här scenen, måste jag faktiskt anstränga mig för att förstå honom, för att få allting att stämma. Jag kan inte strunta i hans personlighet, för den bidrar till allt Meredith gör och tänker. Så nu måste jag fundera lite över den här mannen, och försöka få till en någorlunda bra bild över vem han är. Det kan ju bli intressant, förstås.

En annan sak som är intressant, är att skissa på berättelsen som en kort sammanfattning på baksidan av en bok. Vad ska man ta med? Vad behöver jag inte ta med? Fångar det eventuella läsares intresse? Nyttig övning. Här ser man verkligen om berättelsen håller måttet.
.

Agentkoll

Fortfarande får jag ingen ordning på vare sig språk-funktionen här på bloggen, eller kommentars-funktionen. Jag vet alltså inte när någon kommenterar här inne (eller på den andra bloggen), vilket känns något störande, måste jag säga.

Annars fortskrider redigeringen som planerat. Jag har nu kommit över på ett nytt kapitel (GUDSKELOV) men fortfarande är det ur Merediths POV och eftersom jag på något vis aldrig har känt hennes riktiga röst förrän nu i slutredigeringen, måste jag hela tiden stanna upp vid varje liten mening och fråga mig själv om jag har träffat rätt. Jag stryker långa stycken som känns för övertydliga och kämpar med att få hennes rörelsemönster och hennes ord att stämma med hennes personlighet. Jag pusslar och stuvar om, lägger allting i rätt ordning och ser till att få lite mer struktur på scenerna. Det är ett ganska hårt arbete, för jag har varit... Jag vet inte... Mycket känns halvtöntigt, sådär så att jag nästan blir irriterad på mig själv och funderar över vad jag sysslat med, egentligen. Och just nu, när jag sitter med dokumentet öppet och sneglar på det medan jag bloggar, är jag inte nöjd med någonting, faktiskt. Det är dock inte ett tecken på att det är dåligt. Så väl känner jag mig själv nuförtiden, att jag vet att det inte är så. Nej, det brukar istället vara ett tecken på att jag är för trött för att kunna se förtjänsterna med arbetet. När det är så, är det lika bra att stänga ner en stund.

Jag roade mig igår med att kolla upp så kallade "literary agents" på nätet. Har nu hittat en jag gillar och förmodligen tänker satsa på. Tydligen är det så att man ska satsa på New York-agenterna. Den jag har hittat, jobbar däremot från Denver -- men har bra bakgrund och ett mycket trevligt förhållningssätt, som jobbar med den genre jag skriver inom, samt verkar snabb och effektiv. Jag ska leta lite till, möjligtvis fråga någon om råd, men hittills ligger de här bra till.

Behöver man en agent i USA, då? Inte nödvändigtvis. Om man är bra på att förhandla kontrakt och en sjuhelsikes bra försäljare av sin egen produkt, kan man klara sig själv. Men för det mesta går man faktiskt via agenter. Så det ska givetvis jag också göra. Det man som författare ska göra, är att skicka ett query-letter via email till den agent man väljer (en åt gången!!), dvs en kort förfrågan på en eller två sidor. Man skriver varför man valt just den agenten, lite om boken ("om man inte kan sammanfatta den på ett utrymme motsvarande det som finns på baksidan av en bok, kommer inte vi kunna göra det heller, och sådana böcker ger vi helt enkelt inte ut" -- det är den vanliga uppfattningen) och lite om sin egen bakgrund. Svar ges vanligen inom tre veckor. Bara för att man får en agent, är det givetvis inte säkert att man blir utgiven. Agenten kommer att hjälpa till att marknadsföra boken hos förläggaren samt förhandla om eventuella kontrakt.

Alltså, jag tror ingenting om hur långt jag kan ta mig med Legacy. Men det ska baske mig bli kul att se hur långt jag kan flaxa innan jag landar på näsan!

Knappast nån nyhet

Idaaaaaaaag.... Har jag redigerat. Vilken överraskning, va? Fast nu rör det sig framåt, i alla fall. Jag kavar mig fram i dyn, och tar mig sakta mot de mer (i mitt tycke) roliga partierna av boken. Det är ju så, att det här inte nädvändigtvis är tråkigt för läsaren. Givetvis inte -- för det skulle jag ALDRIG ha stått ut med. Men man har ju sina favoritscener, och de som inte är favoriter. Tyvärr är det ju så, att de som inte är ens favoriter, ofta är de scener som behöver mest omtanke och kärlek. De är lite av bokens problembarn, sådär. Man kan inte strunta i dem. Man kan inte ignorera dem. Man skulle kunna ignorera dem (det är jättelätt gjort, tro mig) -- men det skulle antagligen resultera i mer skada än nytta. Så jag pysslade och fixade, och visst formar det sig undan för undan till något som är någotsånär som jag vill ha det.

Kollade dessutom lite på de här sköna snubbarna idag. För att jag kände för det, liksom.
The Wicked Tinkers, som de heter. De är ett kaliforniskt band som blandar skotsk folk/stridsmusik med lite australiensiska toner, kan man säga. Fullt ös hela tiden. Man blir liksom stridslysten och glad på samma gång, och det kände jag för att vara just idag. Det var längesedan jag lyssnade på den här sortens musik överhuvudtaget (augusti, faktiskt, i Fergus) så det var en skönt att på nytt knyta bekantskap med den. Katten såg dock lite förvirrad ut, men jag vet inte om det är för att han gillar det, eller för att det stör honom. Förmodligen det sista...

Och.... Tja... Den uppmärksamme kanske chockas av att jag ändrat layout på bloggen också. Ja, det chockar mig också, litegrann... Vi får se hur länge jag står ut. Men lite förnyelse är aldrig fel.

Det jobbiga med inre resor

Lite slarvigt av mig i förra inlägget, att inte precisera vad det var jag gjorde, när jag träffade alla dessa underbara människor. Jag var på glöggfest. Sådär. Och vanligtvis, ska jag tillägga, gillar jag inte glögg. Men glöggen som bjöds = grymt god. Så det så.

Nå... Vad har jag så gjort idag? Inte mycket, faktiskt -- när det gäller Legacy, alltså. Jag pysslade med Merediths scen igen. Jag verkar liksom inte komma ifrån den. Dialogen är så klurig just där, och jag vet inte riktigt hur jag vill att det ska se ut, vilket gör att jag fastnar, går tillbaka, lägger till, tar bort... Den ska ju vara känslig, liksom. Här träffar hon för första gången på flera veckor en man som hon, utan att vara medveten om det (eller utan att vilja vara medveten om det), dras till. Under tiden som gått, har en del hänt, som gjort att hon är mer öppen och mer livsglad. Samtidigt är hon försiktig och tillbakadragen. Jag vill att scenen ska SPRAKA av tillbakahållen längtan och outtalad... hmmm... kärlek, kanske? I alla fall en försiktig sådan (förälskelse, kanske det heter). Jag funderar på att lägga till lite mer symbolik runtomkring paret. Använda mig mer medvetet av symbolspråk. Det finns redan en del symbolspråk där, lite subtilt sådär... Ni vet: spirande vår, doftande blommor och surrande bin... Äsch, nej, inga bin... Men ni fattar. Lite mer av den varan skadar aldrig.

Jag ska erkänna att jag är på osäker mark överhuvudtaget. Ni vet, de där stillsamma scenerna är ofta svårare att få till tekniskt än de som består av mycket action. Det är i de stillsamma scenerna det blir tekniskt jobbigt, eftersom handlingen ska drivas framåt -- men inte genom direkt handling, utan genom dialog och subtila förändringar. Det får inte bli långrandigt heller, vilket är faran med just sådana scener. Viljan att vara lite finstämd och poetisk, kan liksom slå över, och då blir det urtjatigt att läsa. Det är lite svettigt, faktiskt. Och vad jag än har sagt tidigare blir det nog ett par dagar till av det här.

--------------------------------
Utdrag ur Legacy, copyright Linda Govik 2007

The lack of sun made their surroundings different from how it had been during the day, turned it unavailable and mysterious, the greenery veiled in blueish shadows, the pond an unblinking eye, framed by slumbering trees. Together they watched it, still figures -- but she was aware of his each breath, felt his every heartbeat, as a faint echo inside her own body.
From somewhere, a willow warbler started its frail serenade.

”It is so beautiful here,” she said – breaking the silence, but with a voice so low, it melted into the stillness and became one with it. “So peaceful.”

“It is.” She knew he glanced at her. “Will you miss it?”

“Yes. I will miss it. I will miss...”

She did not have the courage to look at his face and chose instead to look at the calm, steady hands lying against his thighs. The index finger on his left hand had a slight bend, as though it had been broken once, and a faint scar ran over the back of his right hand, curving all the way from his little finger, to the grip of his thumb. They were hands that had lived, and hands that could fight -- but at the same time, they were gentle enough to hold a snail, without hurting it the slightest.
A memory suddenly flashed through her head, of another man’s hands. She couldn’t remember the words spoken while she’d looked at them, couldn't remember anything at all, other than that the words in themselves had filled her with the deepest dismay and desperation. But she sure remembered those hands and the kind face belonging to them. Dr Wright. Dear God. She hadn’t thought of him for ages. Why now? She shook her head, told him to go away – and thankfully, he did.

“What will you miss, Madame?”

Confused, she looked up, and found he was waiting for her to continue. She hadn’t even realized she’d stopped talking.

“Everything,” she said.

He sighed some. “Oui.”

-------------

Ja, ja. Det blir nog bra tillslut. Det är på gång, tror jag åtminstone.

Och, innan jag loggar ut, tillåt mig att skratta lite resignerat. Jag har inte räknat ord på ett tag. Har liksom bara skrivit och redigerat och undvikit ordräknaren. Trodde att med mitt idoga redigerande (ni ska bara VETA hur mycket som tagits bort) så hade minst en tiondel av boken försvunnit. Mer än så, kanske. Allvarligt talat: jag trodde jag skalat bort massor. Men nä. Boken har VÄXT. Den är nu på 197 180 ord. Hur i HELSIKE har det gått till?!!!

Inspiration!

I helgen fick jag chansen att tillbringa en massa timmar tillsammans med begåvade, varmhjärtade människor. Jag hade verkligen extremt roligt. Inte för att jag inte trodde att jag inte skulle ha det, men man kan ju aldrig veta i förväg. Särskilt inte som man besöker någon man aldrig träffat utanför datorns värld förut (men å andra sidan har jag ju aldrig riktigt varit rädd för det där, om man säger så). Och nu vet jag. Det var helt enkelt superkul! Men det bästa -- det absolut bästa -- med det här, var att jag faktiskt blev otroligt inspirerad av alla intressanta möten. Det blev en sådan vitamininjektion, att jag idag lyckats ta ett mycket välbehövligt skutt framåt i berättelsen. Eller... skutt kanske är fel... Ett framåtkliv, då. Och det var inte alls så kämpigt som jag nu upplevt det i ett par veckor. Jag lyckades faktiskt hitta ett snyggt avslut på en scen ur den mindre karaktären Léans POV, och därigenom skapa en lösning som knyter an till en kommande. Det gör att allting kommer att hänga ihop på ett helt annat sätt, och det är ju aldrig fel, förstås. Annars har jag aldrig haft problem med Léan. Hon är en utåtriktad, stabil tjej som sköter sig själv. Hennes scener känns alltid mer eller mindre självklara -- vilket förstås kan bero på att allting som har med henne att göra är mer eller mindre handlingsdrivet och lite mer påtagligt, än vad som är fallet med till exempel huvudkaraktären Meredith, som alltid är inåtvänd och svår. Fast med henne fick jag också ett genombrott idag. Jag pysslade nämligen med en av hennes scener idag. Ändrade hennes handlingsmönster, så att det passade hennes karaktär lite bättre, och putsade dessutom till dialogen samt lade till lite miljöbeskrivningar. Meningen är att stämningen ska bli skön och lugn på ett sånt där mjukt sätt som det kan bli ljumma sommarkvällar. Och så ska det spira lite försiktig kärlek i luften, utan att hon själv vet om det. Jag vet inte, men jag tyckte faktiskt att jag lyckades få till det ganska bra. Skönt!

Det här betyder att jag nu förmodligen kommit över alla de svåra partierna i redigeringen, och nu kan börja ta itu med de mer kraftfulla delarna av boken, som slutet nu utgör. Phew!

Bilder av något...

Ibland blir det inte som man tänkt sig -- men det blir bra ändå. Typ som med bilden jag skulle rita av Ruths idol. Den jag fick fram, är inte ett dugg lik förlagan, men jag tycker den blev bra ändå. Och för att inte ha ritat på sju år, är jag JÄTTENÖJD. Men det är alltså inte särskilt likt förlagan, tycker jag, iallafall. Det hade kunnat göras bättre. Men inte för det: det blev faktiskt ganska bra ändå. Jag gillar mannen som trätt fram istället, vem han nu är.

Och det kan vara samma sak när man skriver. Det blir inte riktigt sådär som man tänkt sig från början, utan något helt annat, utan att man för den sakens skull sörjer för det. Idag har jag helt enkelt fått acceptera vad jag har kunnat prestera i scenväg där jag redigerat, och nu tror jag inte att jag kan vrida och vända på det mer än vad jag har gjort. Men nu duger det faktiskt. Jag skalade bort allt som var lite halvtöntigt, sånt jag skrivit för att jag tyckt att det behövdes lite mer fluff -- vilket var helt fel. Sedan lade jag till lite dialog (den vanliga medicinen för scener som haltar). Jag ska kolla på det imorgon igen, men på det hela taget känns allting bättre. Helt okay, liksom. Äsch, det kanske är fel att säga att det inte blev som jag hade tänkt -- för jag vet faktiskt inte riktigt HUR jag hade tänkt alls -- men vad det än blev, så är det bättre än vad det var. Så är det också med teckningen, nu när jag tänker på det... Ett antal timmar spenderade jag på att få mannens mun rätt -- något som tycktes mig helt omöjligt. Och nu, när jag väl gett upp, är den väl inte perfekt, men den funkar (man ser att det är en mun) och det är DEFINITIVT bättre än vad det var från början.

Nåja. Jag vet i alla fall att jag ska fortsätta teckna. Jag hade faktiskt helt glömt bort hur roligt och avslappnande det är!

Bit ihop!

Så går det kanske inte jättefort framåt. Så kanske jag drar mig något, släpar benen efter mig. Det beror på att jag är på en passage i boken som är sådär halvkul. En sådan, där saker ska beskrivas, som betyder en del för huvudkaraktären, men kanske inte direkt är... jättespännande för oss läsare. Då ska man ju kanske nämna händelserna, men inte riktigt djupdyka i dem, och då... pang, vad tråkigt man får det som författare. Jag skriver och våndas. Jag tvivlar på hela boken. Sedan svär jag. Försöker skärpa till tonen. Tröttnar och går och ritar istället. Jag ritar just nu ett porträtt åt Ruth. Det ska föreställa hennes favoritskådis... och visst... det är ett ansikte där. Men jag är inte helt säker på att det är han. Det är sålunda inte jättelikt -- men jag gillar faktiskt den som kommit istället: en farlig, piratliknande man som blänger på en. Han inspirerar. Ser definitivt ut som någon karaktär som jag inte riktigt kan placera... Dougal MacKenzie från Dianas böcker, kanske? Lite så. En krigare, en man som sett det mesta. Det är hursomhelst extremt kul att teckna igen, och det är skönt att se att takterna sitter i någotsånär, i alla fall.

Åter till skrivandet... Som.... aaahh... mmmm... sitter lite hårt inne just nu. I den här redigeringsomgången trivs jag visserligen bättre med Meredith (som förr hette Stephanie). Hon har börjat visa sitt rätta jag, och jag känner nu en viss ömhet för henne, och förstår henne mycket, mycket bättre. Men samtidigt är hennes scener så jobbiga att arbeta med. Hon är inte den pedantiska, pompöse Mr Radcliffe (förr Mr Samuels). Hon är inte levnadsglada, spontana Léan. Hon är inte handlingskraftige, plågade Sebastian, som räddar upp allting med sin torra humor. Hon är bara... Meredith. Som lärt sig att kontrollera sig själv, och bara i extremfall, när hon pressas till det eller när hon får en pensel i handen, blir en person av kött och blod. Där jag är nu, har hon inte helt släppt på det här, även om hon nu börjar blomma ut lite mer. Scenerna med henne funkar kanske också -- jag tror faktiskt att det mer är jag själv som sätter ner bakfötterna, och gnäller mer än jag behöver. Men det är så mycket "inre resa" med henne hela tiden, samtidigt som hon faktiskt reser mycket kroppsligen också. Och alla dessa nya miljöer och allt det hon måste komma underfund med hela tiden är... sådär halvkul att kämpa med. *suck* Men det måste göras. Jag får väl se det som en utmaning. Och ta en dag i taget. Och vara jätte, jätteförsiktig, så att jag inte tar den lättaste utvägen och hastar över alltihop.

Nej, nu ska jag gå och göra en sista skugga på min mystiske, tecknade man. Sedan ska jag gå och lägga mig. Godnatt!

Att bota tandvärk

Normalt sett har jag förmodligen ett ganska nyktert förhållningssätt till mitt skrivande. Jag är inte direkt den som myser till det, och jag har hittills inte känt något behov att ändra och greja för att det ska kännas rätt. En stol, ett bord, en laptop, mycket kaffe räcker. Varför krångla till det? Men just nu måste jag erkänna att jag faktiskt gick ifrån min vanliga, trista attityd. Jag flyttade nämligen på mig. Bytte miljö, helt enkelt. Jag tog min laptop och satte mig i köket, kokade en stor kopp kaffe (Maxwell House, som jag aldrig provat förut. Mmmm) och satte igång med att skriva. Och se där: det gick ju jättebra. Charles, som alltid har varit riktigt sur och inte riktigt velat vara med just där jag nu redigerar, bestämde sig plötsligt för att vara med i leken. Med sin vanliga "take no prisoner"-attityd, tog han över och dirigerade scenen som han ville ha den, gav mig rätt dialog, rätt motiv, allting. Äntligen! Jag har väntat sååååå länge på det här! Och jag fick samtidigt veta något om honom, som jag tidigare faktiskt inte vetat. Han är nu så komplex att jag funderar på att ge honom en sån där snygg egen pärm som Cool like Plastics spännande karaktär Maximilian fått, bara för att hålla reda på alla hans egenheter. Jag blev samtidigt lite lättad över att ha klarat av den här scenen, för det är en av de orosmoment jag haft kvar att kämpa med, den trasiga tanden, som jag var orolig att läsaren skulle stoppa ner tungan i och ha ont av. Nu har jag fixat till den, emaljen är ren och snygg och känns exakt sådär nyborstad som man vill ha en tand. Jag är inte orolig längre.

Tack, Charles! Och... just det ja...

Happy thanksgiving, people!

Edited to say...

Ja visst är det så. Det är inte alls länge sedan jag skrev mitt senaste, mörka inlägg. Och nu är jag redan tillbaka, betydligt ljusare i sinnet. Ni förstår, jag skulle stryka kläder. Satte på Mix Megapols webbradio väldigt högt på datorn, värmde järnet (vilket låter som om jag har ett sådant där gammaldags strykjärn man värmer på spisen... och så är det inte)(vilket påminner mig om strykjärnet min käre make hade i sin ägo när jag först träffade honom. Det var inte direkt så att man värmde det på spisen, men det var baske mig inte långt ifrån. Haahahahahaaaaa. Ungkarlar!!) och bredde ut den första t-shirten på brädan. Funderade på mitt dilemma, men inte särskilt aktivt, för ibland tänker jag faktiskt på annat. Ankbröst och sånt, till exempel. Men DÅ... plötsligt... kom en fråga in i mitt huvud. Varför är den scenen med? Jag refererar nu till en mycket sur liten scen, där huvudpersonen stöter på sin svåger på kajkanten i Dover. Herregud vad jag kämpat. Herregud vad den aldrig velat bli rätt. Och nu liksom... Varför är den med? Den har ingen konflikt. Har inget samband med vare sig föregående scener eller efterkommande. Stoppar upp i handlingen, med en meningslös dialog. Hej och hallå, sen är det över. Och vad säger vi om sådana scener? Bort med dem!!!

Nu ska jag väl inte piska mig blodig som straff för att jag låtit en sådan här scen slinka igenom nålsögat. Om jag minns rätt, så hade den ursprungligen ett hyggligt syfte. Det är bara det, att när jag sedan byggde om efterkommande scener, så raderades syftet helt, och kvar blev bara... en scen. Utan mening. Så nu när jag raderat ut den ur berättelsen, så lättar det åtminstone upp litegrann. Fortfarande finns det en hel massa tråk kvar att städa upp -- bland annat alla dessa taskiga övergångar -- men det här gav verkligen ljus och luft och syre där det behövdes. Halleluja!!!

Att sega sig framåt

Nu går det verkligen trögt, alltså. Jag kämpar mig fram i sirap. Givetvis är det bara en temporär svacka, och det lilla jag nu faktiskt får till om dagarna är bättre än inget, men jag önskar att jag hade lite mer... självdisciplin. Och jag vet inte riktigt vad bristen på densamma beror på. Kanske för att jag nu är på stycken där jag svettats blod för att ens få dem halvbra från första början. Om det är scener jag har slitit med, så är de dessa, där Meredith (förut hette hon Stephanie, för den som inte känner igen namnet) hamnar i en ny miljö, långt från en kvävande tillvaro hos sin man. Tack vare en hel del omändringar, är allting nu i rätt ordning och åtminstone rätt snyggt på det viset -- men det är fortfarande bara halvbra. Hittade en övergång som jag måste brodera ut lite, eftersom den som finns är väldigt abrupt. Och ett kapitel vars övergång är tråkig, och måste skrivas om. Och så måste jag dyka lite djupare ner i huvudpersonens POV lite överallt, eftersom det är en aning för ytligt som det är nu (vilket givetvis adderar till den där lite oengagerade känslan). Dåliga, taskiga kapitelavslut har jag också en del. Bara för att jag inte orkat. Jag kom halvvägs i tidigare redigering, genom idogt arbete för att arrangera allting som jag ville ha det -- och visst blev det bättre, också. Men inte bra. Och där har jag lämnat det. Det kan jag givetvis inte göra nu. Nu är det fight or die som gäller. Och jag ska vinna... baske mig... men gud vad jobbigt det känns.

Men det är så det är. Skrivande är inte alltid en skimrande dröm. Tror man det, är man jättefel ute. Skrivande är faktiskt ganska ofta att kämpa sig uppför och att slita sitt hår i frustration på vägen över att ingenting ser ut att bli som man vill. Och varje gång, är bara att kämpa på. Skriva, skriva om. Putsa, fundera, putsa mera. Tillslut blir det rätt. Det blir det alltid. Nåja.

Perseverance: Steady persistence in adhering to a course of action, a belief, or a purpose; steadfastness

-

And don't you forget it!

-

Incitament

Jag har gått i några dagar nu och haft dåligt samvete för att jag inte gjort något med intervjun jag hade med Diana. Det går liksom inte -- både jag och Kathy har försökt lyssna av ljudbandet, och... man kräks efter två minuter. No kidding. De där sablans skotska trummorna skär genom märg och ben och varenda liten led i hela kroppen. Rösterna drunknar, på flera ställen hör man bara trummorna och inget annat. Sehr smärtsamt. För min egen mentala hälsas skull, har jag därmed gett upp med att ens försöka. Och då, som det fega kräk man är, kurar man ju där i sitt hörn, och skäms bakdelen av sig för att man inte vågar erkänna sitt misslyckande. Och håller sig från att kontakta Diana, eller att ens gå i närheten av de ställen där hon brukar hänga (det kan ju, ve och fasa, hända att hon frågar, liksom). I dagarna har jag dock bestämt mig för att krypa till korset. Hon har ju rätt att veta vad som pågår, och vem vet, hon kanske kan komma med en lösning, om hon nu känner att det här är viktigt. Så jag hade tänkt höra av mig, nu... nån dag framöver.

Hursomhelst, så kom ett litet orange plastigt kuvert med posten idag. Det visade sig vara från Janice. I kuvertet, låg ett inplastat bokmärke. Janice deltog nämligen i den stora "Writer's conference" som pågår varje år i Surrey, och där Diana också brukar vara. Så det var ett fint bokmärke som minne av det här, och med fraser ur Lord John and the Brotherhood of the Blade och lite pärlor och sidenband på. Snyggt. Sedan var det faktiskt ännu ett bokmärke, med keltiska snirklar och snoddar på, och orden "Fergus Gathering, August 2007" på. Och i mitten står följande, skrivet med bläck och en omisskännlig handstil: For Linda -- Thanks for coming so far!" Signerat Diana Gabaldon.

Då känns det lite bättre, faktiskt. Så nu ska jag baske mig höra av mig till henne. Förklara saken, och be henne hälsa sin underbare man samtidigt, och tacka för att de gjorde min resa till ett så underbart minne. Så tack Janice -- mitt samvete i etern (eller snarare, "min spark i baken")!
.

Inget idag

*gääsp* Nej, den här helgen har verkligen inte inneburit sådär jättestarkt engagemang i skrivandet. Jag har inte riktigt känt mig hugad -- det har varit skönare att vara med familjen, ta promenader och pyssla. Det kan behövas ibland, det också. Och jag har inte riktigt haft den koncentration som behövs för skrivandet. I normala fall kan jag sitta i full kalabalik och skriva -- huset kunde rasa runtomkring mig utan att jag märkte särskilt mycket -- men den här helgen har jag varit mer känslig för ljud och stök. Kanske för att scenen jag håller på och grejar med nu kräver lite mer lyhördhet, vem vet? Eller så är jag helt enkelt inne i någon slags period, där jag är lite känsligare. Till och med nu, när jag sitter här, är jag väldigt medveten om TV-skvalet alldeles intill, och jag kan liksom inte blockera ut det -- men konstigt nog irriterar det mig inte särskilt mycket heller. Skumt.

Imorgon (eller kanske till och med ikväll, alldeles efter jag skrivit klart det här inlägget) ska jag ta itu med skrivandet igen. Självklart ska jag det. Hundra sidor kvar på den här redigeringsrundan, lite drygt... Det är verkligen inte mycket alls!

.

Idle hands are the Devil's workshop...

.... så därför får man väl se till att sysselsätta sig. Och nog finns det att pyssla med, alltid. Efter gårdagens ledighet, har jag nu identifierat det som stört mig i den del av boken jag redigerar nu. Om ni minns ett tidigare inlägg, där problemet var att jag lagt in sexuell spänning, där det inte passade med storyn, så är det här i det närmaste samma problem, ja faktiskt ungefär på samma ställe, så jag antar att det är en slags biprodukt av tidigare misstag. Här gäller det inte sexuell spänning, direkt, men jag har i just den scen som det nu gäller antagligen haft för avsikt att "lätta upp" storyn med lite luftig humor som går via huvudkaraktären Meredith. Och det passar inte henne. En viss humor har hon givetvis, lite torr och underfundig sådär. Men hon är på det hela taget allvarligt lagd, och de problem som här uppstår, en lite brydsam situation, skulle knappast få henne att dra på smilbanden, eller att ta till humor för att känna sig bättre till mods. Det passar helt enkelt inte hennes person, och det märks så väl i texten: allting glider ut, sladdar på vägkanten. Känslan går helt förlorad. Så vad göra? Tja, jag måste helt enkelt inse att det här inte är någon humoristisk historia. Den humor som kan vara kvar, är den som endast uppfattas av läsaren: sådant som drabbar huvudpersonen, utan att huvudpersonerna själv kanske uppskattar eller är medveten om det(komplicerat? Då skulle ni försöka skriva om det...) samt viss humor som serveras av de karaktärer som är lite lättare till sinnes (tyvärr har jag inte så många sådana). Så... Jag måste ta en stund och hitta tillbaka till "mitt ursprung" just i det här stycket. Vad går boken ut på? Vad vill jag säga? Varför skriver jag? Vilka är mina läsare? I den här delen av boken, förmodligen för att det faktiskt börjat lätta lite för stackars Meredith, har jag haft alltför lätt att ta en massa sliskiga genvägar, där jag försöker flörta med genrer där boken faktiskt inte hör hemma, främst då romantik-genren. Vilket är helt åt fanders. Det här är ingen romantisk roman. Även om det visst finns kärlek, är det inte karakteristiskt för boken, och tyngdpunkten ligger heller inte på relationerna mellan huvudkaraktärerna, så som är brukligt för denna genre. Så för att komma bort från det här, måste jag fokusera på vad det är jag vill ha fram, själva kärnan. Jag måste skriva om, modellera så att det blir rätt. Samt ge mig en knäpp på näsan, för att jag gått ifrån det från första början. Fy på mig!!

I övrigt fick jag en halv snilleblixt när jag skulle gå och lägga mig igår och insåg plötsligt hur jag skulle arrangera scenerna just i den här delen av boken för att ordningsföljden ska bli mer logisk. Och sedan måste jag ju bara tala om för hela världen att jag är något fruktansvärt pysslig och kreativ just nu, också. Vad fanken beror det på?? Idag blev jag plötsligt hur sugen som helst på att teckna i blyerts. Det har jag inte gjort på flera år -- men nu började jag längta efter det. Samtidigt sitter jag och tuftar ulljhärtan att hänga i julgranen, och fullkomligt älskar känslan av hur dessa små ullbollar så magiskt formar sig i mina händer och blir till färgglada, mjuka prydnader. Till och med smycken vore roligt att göra just nu -- men jag är fantastiskt dålig på att hitta på mönster och stilar för sånt, så det får jag nog faktiskt hålla mig ifrån. *skakar på huvudet* Jag är nog verkligen inte riktigt klok just nu. Men jag får väl skylla på Panduro-katalogen....
.

Bara lite motströms

Idag har jag lite ont i halsen *suck*. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Eller... nu ljög jag... Jag har massor av tid att vara sjuk. Men jag vill inte. Det tar en massa energi och jag blir bara fruktansvärt arg på allting.

Redigerar, gör jag ändå, förstås. Sakta går det, framåt, framåt. Igår tappade jag dock sugen runt... när var det... nio-tiden på kvällen, när jag satte mig och upptäckte att jag hamnat i ännu en scen som var tvungen att skrivas om för att bli bra. Nu har jag hamnat i sektioner där jag ändrat och skrivit om till guds förbannelse, och mycket av det är förstautkast. Sådana är aldrig bra, förstås, och därav följer att de måste putsas på. Men igår kände jag att "Fan, är det aldrig bra från början?" Nu vet jag att jag kände så här för att jag började bli sjuk -- annars brukar jag inte direkt tappa modet så lätt. Jag vet ju att det bara är att bita ihop och ta tag i det. Det finns inget annat sätt. Genvägar straffar sig, och jag skulle verkligen inte trivas med att veta att jag slarvat. Jag har ett mål, jag vet vart jag ska och vad jag måste göra för att nå dit. Då finns det ingen plats för en massa gny och gnäll.

Jag måste erkänna att det blir lättare när man får respons från testgruppen. De är nämligen positiva, och kommer med bra synpunkter om saker som kan förbättras. Det var en överbryggning i början på en sisådär fem år som inte var helt snygg... Eller rättare sagt: det var ingen överbryggning, annat än en kursiv angivelse i år alldeles under kapitlet. Sedan är det givetvis verb som böjts fel, och så punkter och kommatecken som sitter fel (min absoluta akilleshäl) och lite sånt. Men inga anmärkningar ännu på storyn i sig själv. Känns jättebra, faktiskt, men vi får se hur det utvecklar sig när de kommer vidare. Man är inte i mål, förrän de läst sista sidan -- och det har de förstås inte än.

Idag tänkte jag ta mer eller mindre ledigt från skrivandet. Vi behöver helghandla, huset ska städas, jag har lovat ungarna att göra laxgratäng, och fredagkvällar är aldrig bra att skriva på -- då vill man mysa framför TVn, med en god whisky kanske. Och det kanske är bra att ta en dags paus från skrivandet nångång i halvåret sådär? I och för sig hade jag hela tre dagars paus förra helgen... Nå ja, vi får se.

Mumbo jumbo??

Ibland, när jag vill vila hjärnan från text, glider jag ut på nätet och undersöker kul saker. Just nu svärmar jag för astrologi och numerologi. Det är kul, det där. Himla fascinerande -- det leker med ödet på ett så fantastiskt sätt. Ger en viss tillförsikt för oss stackars själar som svävar i limbo och inte vet riktigt vad vi ska göra av våra liv, också.

Hursomhelst, så beslutade jag mig för att kolla upp det här med mina karaktärers namn via numerologi, bara som ett litet halvseriöst experiment. Om det är så, att namnet är förutbestämt, så borde det ju betyda att de namn jag ger mina karaktärer (det är ju en form av att döpa någon, eller hur?) skulle vara förutbestämt. Jag beslutade mig för att kolla upp mina karaktärers "Heart's desire" eller "Soul urge", som kort och gott bestämmer vad som är deras riktiga, inre drivkraft, deras passion, det allra innersta målet för deras existens. Själv är jag en åtta, kan nämnas. Och det stämmer nog rätt bra, också. Eller väldigt bra, till och med. Hursomhelst, så blev resultaten så här för mina två huvudkaraktärer:

Protagonisten Meredith Bradley har Soul Urge number 7. Det betyder att hon är analytisk och fjär, svår att komma in på livet, rädd för känslor, både sina egna och andra. Hon har svårt för att lita på andra och det är också de största utmaningen för en sjua, att lära sig att lita på sina medmänniskor. Och med det i åtanke, måste jag visa er det här, ur en dialog, där Meredith sätts på prov just i det här avseendet:

-------------

“You want to reach Dover, n-ést ce pas?”

“Of course.”

“I do too. I know we will, if we keep strong and determined. And I swear I will protect you on the journey. Not let you suffer any harm. So you see, there is really no need to fear me.”

“I understand. I do,” she said, seeing the sceptical look he gave her. “But it’s not very easy to... to trust you either.” She lowered her head. “I don’t... trust strangers.” Or anyone else.

----------------

Med tanke på vad numerologin säger om henne, är det ju ganska häpnadsväckande, att det är faktiskt här hennes problem ligger i boken (ett av hennes problem, vill säga. Hon har en del att jobba med, om man säger så). Det är det här hon kämpar med, och det är det här allting i slutändan utmanar henne till: hon tvingas in i en situation där hon måste lära sig att lita på en annan människa. Hon tvingas också konfrontera sina egna känslor och rädslor, dela dem med den här personen i en ganska (hoppas jag) hjärteslitande scen -- precis det som en med Soul Urge nummer 7 inte riktigt klarar, och som därmed är den allra största utmaningen. Förbluffande!!

Om vi sedan ser på Charles Stanford, hennes antagonist, har han soul urge number 4. Det betyder att han är ganska strikt. Han vill ha ett organiserat liv utan förändringar, systematik, stabilitet, han hatar lögner och stora känslostormar. Hans strävan är efter den perfekta familjen, och denna strävan gör att det föreligger fara för kvävande disciplin. Återigen -- det är så mycket Charles att man blir rädd. Kolla här, ur en dialog som hans son har med Léan, en av de mindre karaktärerna i boken:

---------------

“Things really have changed during the last couple of months, haven’t they?”

“Aye. They have.” She shrugged. “And not just things, eh?”

He sent her a quick glance, surprisingly scared. “No,” he then admitted. “Not just things. People. Everyone. And not... to the better, I think.”

She nodded. Carefully, she moved closer. Placed herself beside him on the crate, and looked down on her hands, small, square and sturdy, constantly moving, always plucking at something: now, they were pulling at a loose thread on her skirt.“It’s not easy to try and make everyone happy, is it?”

He snorted. “Nope. Impossible, that’s what it is. If it’s not Ma, then it’s my father. They can’t compromise, you know. My father’s sure tries, but Ma refuses to meet him.” He turned his head, and pierced her with his eyes. “He has tried, Léan,” he said, even though she hadn’t said anything. She shrugged, and mumbled something more or less consenting. “He’s doing the best he can. Sure enough: he’s withdrawn some of our privileges... and... they were important to Ma... but... but does he not have the right to? It’s important to him too, to have a complete family. And I think Ma and I have been a bit too... unruly according to my father’s standards. Ma has never really bothered to foster me, you know. And... And Giatelli sure didn’t. I think we could need some rules.”

---------

Allt det som nämns i han soul urge nummer, är precis det Charles drivs av, och precis det som sakta glider honom ur händerna genom Meredith, som drivs av helt andra krafter, och kämpar emot hans strävan efter kontroll. Och det är precis det som får honom att helt tappa fotfästet i slutändan, när allting faller ihop omrking honom. Han reagerar med fruktansvärt raseri och hämndbegär, och blir därmed extremt farlig för alla som råkar i hans väg. Helt rätt. Han reagerar helt rätt. Dessutom är fyror bra föräldrar, och om det är något Charles åtminstone försöker, så är det att vara en bra far, och han älskar verkligen sin son. Så det stämmer också. Oj, vad nöjd man blir.

Inte för att jag vet HUR det kan stämma så här väl... Karaktärerna finns ju inte. De har uppstått i min egen hjärna, och kan således inte ha egna personligheter, eller hur? Deras personligheter måste ju faktiskt vara produkter av min egen. Hur de med tanke på detta har kunnat få namn som faktiskt överensstämmer med vissa numerologiska konstellationer (jag har dock bara kollat upp det här med "Soul urge", men å andra sidan är det ett av de viktigaste kärngrupperingarna inom numerologin), är ganska underligt. Men inte desto mindre trevligt.

Ja jädrar i min låda, det här var intressant. Ganska meningslöst visserligen (vem bryr sig, liksom), men intressant. Nej, nu ska jag gå och hämta ungarna!

Här är allt som vanligt

Igår fick min dator spel igen. Helt utan förvarning, fastnade delete-knappen och började vilt och skoningslöst radera ut rad efter rad med text. Jag lyckades stänga ner fönstret innan alltför mycket skada var gjord, och kunde lyckligtvis rekonstruera det förlorade genom backupen, men det var grymt svettigt ett tag, när man satt där med uppspärrade ögon och såg hur det som brukar vara ens bästa vän, plötsligt vände sig emot en på det där grymma sättet. Usch. Desto större orsak att göra backup, hm? Jag ska faktiskt göra en nu, innan jag sätter igång kvällspasset...

Hang on...

Sådär.... Backup ordnad.

Idag har jag skrivit så mycket som min situation har tillåtit mig. Båda barnen är hemma, lilltjejen med feber, storekillen med snuva -- men särskilt stilla håller de sig inte, trots det. Man får ta sig tillfällen där det går, helt enkelt, och, visst, det funkar. Jag är nu nöjd med hur jag löste gårdagens problem, så den saken har jag kunnat lämna. Som sagt var, är det otroligt skönt att hela tiden kunna gå vidare, med känslan av att det man lämnat är utjämnat. Inte helt slätt, men... det funkar verkligen, och jag känner att jag gillar det. Så nu är jag på kapitel 32, vilket i min bok blir sidan 237, Times New Roman 1 ½ i radavstånd. Där måste jag kämpa lite med Charles som är lite vrång just här, och inte alls vill vara med och visa vad han känner. Jag har försökt fila på dialogen och göra det hela lite tajtare, och mer än så kan jag nog inte göra. Det är inget allvarligt, och kapitlet är ganska "enkelt" att arbeta med över lag, så jag kommer förmodligen gå vidare till nästa ganska snart. Där är det mycket action, som kräver sitt för att se bra ut. Sedan är det ju allt det där med att knyta ihop säcken, få ordning på allt som ska sägas och göras, alla hjärteknipande scener som måste stämma (och det är svårt)... Sedan är ju den här redigeringsomgången faktiskt slut. Ni minns väl mitt löfte? Testgruppen ska säga sitt, sedan blir det en liten, liten finputs till för att fila till de tycker är fel, och därefter är det dags att gå in på nästa steg i utvecklingen, nämligen den att finna en lämplig agent. Vi får se hur snabbt och effektivt jag kan jobba, men min målsättning är i alla fall att starta agentletandet någon gång i december. Har redan nu lagt ut en halv tentakel, mest för att scanna läget här i Sverige. Vi får se vad som händer där. I'll keep you posted, såklart!

.

Jämna till vägen

Mmmmhmmm... Mmm. Ja, nu är jag i skrivartagen igen, så klart. Och funderar och funderar. Det är en scen, som jag velat med lite fram och tillbaka. Följden blev, att jag även velade på den nästkommande scenen, och ändrade i dialogen för att få allting att stämma. Men nu... Nu vill jag inte ha kvar det jag ändrade, utan känner att urpsrungsläget passar bättre. Annars blir det liksom en dum beteenderubbning i huvudkaraktären, som inte riktigt känns bra. Det stämmer inte med hur hon är, och dessutom stressar det fram ett handlingsmönster som ska komma först senare. Hon är nämligen sådan, att hon kan vara stark och modig -- men bara när hon lutar sig mot en annan. Hon behöver den där lilla sparken för att våga. Tanken är att hon i slutet ska lära sig att stå på egna ben, och att vägen dit ska lära henne att göra det. Och då är det på tok för tidigt att hon börjar redan nu, förstås. Så det jag hållit på och tråcklat ihop tidigare, ryker. Alltihop. Vilket innebär att det jag ändrat i den efterföljande scenen måste återställas till ursprungligt skick. Och då måste jag hitta någon gammal version av boken, för att se hur dialogen faktiskt såg ut. Eventuellt kan jag tänka mig att göra någon slags fusion av gammalt och nytt, men det känns som om det kan bli lite stökigt att mixtra och blanda på det viset, så det får jag nog fundera en del på.

Egentligen är jag lite sur på mig själv för att jag inte kommit på det här tidigare. Att jag inte såg att det var fel från början. Att hålla på så här nu, mitt i den sista redigeringen, medan första delen håller på att testläsas, känns direkt dåligt. Men så är det: redigering är att snubbla och stanna till för att jämna upp vägen innan man tar sig vidare. Och det man lämnar bakom sig är en allt jämnare väg, vilket man känner nästa gång man tar samma väg. När man blir lite förvånad över hur lätt allting löper. Då vet man att allt slit varit värt det.

Nu ska jag ta fram vägskrapan och köra vidare på min gropiga, men intressanta väg.

.

I'm back again!

Nu är jag tillbaka!
Har tagit en rejäl paus i skrivandet -- och internetandet -- på några dagar, och återvänder nu med rejäl energi (eller... det blir nog så när jag vaknar imorgon, för idag har det varit alltför mycket stress och springande för att hinna med tåg och flyg och annat för att man ska vara riktigt utvilad). Jag och maken var i London, nämligen. Torsdag till idag (lördag). En sådan där minisemester som faktiskt är jättebehövlig ibland. Fasen, vad London är kul. En sådan stressig, galen, underbar stad det är! Så... så belevat otämjd på något sätt. Maken och jag älskade staden så mycket, att vi gick mest hela tiden. Vi gick.... Och gick.... Och gick. Tills våra fötter värkte, våra ryggar skrek, tills vi var helt slut och så fnissiga av trötthet att vi knappt kunde prata längre. Okay -- det var kanske inte helt meningen att det skulle bli så. Ibland drevs vi liksom av en viss "ja men, snart hittar vi nog nåt bra ställe att vila på", och typiskt nog gjorde man aldrig det just då. Ja herregud... London är en stor stad. Men oj, så kul.

Jag måste berätta en sak, också. På en av våra långa promenader genom staden, gick vi förbi en vit, stor byggnad. Pampig, men inte överdådig på något sätt. Jag sneglade lite på plaketten som stod på en av pelarna vid ingången. Gissa vad som stod där? "The old war office". Löjligt nog -- löjligt nog -- fick jag hjärtklappning. Jag högg tag i makens arm och fick honom att stanna.

"Ser du? Ser du? Här har han ju varit! Charles, från min bok. Han var här."

"Mhm."

Han var med andra ord inte lika imponerad -- men åtminstone vänligt intresserad, och såg med mild uppgivenhet på medan jag drog upp kameran och började fotografera den här byggnaden, som nog inga turister ens lagt märke till. Men jag var tvungen att ha ett foto (eller tre).
I boken nämner jag visserligen inte själva platsen med mer än ett par ord -- Charles kallas dit i December 1806 för att dryfta sitt lands säkerhet och eventuella strategiska förstärkningar efter att fransmännen belägrat Warzawa (dock med svåra förluster efter sammandrabbningar med de ryska styrkorna). Hursomhelst är det ju hur coolt som helst att faktiskt hitta den här byggnaden. Den är absolut inte ett av de större landmärkena, den nämns inte i turistguiderna eller ens på kartorna, och jag hade missat den TOTALT om jag så bara hade gått på andra sidan gatan, för så anonym var den. Nu råkade jag gå på rätt sida... ja, att vi råkade gå på gatan var ett under bara det, för vi hade inte tänkt gå där från början. Så det var riktig tur, faktiskt.

Erkänt, i sådana här stunder, är det lite svårt att hålla ordning på fakta och fiction. Charles har ju inte satt foten i den här byggnaden. Han finns inte, annat än i mitt huvud. Men han är faktiskt så levande därinne, att det känns som om han har varit där. Och i vilket fall som helst, så känns det riktigt bra att få ha sett stället. Man fick en viss gåshud, efter att ha gjort research på stället, och läst om de män som en gång faktiskt varit där i verkligheten. En gång i historien samlades ju verkligen rikets viktigaste män där för att dryfta landets säkerhet, och för att ta beslut som skulle påverka hela riket. De satt där, precis där, bakom de vita stenväggarna.

Ja, wow! Det var längesedan jag blev så här boostad. Så inspirerad! Samma sak med att besöka The Tower of London och se de häpnadsväckande inskriptionerna i stenväggarna efter olyckliga fångar som suttit där, eller att sitta i kapellet och höra historien om de stackars flickorna lady Jane Grey och Anne Boleyn och Catherine Howard som ligger begravda alldeles framme i koret. Eller att gå på puben "The hung, drawn and quartered" (bara namnet...) ett kvarter bort, med anor från sent sextonhundratal. Det är något visst att äta steak, mushroom and ale pie med en pint iskall ale till och samtidigt bli betraktad av en kallt leende Henrik VIII från ett jätteporträtt på den motsatta väggen.

Ja... Historia är häftigt. Eller så är jag bara löjlig. Möjligtvis nördig. Men vem bryr sig när man mår bra av det?

-

Lite mer att fundera över

Pust och stön. Jag klättrar sakta uppför backen, och städar på vägen. Painstakingly, är ett bra ord, som täcker min process. Vilket bra beslut med ännu en redigeringsomgång. Jag hittar massor att fila till, det är sällan jag hittar passager som är riktigt bra, som inte behöver göras om i någon form. Inte så konstigt, egentligen, eftersom det jag nu redigerar tillhör en del där jag gjorde enorma ändringar under den föregående redigeringen. Alltså, strängt taget, utgör de ett första utkast, och första utkast är ju aldrig bra. Men jag tror jag har grepp om det nu, faktiskt. Det är inga jättestora ingrepp jag håller på med just nu. Hade lite småfunderingar på om jag skulle slakta en passage eller inte, men nu har jag bestämt mig för att behålla den, och bara ändra om lite grann. Men jag vet inte hur jag ska göra ännu. Om jag ska lägga ner så mycket arbete på det hela... Det finns ett "fel" i passagen, nämligen den att jag lämnar direkt action, för att ta upp händelser som skett lite tidigare. Svårt att förklara... Jag visar istället. Kolla här, så här ser det ut:

---------------

“Is master Daniel asleep?”

Mrs Abraham curiously glanced at her, while wiping her hands on the apron, leaving a distinct trail of flour over it. Léan made a peevish face.

“Probably not. But he’s in bed.”

“Good. The boy’s only eight, mind.” The pudding consisted of richly smelling blancmange, beautiful dumplings and dark brown sweetmeats, that were to be arranged on a silver tray. Mrs Abraham leaned her voluminous bosom against the work bench, and set about the business with impressive efficiency. A kitchen maid helped her, but Léan had a feeling the woman could have managed just as well on her own. “Children shouldn’t stay up too late. In my mind, he should've been to bed hours ago.”

Léan agreed. Of course, in her mind, Daniel shouldn't have attended the dinner at all. It was lord Charles who had insisted on having the boy there, at least until the main course had been served. Proud as a peacock, he’d placed Daniel by his side, and told everyone the boy was to be treated as one of them. One of the guests, a lord Callhurst, had taken lord Charles’ word for it, and shoved his glass of wine in the boy’s hand. About time he learns how to handle himself, eh, Charles, my dear friend? Lord Charles had laughed, and, still amused, watched as his son had grasped the stem of the glass, ready to put it to his lips.

------------------------------

Och här är felet:

“Is master Daniel asleep?”

Mrs Abraham curiously glanced at her, while wiping her hands on the apron, leaving a distinct trail of flour over it. Léan made a peevish face.

“Probably not. But he’s in bed.”

“Good. The boy’s only eight, mind.” The pudding consisted of richly smelling blancmange, beautiful dumplings and dark brown sweetmeats, that were to be arranged on a silver tray. Mrs Abraham leaned her voluminous bosom against the work bench, and set about the business with impressive efficiency. A kitchen maid helped her, but Léan had a feeling the woman could have managed just as well on her own. “Children shouldn’t stay up too late. In my mind, he should've been to bed hours ago.”

Léan agreed. Of course, in her mind, Daniel shouldn't have attended the dinner at all. It was Lord Charles, who had insisted on having the boy there, at least until the main course had been served. Proud as a peacock, he’d placed Daniel by his side, and told everyone the boy was to be treated as one of them. One of the guests, a lord Callhurst, had taken lord Charles’ word for it, and shoved his glass of wine in the boy’s hand. About time he learns how to handle himself, eh, Charles, my dear friend? Lord Charles had laughed, and, still amused, watched as his son had grasped the stem of the glass, ready to put it to his lips. Se? Här bryter jag action genom att stanna till, gå tillbaka och refererar till något som redan hänt. Det blir en lite ful tempusändring, som strängt taget inte SKA vara där.

------------------------------

Det är inget långt stycke -- det fortsätter bara några rader till -- men det blir likväl ett avbrott i flödet. Det kan störa. Jag vet faktiskt inte om det gör det -- jag har svårt att bedöma den saken, ska jag erkänna. Jag tycker inte att det är ett så jättesvårt brott, men det borde störa. Att det blivit så här är en kombination av ren lathet och för att jag inte riktigt vet hur jag elegant ska kunna få in det här när det händer. Men det kanske är dags att bita i det sura äpplet, och fundera på ett alternativ. Vad tycker ni?

I vilket fall som helst, så kanske den väldigt uppmärksamme märker att jag tagit bort länken till "Det rätta skälet" på bloggen. Det är inget konstigt med det. Skälet (det rätta. Ha ha!) är för att den tjänst jag använde för att lagra filer, led totalt sammanbrott igår. File not found och hela kittet. Tack för den. Ingen större huvudvärk (ingenting slår Alfa-kassan på den punkten. Där kan vi snacka svår migränvarning), men jag har iallafall tagit bort alla de filer jag lagrat där och tänker inte använda tjänsten igen. Det betyder att epilogen jag länkar till nånstans i tidigare inlägg, inte fungerar. Om någon nu känner att ni bara inte kan överleva utan att läsa den (torr sarkasm) så mejla mig så mejlar jag den!

Pyssel gillar vi

Ja. Nu tror jag att jag har löst även den senaste stötestenen. Tror det. Analys slutförd, med andra ord. Och jag har även börjat göra det som krävdes för att det skulle bli bra.

Efter mycket funderande och lite sömn på det, och lite frisk luft och bergsklättring och sol på ansiktet, samt bläddrande i Panduro-katalogen (ja, just det har nog ingenting med saken att göra, men jag får ju säga att jag känner mig enormt pysslig nuförtiden, och är extremt sugen på att göra något, vad som helst. Jag köpte en del på Panduro sist jag var inne på Torp i Uddevalla, som jag tänkte pyssla med och skicka till mina amerikanska vänner) fick jag äntligen lite kläm på läget. Jag kände lite av det igår, innan jag gick och lade mig. Felet visade sig nämligen vara det allra sista jag skrev där, nämligen en inkomplett arc. Åtminstone tror jag det, just nu. Ni förstår, det kändes inte riktigt som om jag fick en resolution på scenen. Den slutade med att huvudkaraktären, efter diskussionen med antagonisten, gick ifrån honom, lämnade honom där, efter hans eget önskemål. Sedan hoppade berättelsen framåt några dagar. I och för sig inget fel, men just här... blev det det. Jag har inte tidigare vetat hur jag skulle lösa det hela, men så imorse fick jag en sådan där bra idé på vad jag skulle göra. En ny scen, alltså. Jag skrev ner den i ett kollegieblock med min favoritpenna (Parkerpennan med gelbläck som jag köpte för en herrans massa år sedan i Skottland) medan barnen hoppade på min rygg. Sedan förde jag över texten till datorn. Det blev ganska bra. Den nya delen sammanfaller med karaktärens tidigare beteendemönster, och med antagonistens beteendemönster, och, får jag ju erkänna, tar fint upp och speglar en tidigare, pytteliten plantering (kanske för obetydlig för att ens kunna kallas plantering) i boken. Ja, den är så liten att jag till och med glömt vad det är själv nu... Eller nej, just det... Nu minns jag. Hursomhelst, så blev det också en del inre dialog, men det räddade jag genom att låta henne "tala" med en man som tidigare varit hennes mentor, som nu är död, vilket gjorde det hela lite intressantare.

Hmmm... Vad gjorde jag mer? Jo, jag satte in rytmen av tretal i texten: upprepade likartade fraser på olika ställen i scenen. En gång alldeles i början, en gång i mitten, och sedan en gång alldeles på slutet. Det ger en dramatisk balans, tycker jag, och vi vet ju dessutom alla vilken njutning det är för sinnet med de här tretalen. Scenen gjordes också förhållandevis kort och koncis (863 ord, bara), för att inte ta för mycket plats.

Nu känns det... ganska bra. Visst: jag måste läsa igenom scenen ett par gånger så att den känns bra. Det finns säkert hundra och en saker som ska ändras innan jag är nöjd också. Ibland kan det också vara så att jag gör avd jag tror är en lösning, men som jag ångrar senare -- och då ryker den, förstås. Men på det hela taget så anar jag att det här var vad som behövdes för att skapa en bättre helhet. Vi får se. Men som sagt var, så känns det ganska stabilt. Skönt! Nu ska jag ta en klementin och se på Bolibompa (det är ju "Fem myror är fler än fyra elefanter" idag). Tjingeling!

GN -- Graphic Novel

Liten rapport från Diana-land: nu är det bestämt vem som ska rita de nya "vuxenserierna" baserade på hennes böcker. Hans namn är Hoang Nguyen, och han har nu läst första delen i serien och säger sig ha en klarare bild av vem "Jamie" är. Diana, kan rapporteras, är nöjd med valet och hoppas att få se "Jamie" snart.

Själv har jag ingen aning om hur den här sortens böcker/serier ska se ut eller ens vad det är -- eftersom jag inte läst några -- men jag måste säga att bilderna på hemsidan är fantastiskt snygga:

http://www.liquidbrush.com/

Det här kan bli riktigt intressant!

Traditioner och tradigt trassel

Jaha, då var den här dagen över. Alla helgons dag. När jag var yngre, brukade den här dagen firas (eller vad man ska säga) med att hela familjen åkte till farmor och farfar för att äta middag. Sedan, när det var mörkt och mysigt, åkte vi till kyrkogården och tände ljus på min farbrors grav (ja, jag kände honom tyvärr aldrig, men jag tror jag skulle ha gillat honom om han levat). Jag älskade den här högtiden, just för att den är så lugn och vacker. Gör det fortfarande, förresten. Nu är förstås både farmor och farfar borta, men det finns ju inget som hindrar att man för vidare traditionen på eget håll, så det gjorde vi idag. Här hemma. Kyrkogård, tända ljus, middag (med marängsviss till efterrätt, precis som det ska vara)... hela klabbet. JA -- det är kanske inte helt... ungdomligt att göra så här, men det känns fullkomligt bra att INTE vara ungdomlig när det gäller traditioner som man älskar, så! Dessutom karvade vi faktiskt ut ett ansikte ur en pumpa (en stor sak som vi odlat själva), och satte på trappen med ljus uti. På äkta, amerikanskt, modernt Halloween-manér!

Det har dock varit hektiskt under de senaste dagarna, och jag har inte fått gjort mycket alls. Slaktade lite ur en annan scen -- den här gången var det ett par scener som mer eller mindre kändes överflödiga som fick stryka på foten. Jag tog bort dem, och adderade sedan lite extra text i efterföljande stycke, för att ge en bättre helhet. Det behövs dock en del genomläsningar till innan det sitter, känner jag. Det är lite knivigt just här, nämligen. En viktig passage, som jag liksom... känner brister lite, lite grann i den känslomässiga logiken. Det är en liten svängning i sinnesstämning och uppfattning för min huvudkaraktär, som gör det hela lite svårt. Min huvudperson har just backat i en diskussion om en sak, som är enormt viktig för henne -- därför att hon är rädd för att reta personen med vilken hon diskuterar (antagonisten). När denne några dagar senare sedan reser iväg, trotsar hon honom direkt, genom att gå emot ett annat, mindre viktigt beslut som han tagit. Utan hans vetskap, och själv i vetskap om att han knappast kommer att få reda på det. Hon är arg på honom, hon hatar honom för det mentala fängelse han satt henne i... men... skulle hon verkligen göra på det här viset? Hmm. Hon har kämpat mot honom förut, och hon har det i sig. Hon är seg, och viljestark, på sitt sätt. Jag vet bara inte om hon är det just på det här uttalade sättet.

Jag är rädd att jag inte är helt övertygad om att hon skulle handla precis så som jag beskrivit det, och när jag inte är det, så märks det i texten: jag blir nämligen lite lätt överförklarande, ska visst gärna övertyga läsaren också. Vad jag måste göra, är att fundera på hur jag ska få ett bra sammanhang, en naturlig... tja... säg kausalitet. I det här fallet kan jag faktiskt inte ändra på scenen alls. Det är viktigt att hon gör på det här viset, att hon faktiskt trotsar antagonisten öppet (även om han själv inte vet om det), eftersom det ska påverka en tredje persons uppfattning -- denne tredje person är nämligen starkt, positivt influerad av antagonisten och behöver pushen i rätt (eller fel riktining) -- så att denne handlar på ett visst sätt, som i sin tur triggar den serie av händelser som sedan leder mot total katastrof och sammanbrott på alla fronter. *Pust*. Det är inte alltid lätt. Eventuellt får jag gå in i nämnda tidigare diskussion, och forma karaktärens motstånd lite tydligare. Det är nyanserna som gör det. Jag tror inte att det behövs några jätteingrepp någonstans. Inget slakthus här, inte. Men att slakta är på sitt vis lättare än att fippla och mickla med små, små detaljer.

Jag får kolla igenom det hela. Inte idag, för nu är det för sent och jag är helt utmattad. Men jag får tänka igenom alla möjliga alternativ tills nästa gång jag sätter mig vid datorn. Jag måste hitta nyckeln, vare sig det gäller att lägga till en ny scen, eller göra en nyansändring... möjligtvis är det en arc som inte är komplett, så det får jag också fundera över. Eller så är jag helt enkelt fånig. Som sagt: jag är nog lite för trött för att kunna avgöra det just nu. Så....

Godnatt!

Resultat!

Ja, shit vad bra det går. Jag måste säga det. För det var ett rent GENIDRAG att slakta den där scenen. Jag beslutade mig för att behålla den ursprungliga idén, nämligen referensen till folksagor -- därför att, i komprimerat tillstånd, så fungerar den ganska bra. Och komprimera den, var vad jag gjorde. Ungefär en och en halv A4 förvandlades till ett par rader, och införlivades därmed snyggt i historien, utan att ta för mycket plats. Och jag lyckades till och med förbättra själva lösningen, så att det blev om än mer logiskt, och... Bra, helt enkelt. Nöjd är jag. Jättenöjd. Nu vet jag ju inte om det funkar, för det är ju nästan alltid så att man skriver i eufori, och sedan märker, när man går tillbaka och kollar igenom texten, att där finns en hel del mer jobb att göra. Att det inte alls är så kul som man tror. Men det må så vara. Jag ska låta det vila lite, och gå vidare med redigerandet, sedan gå tillbaka om ett par dagar och göra en snabbanalys på hur det hela funkar. Hursomhelst, så vet jag att det inte är tradigt längre -- och det är det som är huvudsaken!